Jodi Bjornstad Houge från USA besökte i oktober förra året Stockholm tillsammans med sin vän och prästkollega Nadia Bolz Weber. De grundade redan under studietiden varsin ny församling i Nordamerikas evangelisk-lutherska kyrka (ELCA) som båda växer så det knakar.

Humble Walk växer så det knakar

Are Norrhava

Jodi Bjornstad Houge från USA besökte i oktober förra året Stockholm tillsammans med sin vän och prästkollega Nadia Bolz Weber. De grundade redan under studietiden varsin ny församling i Nordamerikas evangelisk-lutherska kyrka (ELCA) som båda växer så det knakar. Are Norrhava har tidigare skrivit på Dagens Seglora om Nadia och House for All Sinners and Saints. Här är hans samtal med Jodi om församlingen Humble Walk i St Paul, Minnesota.

Varför startar ni upp nya församlingar i ELCA och hur går ni praktiskt tillväga?

Vi bara körde igång. Vi hade varken utarbetat någon plan, satt några mål eller ordnat med det ekonomiska. Till en början var det något av en oplanerad graviditet, som resulterade i en utomäktenskaplig födsel. Så många av mina grannar och konstnärsvänner hade frågat om jag inte kunde skapa en kyrka för dem att jag till slut skred till verket. Vi bjöd in folk till ett första möte på ett lokalt kafé efter stängning och tänkte att om människor kommer, så kan det vara Anden som ger oss ett ”ja”. Skulle ingen dyka upp så är vi nog fel ute, eller timingen inte den rätta. Men många kom till det första mötet och folk fortsatte att komma. Först då började jag bli nervös och osäker på om man fick göra så här.

Ja, precis! Får man det?

Efter sex veckor bokade jag in ett möte med min biskop och sade: ”Jag tror att jag kan ha grundat en ny församling. Hoppas att jag inte försatt mig själv i trubbel nu…” Han lutade sig fram med ett leende och bad mig att berätta mer.

”Fortsätt nu att göra det du gör.”, sade han efter att jag berättat. ”Istället för att skicka iväg dig och din familj till en ny församling långt bort efter att du studerat klart, ska vi se om det går att ordna så att ni kan få stanna.”

Församlingen har nu funnits i åtta år i det arbetarklasskvarter där Jodi själv bor.

Det är inte det att det saknas kyrkobyggnader i vårt område, men människorna i vår omgivning sökte efter något annat än vad de mött där. Många hade försökt att gå i kyrkan, men kommit därifrån otillfredsställda. Längtan efter en trosgemenskap kvarstod. En kyrka som är starkare som institution än som levande gemenskap intresserar inte människorna där jag bor. Vårt kvarter är vackert i sin anspråkslöshet, vi trivs här. Jag hade själv längtat efter en församling som verkligen går sida-vid-sida med människor där vi lever våra liv. Så kom vi att tänka på den åttonde versen i profetboken Mikas sjätte kapitel; att vad Gud önskar av oss är att vi vandrar tillsammans i en anda av kärlek, rättvisa och enkelhet. Därför kallar vi oss för Humble Walk.

Hur kommer det sig att du blev präst?

Jag arbetade i över 10 år med ungdomar i kyrkan och älskade det, men fick inte längre ihop pusslet med alla läger och sena kvällar när jag själv blev förälder. Tanken på att bli en torr gammal präst kändes mera som ett ok än som en lockande framtidsutsikt, men jag började ändå plugga teologi och då föll liksom allting på plats. Detta var ju vad jag alltid velat lära mig! Jag hade tidigare inte kunnat se framför mig den församling som skulle vilja anställa mig. Jag hade ju aldrig tidigare träffat någon prästvigd kvinna och kontrasten mellan mig – med mina enorma dreadlocks – och de prästfarbröder som jag tidigare kände till, var total.

Men hälften av studenterna vid prästseminariet visade sig vara kvinnor och många av dem var 10-15 år yngre än mig. En ny och brokigare generation axlar ledarrollerna idag. Kyrkan har tyvärr svarat an väldigt långsamt på vår samtids förändringar. Många kyrkoledare har nog skrämts av att det sätt som de tränats till att interagera med omvärlden inte längre fungerar. Idén från 1950-talet om att alla ska samlas i kyrkan om söndagsmorgnarna och ta med sig sina ungar till söndagsskolan är en skev idealbild som vi behöver släppa taget om. 

 Vilka är era medlemmar och vad brukar ni göra när ni samlas?

Om du dyker upp så är du med; det är typ vårt mantra. Vi har inget formellt medlemskap. Men vi samlas till gudstjänst varje söndagskväll och träffas en gång i månaden på krogen för storytelling och psalmsång. Det är några år sedan vi hörde om andra lutherska församlingar som sjunger psalmer och dricker öl ihop på krogen. Vi är inte rädda för att ta risker, så vi testade. Numera ringlar sig kön lång utanför puben till våra aftnar. Det är högljutt, ruffigt och oerhört kraftfullt att få vara med om. Musikaliskt liknar det ingenting annat som jag hört. Under sommaren möts vi i parken för att äta tillsammans, leka och skapa konst. Vi ses också en del på nätet. Om du kommer till någon av dessa mötesplatser så är du en del av församlingen.

Varför är du lutheran, Jodi?

Jag har varit lutheran sedan jag föddes, men jag hänger kvar tack vare den ljuvliga teologin med nåden i centrum. Korsteologin är en levd verklighet för mig; att Kristus alltid verkar genom våra livs sår och gravar. Gång på gång får vi uppstå, till nytt liv.

Hur hanterar ni i er församling situationen med Trump som president?

Ja du, det känns ungefär så tufft som du kan föreställa dig. Vi arrangerade en sammankomst på puben dagen efter och stället var fullpackat. Folk kom för gemenskapen, för att få gråta och sörja tillsammans. Vi har en gedigen erfarenhet av att samlas på det här sättet, men tidigare har det handlat om skottlossningar på skolor eller övervåld från polisens sida. Alltså, en enskild mentalt instabil vit man med ett skjutvapen i händerna som orsakat stor skada. Men valresultatet har visat oss att vi alla är en del av problemet. Och de flesta i min omgivning – mig själv inkluderad – var inte förberedda på den insikten. Jag vill se det som att vad vi står i är en bördig jordmån för förändring till det bättre. Såvida vi inte drunknar i vår egen rädsla innan det kan ske.

Du besökte nyligen Sverige. Vilka är dina intryck av likheterna och skillnaderna mellan Svenska kyrkan och ELCA?

Ärligt talat så var jag inte förberedd på att bli så uppfylld av hopp som jag faktiskt blev när jag träffade er i Svenska kyrkan. Ni har kommit längre än oss som samfund. ELCA har nog inte hunnit bli tillräckligt desperata ännu. Men det kommer. Och då lär kreativa och vackra saker hända. Vår kyrka måste våga dö för att kunna födas på nytt. ”Bring it on!”

 

Kommentarsfältet är stängt.

banner_SenasteNytt_200x100

 

Plugg antisemitismFörintelsens minnesdag

Annons Olle Sahlström 200x308