Adventstiden börjar med en hyllning till Kristus, som vapenlös, men starkare än världens makter. För varje år landar orden allt djupare i mig. De utmanar mig i min förståelse av makt. Hur kan en Gud med makt, ibland till och med bekänd som allsmäktig, bli kött och blod i Jesus, den vapenlöse fredsfursten?

 I veckan har jag lyssnat till situationen i Syrien, berättad av initierade källor. Det som pågår nu är ett brutalt krig. Krig är alltid brutala men detta överträffar flera. Även om det finns många bottnar handlar det om maktstrider. Inte ens krigets lagar följs, utan civilbefolkning och sjukhus utgör måltavlor. Det borde höras ett globalt skri av protest när ambulanser och sjukhus bombas. Just nu är jag tyvärr inte förmögen att uppfatta detta skri. Men människorna som drabbas förmedlar sin utsatthet till oss. Vi förstår, men vi vet inte vad vi kan göra.

 Sverige bidrar på många sätt humanitärt och med att stärka det civilsamhälle som börjat uppstå i spåren av den arabiska våren, nu vänd i vinter. Men det finns fler strategier för Sverige att utforska. Det skulle kunna handla om att undandra stöd till militarism som maktfilosofi i världen. För varje krona som satsas på försvaret borde ännu mera satsas på fredsfrämjande åtgärder tillsammans med bistånd och diplomati.  Kanske borde den svenska vapenexporten avskaffas på sikt?

 Men går det att möta maktstrider vapenlös? Den korsfäste visar att den vägen är inte att leka med och ändå vittnar människor över hela världen om att det inte var förgäves.

 De första kristna var ofta pacifister. Med statskyrkosystem följde en tydligare koppling till statsmakten och därmed till vapenmakten. Många menar att den kristna kyrkan då förrådde sin adventssjäl. Den som är vapenlös, men starkare än världens makter. Men hur kan denna hållning utvecklas utan att hamna i en idealism som bedrar? Risken är ju att det blir ett vapenlös och svagare än all världens makter, visserligen med moralisk tyngd, men med ringa möjlighet att påverka.

 Fredens träd har rättvisa och respekt som rötter, manar profeterna. Jesus visar på en väg som är vapenlös men inte utan makt. Ickevåld eller är sanningskraft, som Gandhi formulerade det, inspirerad av Jesus. Kreativt motstånd kallar palestinska kristna det. Civila motståndsstrategier säger kanske en del. Alla har de gemensamt att ett rakt och vänligt bemötande kan visa sig vara verksamt. Rättvisans sak kan hävdas i respekt för den som förtrycker och utan att vika sig.

Vi kan vara beredda till försoning utan att ge upp vår mänskliga värdighet. Om ickevåldsvägen ska leda till annat än korsfästelse fordras stabila kommunikationsstrukturer. Ett samhälle där alla institutioner präglas av sönderfall och paranoia erbjuder kanske inget annat livsbejakande val än att fly. Om det är möjligt.

Annars väntar samma väg som den korsfästes. En del kristna har inför Daeshs härjningar tvingats välja mellan att bekänna sin tro och att få leva. Det är med ofantlig respekt jag nalkas dem som gått denna väg, som hållit fast vid sin tro trots allt. De är vittnesbörd, martyrer, om att det finns något som är ännu viktigare än mat, kläder och själva livet. Att bekänna sig till kärlekens väg, till sin adventssjäl. Vapenlös, men starkare än världens makter.

 Hur kan vi i kyrkan och i det vidare samhället utforska den vapenlösa makten? I sökandet efter en hållbar värld, kan den vapenlösa makten vara ett möjligt alternativ till kärnvapnens och vapnens säkerhetsdoktriner? Hur utformar vi ett hållbart försvar av människors tro, liv och värdighet?

 Det är en mörk tid just nu. Var rädd om din adventssjäl. Både för din egen och världens skull.