Vi fikar, jag och min vän. AW.

”Var var vi nånstans?”

Alice Braun
Vi fikar, jag och min vän. AW. Vi har inte setts på länge och än mindre pratat. Några sms med hjärtan och figurer, lite digital bekräftelse då och då, det är allt vi har hunnit med. Men nu sitter vi äntligen här framför varandra och jag känner verkligen hur mycket jag har saknat henne, alla våra samtal och den kärlek som vi delat sedan vi var små. Det är egentligen helt otroligt, 40 år senare är vi fortfarande vänner!
Pling…
Mobilen ger ifrån sig sitt välbekanta läte. Någon vill något.
”Vänta, jag ska bara kolla om det är Mimmi…” Tar upp mobilen och läser snabbt för att inte döda denna efterlängtade fika.
”Kan du köpa olivolja på vägen hem? Puss <3”
Det var inte Mimmi…Ska bara svara, det går fort…
Svarar och stänger av ljudet, vill ta tillvara på denna stund.
”Var var vi? Jo, just det!” Vi pratar om härskartekniker som smyger sig in, både i relationer och på arbetsplatser.
”#Metoo, vilken viktig händelse! Det behöver ju inte handla om sex, det kan vara annan typ av dominans, säger jag. Tystnadens kultur, vad svår den är! När ingen vågar säga som det är, alla går på tå, rädda för att bli utfrysta och exkluderade.”
Hon, som är i filmbranschen nickar instämmande.
”Så viktigt att det sker en förändring nu, detta maktmedel som sextrakasserier utgör, och så många som mår dåligt! Det är fruktansvärt hur detta har kunnat hålla på så mycket och så länge och särskilt i min branch! Har du hört att operavärlden har samma problem som filmbranschen?”
Pling…
Hon ursäktar sig, ”Är på kö för en tandläkartid, måste bara bekräfta den”. Jag sitter tyst medan hon knappar på mobilen. ”Sorry, har knas med min tand igen så har fått en akuttid. Var var vi?”
”Jo, vi pratade om härskartekniker…”
”Ja, just det. Sedan jag skiljde mig från Henrik känns det som att jag inte blir lyssnad på i samma utsträckning på jobbet. Och den där tystnaden, jag förstår precis vad du menar! Tror du att det har att göra med att Henriks position som regissör inte längre ”skyddar” mig? Jag vill ju inte tro det men det sammanfaller förvånansvärt påtagligt…”
”Men alla känner ju DIG och vet hur bra du är? Ni är väl också lite som en familj på ert jobb, är det inte lite inbillning…eller?” brmmm…brmmm. Vibrationerna darrar i hela fickan.
”Förlåt, har lovat att svara Mimmi, hon behöver låna pengar, hon håller på att ta körkort…”
Tar upp telefonen igen och läser ”Mamma, kan du swischa 500? Älskar dig! <3”
”Jag går på toa så länge” Hon reser sig och jag fortsätter med mitt knappande på telefonen.
Öppnar swishappen, trycker kod och summa…swisch iväg! Instagram lite snabbt…gillar några bilder…facebook…gillar några inlägg…öppnar mejlen, nio nya mejl…jag är ju ledig men behöver ändå ha lite koll, det kan ju vara något viktigt som behöver svaras på som inte kan vänta…Efter en stund är hon tillbaka. Jag lägger ner mobilen…långt långt ner i väskan.
”Var var vi?” säger jag trevande när hon kommer tillbaka.
”Vet du att jag behöver gå om en stund”, säger hon. ”Måste hinna springa innan det blir för mörkt. För du har väl läst om hur viktigt det är med motion för hjärnan? Helt otroligt! Hjärnan till och med växer!”
”Jo, jag springer ju också som du vet…”
Vi skiljs åt med ”Vad härligt att ses, det måste vi göra oftare, bara en liten aw sådär i förbifarten.”
Jag känner tomheten rulla in när jag ser hennes ryggtavla gå bort mot Skanstull.
Hade vi skrattat? Nej, vi hann inte. Hade vi förlorat oss i vårt brinnande engagemang i miljöfrågor och mot världens orättvisor? Nej, vi hann inte det heller. Vi hade fullt upp med att vara någon annanstans.
När jag kommer hem med olivoljan sätter jag mig helt utmattad och bara stirrar framför mig, fylld av både längtan och distans. Vad händer när vi inte hinner mötas? När vi låter oss störas och styras av det som inte är där? När vi inte bereder plats för samtalen och vänskapen?
Jag drar på mig löparkläder, tvekar ett ögonblick och lämnar mobilen på köksbordet. Jag hatar den faktiskt i detta ögonblick. Springer fortare än vanligt, bort från apparater, ikapp någonting jag missat, inte hunnit…ikapp alla förlorade tankar och fördjupande trevande samtal. Ikapp den kärleken som jag gick miste om idag. Uppför backen mot Sofia kyrka, jag vill se långt, längre än avståndet till skärmen. En horisont, en himmel i skymning, en glimt av min litenhet i det större.
Och där står hon, även hon utan mobil. Även hon på jakt från distans och längtan efter kärleken. Vi skrattar, vi möts igen, en andra After Work den här dagen. Och hon är det vackraste jag sett.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *