Vi fikar, jag och min vän. AW. Vi har inte setts på länge och än mindre pratat. Några sms med hjärtan och figurer, lite digital bekräftelse då och då, det är allt vi har hunnit med. Men nu sitter vi äntligen här framför varandra och jag känner verkligen hur mycket jag har saknat henne, alla […]

Han tände en sticka och tog ett av de många ljusen som stod på en bänk, tände det, vände sig till kvinnan som satt närmast och sa, ”Du är världens ljus Marianne”.

Låt 2017 bli det år då vi som kunde välja, tog armkrok med hoppet och sträckte ut en hand till varandra. Det kommer vi alltid att minnas och det kommer vi aldrig att ångra.

Då kom sorgen. Sorgen över min oförmåga att hantera att det kanske fanns en liten möjlighet att hon kanske klarade sig utmärkt utan mina råd och sorgen över min självbild som något klokt och viktigt plötsligt låg framför mig som ett hopknycklat papper. Navelsträngen var av och jag var plötsligt alldeles ensam. Och jag skämdes över min ensamhet, skriver Alice Braun och ansluter till temat Livsmod, det som vår Livsmodshelg 11-13 november ska handla om på många olika sätt. Det finns fortfarande platser kvar!

För tre månader sedan fick åtta familjer permanent uppehållstillstånd i Älta och personalen i från kyrkan knackade på och frågade om de kunde hjälpa till med något. Kommunen hade endast ställt dit några sängar och eftersom familjerna som kom från olika förläggningar i Sverige bara hade några väskor med tillhörigheter behövde de i stort sett allt.

Var är alla andra…alla andra mitt i livet? Glada och ledsna, starka och sköra, hela och trasiga människor som också tror? Medlemmarna? Hur jag ska kommunicera och motivera relevans…med eller utan agenda? Är högmässan till för mig eller är jag till för högmässan? Kommer jag alls att någonsin komma tillbaka? skriver Alice Braun.