Om nån skulle fråga mig vad svenskhet är så skulle jag kanske svara att det är det här, precis just det vi ser på duken i filmen ”Småstad”.. Liten stad där man hela tiden stöter på gamla skolkamrater, kvinnor som jobbar inom vården eller det sociala och är projektledare för sina respektive familjer.

Ska vi vara optimister eller pessimister inför det nya året? Vi kan faktiskt välja perspektiv själva. Det går att trovärdigt argumentera för båda hållningarna.

Oroliga tider borde ses som intressanta tider. För aldrig tidigare har jag upplevt att samverkan mellan religioner sätts som allt viktigare. Inte bara i Sverige. Utan i hela världen.

Allt ljus på orden, de skickas runt, runt och … jag är kanske lite hösttrött här, lite var-är-snön-dyster, men ibland verkar det som att ju mer vi ”kommunicerar”, desto sämre förstår vi varann.

Låt 2017 bli det år då vi som kunde välja, tog armkrok med hoppet och sträckte ut en hand till varandra. Det kommer vi alltid att minnas och det kommer vi aldrig att ångra.

Det är en i svår tid som jag anländer till Anafora, det koptiska retreat- och utbildningscentret i öknen mellan Kairo och Alexandria. Massakern på kvinnor och barn i kyrkan intill Markuskatedralen hade ägt rum på söndagsmorgonen och jag anländer på måndagskvällen.

Sanningen är snarare att en majoritet av Sveriges befolkning, över sju miljoner, är medlemmar eller registrerade deltagare i något trossamfund. Över en halv miljon människor deltar i gudstjänst minst en gång varje vecka. Vårt land har aldrig tidigare varit så här mångreligiöst.

Utifrån mina tio samtal i följd om sexuella övergrepp och utifrån att Minds självmordslinje omfattar 2160 pass/år kan man räkna med att samtalen till självmordslinjen handlar om minst 1000 våldtäkter varje år där offret inte berättat för någon och där förövaren inte anmälts och därmed befinner sig ute i samhället utan någon påföljd.

1979 var jag på Kuba för andra gången och mötte Raúl även då vid hans köksbord invid kyrkan i utkanten av Marianao, en stadsdel i Havanna. Vi hamnade i en het diskussion om vem som var mest indoktrinerad av oss. Intressant spörsmål.

De första kristna var ofta pacifister. Med statskyrkosystem följde en tydligare koppling till statsmakten och därmed till vapenmakten. Många menar att den kristna kyrkan då förrådde sin adventssjäl.