Jag ligger på rygg på ett utegym i skogen och pressar ett par stockar upp mot himlen. Där uppe flyger tornseglarna. Lätta, ständigt i rörelse. De behöver inget utegym, de kör på som vanligt.

Allt ljus på orden, de skickas runt, runt och … jag är kanske lite hösttrött här, lite var-är-snön-dyster, men ibland verkar det som att ju mer vi ”kommunicerar”, desto sämre förstår vi varann.

Jag tänker: det är klart det ska vara lätt att vara miljövänlig, men ska det inte också vara svårt att vara miljöfientlig? Jag tänker: hur kan det 2016 ens vara tillåtet att bränna petroleumprodukter när man inte får kasta plast i skogen?

Peppen riktar – inte alltid, men ofta – ljuset bort från verkliga förhållanden. Är du arbetslös? Kom igen! Dåligt med käk? Det är upp till dig!

Det kan låta som livsmod, men det är livslögn. Det kan låta som hopp, men är ett lögnaktigt svar på vår vanmakt. Vi är ju begränsade. I våra kroppsliga och själsliga förmågor, av ekonomisk och politisk makt, av virus och cancerceller, bombanfall och släktband, skriver David Berjlund – den förste i raden att skriva om Livsmod – inför Befriande Teologiskt Forum 11-13 november. (Glöm inte anmäla dig!)

I debatten om Vattenfalls kol har regeringen i stort sett varit tyst, någon gång hänvisat till ägardirektivet – man har inte tagit diskussionen med den kunniga opinion som sagt emot. Och så kommer julibeskedet: politisk spin, modell House of cards, där man både begraver beskedet (tidpunkten: helg, semester, Almedalen) och går på offensiven.

Jag tar sista trappsteget upp i stora hallen på Stockholms central, datorrösten i högtalarna uppmanar mig just att inte låta någon okänd hjälpa mig – jag åker mycket tåg och hör den där mjuka rösten ofta, dess välmodulerade programmerade mjuka tonfall, det är som en näbb som pickar genom mitt skal, som hackar i sig tillit och skiter rädsla, med programmerat välmodulerat tonfall, skriver David Berjlund som har svart priokort.

Det är klart att medierna aldrig ger hela sanningen – men vem har någonsin lovat det? Lite beter vi oss som medieknarkare: vi har förväxlat medierna med Gud, vi tillber och hatar vår drog, ibland skyller vi på den.

Så kan det vara på Östermalm och i Sveg. Och överallt kan man fälla igen datorn, gå ut, möta en människa, föra ett samtal. Och lära sig något annat, skriver David Berjlund.

Jag tänker att vi är lite som han som letar sin borttappade nyckel under gatlyktan i stället för i mörkret där han tappade den. Vi koncentrerar oss på symptomen, hyfsar språket, uppfostrar varann, idkar moralisk upprustning.
Under tiden badar barnen i Nickelodeonkultur.
Exit för politiken. Och här står jag och saknar sossekvinnorna. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva.