Jodi Bjornstad Houge från USA besökte i oktober förra året Stockholm tillsammans med sin vän och prästkollega Nadia Bolz Weber. De grundade redan under studietiden varsin ny församling i Nordamerikas evangelisk-lutherska kyrka (ELCA) som båda växer så det knakar. Are Norrhava har tidigare skrivit på Dagens Seglora om Nadia och House for All Sinners and […]

”En del verkar uppfatta den låga antropologin som att jag lider av dålig självkänsla, men så ser jag det inte alls själv. För mig är det ren och skär realism. Så mycket av nutidens kristendom och nyandlighet liknar träningsprogram som ska göra dig så andligt upplyst att du till slut inte behöver Gud. Som om tillräckligt mycket yoga, bön, bibelstudier eller ekologisk mat skulle kunna rena ditt hjärta och sinne. Jag tror snarare att det är vår mänsklighets naggade kanter som för oss närmre varandra och Gud. Så varför inte tala ärligt och öppet om vilka vi är”, säger Nadia Bolz Weber, rockstar-predikant på besök i Sverige.

”Det kan ju inte vara äkta?” muttrade vi. ”Antingen är hon inte så smart eller så fejkar hon. Ingen kan vara så glad jämt.” Samtidigt fascinerade hon mig, i smyg. Vad gjorde den här skinande varelsen egentligen i vår tråkiga glesbygd? Hur pallade hon att vara så glad?
”Missunna ingen människa hennes sken av lycka”, lyder ett gammalt ordspråk, ”för du känner inte hennes hemliga sorger,” skriver Are Norrhava.

”Så vad gör han då? Och var bor han?”, envisas jag. ”Han bor ingenstans”, svarar chauffören, som själv är baptist och son till en pastor. Det blir tyst igen och jag försöker att dämpa min iver, när han plötsligt tillägger: ”Men han kan flyga. Och gå på vattnet,” skriver Are Kaspersen.

Fasta kan vara fnitter och kanelbullar eller slutna ögon och korslagda ben. Vi lär känna Gud på olika sätt, och det är fastans viktigaste innebörd, skriver Are Kaspersen.

Vi hårdnar emellanåt och glömmer nåden. Mitt i vår vardag vadar och plaskar vi aningslöst omkring i Guds slösande kärlek, skriver Are Kaspersen.

Att ”bli frälst” görs ofta till en fråga om skarpa gränser, att vara innanför eller utanför. En bra början är att medge att vi alla är vilsna emellanåt. Att vi inte sitter inne med alla svar, skriver Are Kaspersen.

En av lutherdomens skatter är dess uppvärdering av det till synes enkla och vardagliga. Det är här gudsmötet sker, menade Luther. I mötet mellan människor, i det lilla, sker den egentliga gudstjänsten, skriver Are Kaspersen.

Både idealisering och svartmålning av andra människor är uttryck för ett förfrämligande, som leder till isolering, ensamhet, okunskap och fördomar, akriver Are Kaspersen.

Gud kallar oss till ett liv i glädje. Men i vår tid är glädje också ett yttre krav, en pålagd förväntning. Kanske krävs ett litet mått av vansinne för att vi ska kunna le, också vår tids trasighet, skriver Are Kaspersen.

Sverige kännetecknas ofta av ställföreträdande engagemang. Vi möts inte så ofta själva i hyresgästföreningen, men vi betalar för att det ska finnas en, med någon som sköter våra intressen. Detsamma händer ofta i kyrkan. Många vill ha någon som tror i ens ställe, skriver Are Kaspersen.

Are Kaspersen skriver om det skadliga mansidealet som förkrymper det inre livet och sätter krokben för dansstegen.

Färgad av färgernas fest och tatuerad av trasighetens trottoarer finner Are Kaspersen djupet av sin tro i en bön på ett språk han inte förstår. Påskens passion sprakar med nytt liv i ett Burma där tro är allt annat än en privatsak.

Det mänskliga andetaget är som en ikon, ett fönster mot det heliga och en påminnelse om Guds närvaro inom, mellan, och mitt i bland oss. Andningen är livsavgörande för vår individuella existens, ändå är den inte vår. Vi delar den med allt som lever, skriver Are Kaspersen från Vietnams största stad Ho Chi Minh, där luften är farlig att andas.

Att vara religiös ”på riktigt” verkar handla om att läsa vissa passager i bibeln, men inte andra. Varför får de människor som exponeras flitigt i media, till följd av osköna åsikter, vara de ”riktiga” kristna? Och vad gör det då mig och många andra till? Bleka light-versioner, undrar Are Kaspersen.

Den judiske teologen Abraham Heschel har skrivit att vi är närmre Gud när vi ställer frågor än när vi tror att vi har svaren. Alltför tvärsäkra svar riskerar att beröva tron sin skärpa och glöd, skriver Are Kaspersen.