Fidel Castros död var förstås väntad – men det öppnade samtidigt ett helt minnesförråd av möten på Kuba. För väldigt längesen.

Revolutionära baptister på Kuba

Görel Byström Janarv

Fidel Castros död var förstås väntad – men det öppnade samtidigt ett helt minnesförråd av möten på Kuba. För väldigt längesen. Första gången jag besökte Kuba var 1977.

Anledningen var en inbjudan att delta i baptisters frivilliga brigadarbete. Det var sockerrörsskörd som stod på programmet, men i den stekheta solen var jag  inte till särskilt mycket hjälp.

Men jag lärde känna Raúl, namne till dagens befälhavare, Fidel Castros bror. Baptistpastorn Raúl gjorde ett outplånligt intryck på mig med sin radikala teologi och klara blick för kyrkans roll i den kubanska revolutionen. Och ja, han var helt och hållet för revolutionen. Till och med en del av den.

De rika som flydde hals över huvud till Miami hade han inte mycket för. Bland de som lämnade Kuba fanns förstås också församlingsmedlemmar – och pastorer. Men som Raúl sa ”det gäller att veta var man har sitt hjärta”.

Han hade sitt hos det kubanska folket och stannade kvar.

raul

raul-2-kopiaJag skäms inte för att säga att jag var imponerad av vad revolutionen hade åstadkommit. Fri skolgång och sjukvård för alla var ändå ett mått på människors värdighet och rättigheter. Inga tiggare på gatorna, inga kåkstäder. Fattigt – absolut – men inte som i de andra latinamerikanska länderna jag sett.

Året före, 1976, var jag i Peru och såg för första gången i mitt liv en så brutal fattigdom, och i en omfattning jag visserligen läst om, men aldrig kunnat föreställa mig vidden av. Jag hade nu något att jämföra Kuba med.

Och jag tänkte; det finns olika slags frihet. När jag läser eftermälena av Fidel Castros död är fokus helt på avsaknaden av val- och yttrandefrihet på Kuba. Enpartisystemet. De politiska fångarna. Alla bristerna. 

Jag visste att Raúl åtminstone 1977 lämnade in sina predikningar i förväg. Han tyckte inte det var så märkvärdigt och påminde om att kyrkans män ofta stått på diktatorn Batistas sida och utgjort mycket reaktionära krafter. Han ville en kyrka som stod på de fattigas sida. 

1979 var jag på Kuba för andra gången och mötte Raúl även då vid hans köksbord invid kyrkan i utkanten av Marianao, en stadsdel i Havanna. Vi hamnade i en diskussion om vem som var mest indoktrinerad av oss. Intressant spörsmål.

Jag minns det än – och hur han hos grannar skrapat ihop kafferansoner för att jag skulle få en stor kopp kaffe, eftersom han förstått att svenskar dricker kaffe så. Det var i stort sett odrickbart då kubanskt kaffe dricks äggkoppsstort och med lika mycket socker som kaffe i. Kaffet var så sött och starkt att det gjorde ont under öronen.

Men så var det detta med indoktrineringen, och vem som hade bäst koll på världsläget. Han med Granma som enda tidning och världens kommunistländers propaganda som omvärldsbevakning? Eller jag med ”hela den kapitalistiska borgerliga pressen” i bagaget, som han sa. Det var en uppfriskande perspektivförskjutning. Med ojämna mellanrum höll vi kontakten. Det hände stora saker i våra liv. Jag fick barn. Raúls hustru Clara dog.

På Kuba startade Raúl Centro Martin Luther King, intill kyrkan. Det var så likt honom att passionerat arbeta vidare på hur en annan (världsberömd) baptist engagerat sig i nödvändiga samhällsförändringar.

Idag är det hans son Roberto som driver centret vidare och de finns till och med på facebook. När Raul och jag brevväxlade  på 70-80-talet kunde det ta ett halvår, ibland mer att få ett brevsvar.

Raúl blev parlamentsledamot. En gång sågs vi i Stockholm. Såg på diabilder hemma hos mig. Livet for fram med oss.

På hemsidan Centro Martin Luther King kan den som vill finna bilder på Raúl och Fidel Castro tillsammans. Det är inte så konstigt för Raúl var med och stred mot det amerikanska invasionsförsöket vid Grisbukten, Playa de Giron 1961.

40 år har gått sen vi först möttes. Idag vet ni att kommunismen misslyckades skapa det lyckorike som utlovats. Men det gäller även den multinationella kapitalism som idag gör vår värld till en mycket osäker plats att leva i.

Jag skulle gärna sitta vid Rauls köksbord igen och samtala om de 40 åren som gått sen inbjudningen till gruppen ”Revolutionära arbetare och baptister på Kuba”. Jag är säker på att han skulle ha intressanta saker att säga om Donald Trump och de reaktionära kristna, många av dem baptister, som såg till att han vann.

1 kommentar på “Revolutionära baptister på Kuba

  1. Christer Hugo skriver:

    Välgörande perspektiv! Som sagt, ”det gäller att veta var man har sitt hjärta”.