I ett land där döden fortfarande är långt borta och främmande för de flesta av oss kan ”Efter Inez” fylla en både känslomässig men också pedagogisk funktion. Vi får faktiskt se skymtar av ett dött litet barn.

Om nån skulle fråga mig vad svenskhet är så skulle jag kanske svara att det är det här, precis just det vi ser på duken i filmen ”Småstad”.. Liten stad där man hela tiden stöter på gamla skolkamrater, kvinnor som jobbar inom vården eller det sociala och är projektledare för sina respektive familjer.

Ön där pojken Samuele bor heter Lampedusa och är ungefär lika stor som Gotska sandön. Runt 400 000 flyktingar har tagits emot där de senaste åren, cirka 15 000, kanske fler har hittats döda. Filmaren Gianfranco Rosi har vistats där under lång tid, lärt känna pojken, Samuele, och läkaren, Pietro Bartoli.
Rosi har gjort en stillsam men starkt uppfordrande filmberättelse om en verklighet som vi känner till, men inte känner. Det är en verklighet som pågår dag ut och dag in. Alla vet om den men ingen orkar eller klarar av att förändra den, skriver Ylva Liljeholm.

Veckan har bjudit på omkring 3800 seminarier och det är folk, ofta fullsatt, på nästa alla. Kvaliteten är ofta hög, publiken är kunnig och kräsen och utbudet nästan oändligt. På flera mingel var rosévinet utbytt mot lokalproducerad äppelmust – en ny trend? – och även om festerna är många och nätterna långa så står hon där igen, morgonen därpå. Den bildningshungriga almedalsmänniskan som försöker förändra världen till det bättre, skriver Ylva Liljeholm.

Idag är det andra (film)trender som gäller. Killar bearbetar rysskräcken, i alla fall här på Gotland där jag bor. Tjejer gör film om nätmobbning. Och både killar och tjejer verkar älska zombies. Ibland får man dölja en gäspning när en ungdom med ögon lysande av entusiasm levererar zombiefilmsidé nummer femtielva.

Det är bara att bejaka och vara tacksam för att homofobi-trenden verkar vara över bland de unga, skriver Ylva Liljeholm.

Filmen ”Spotlight” väcker många tankar. Dels om journalistikens villkor i en digitaliserad värld där få vill betala för nyheter och där misstron mot medier gräver sig in till och med hos en gammal partiledare och en kulturminister, och där despoter tar till global desinformation som ett av sina främsta vapen. Sett till den bakgrunden är Panama-avslöjandena riktigt upplyftande. De grävande murvlarna finns kvar, de är skickliga och de vet att organisera sig globalt. Tjoho! skriver Ylva Liljeholm.

Av någon anledning kommer jag att tänka på på Tora Mkandawire Mårtens dokumentär ”Martha & Niki”, bland det bästa man kan se på biograf just nu. Jag tror att Palme hade funnit den intressant. Det är en film som handlar om dans, vänskap och identitet men i förlängningen också om politik och samhälle, skriver Ylva Liljeholm.

Idag dominerar den rörliga bilden det konstnärliga uttrycket i samhället. Särskilt unga människor kommunicerar alltmer med rörliga bilder. Därför är dags att filmen får en lika självklar plats i kyrkans rum och arbete som musiken och bildkonsten har, skriver Ylva Liljeholm.

Tvärtemot vad stiftsjurist och biskop hävdar så kan Visby domkapitel ompröva beslutet att påkraga den präst som utnyttjat unga kvinnor sexuellt. Prästen ångrar inte sitt agerande och det måste vägas in i beslutet, skriver Ylva Liljeholm.

Vissa frågor finns det dock bara ett svar på. En sådan är om det beslut som domkapitlet i Visby tog när man gav kragen åter till en präst var riktigt eller felaktigt. Mot bakgrund av kyrkomötets beslut för några år sedan att införa nolltolerans mot sexuella övergrepp inom svenska kyrkan och mot bakgrund att de flesta av oss (väl?) anser att det är moraliskt förkastligt att förgripa sig på unga flickor i beroendeställning är beslutet ett gigantiskt misstag.

Visby stifts Domkapitel har beslutat att påkraga en man som haft sexuellt umgänge med flera unga flickor. Ärendet har väckt starka reaktioner. Tondövt, menar Ylva Liljeholm.

Barnfilm är ett eftersatt område. Ofta föredrar folk säkra kort så filmproducenter har fördomar om att film för unga är en dålig affär. Det behöver inte vara så, skriver Ylva Liljeholm.

Skolans uppgift bör vara att lära barnen det datorer inte kan. Och vad är då det? Jo, kreativitet och empati. Datorer är inte kreativa. De har ingen smak, ingen känsla för kvalitet, ingen inlevelseförmåga och inga känslor. Det rimmar illa med Jan Björklunds vision om skolan som premierar betygssättning, disciplin, kunskap, prestation, produktivitet. En ”Är-du-lönsam-lille-vän-skola skriver Ylva Liljeholm.

Utan mångfald förlorar vi viktiga livsförutsättningar. Det verkar vara en närmast universell princip: Där enfald råder utarmas livet, skriver Ylva Liljeholm.

Stefan Jarls ”Godheten” är en tråkig film utan konstnärliga ambitioner och tung övervikt på manssidan. Efter filmen känns det som att man lika gärna kan gå hem och dö en långsam soffdöd, för allt är ändå redan kört. Ändå är det tur att såna som Stefan Jarl finns, skriver Ylva Liljeholm.

Ungas berättande får oanad bredd och möjligheter på Internet. Men därtill kommer en följarhets, och Internets många faror, skriver Ylva Liljeholm.