Predikan från 20 september 2015 (16:e söndagen efter trefaldighet) i skuggan av flyktingkrisen. Söndagens tema: Döden och Livet. Texter: Jesaja 26:19, Andra Korinthierbrevet 4:7-14 och Johannesevangeliet 11:28-44.
Maria gråter. De judiska vännerna gråter. Jesus gråter. Alla gråter. En älskad är död och allt är bara tårar och kramp. I desperationen viner anklagelser genom luften. Om du hade varit här, hade min bror inte dött, kvider Maria till Jesus. Men Lasaros är död. Det har gått fyra dagar. Hans kropp har till och med börjat att lukta i värmen. Allt är förbi. Allt är tårar. Allt är död.
Död är också pojken som ligger död på sandstranden i Bodrum. Huvudstupa ligger han i vattenbrynet med ansiktet ner i vattnet. Armarna ligger liksom bakåt längsmed den livlösa kroppen. Röd tröja och blå byxor. Aylan Kurdi ligger död i vattenbrynet på bilden på datorn. I bakgrunden ser man en solstol och en man i badbyxor som inte verkar förstå vad som står på. Han i badbyxorna hade kanske trott att det lilla blåröda där i vattenbrynet var en badboll eller en handduk som någon glömt ta med sig in på hotellrummet. Vem tror att barnlik flyter i land på turiststränder?
Fotot på Aylan sprids med blixtens hastighet över klotet. Når fram till Tyskar, Holländare, Norrman och Finnar, till Danskar och Fransmän, Österrikare och Schweizare, ja till alla oss européer som liksom stått där i badbyxorna och tittat ut över flyktingkrisen, men ändå inte sett. Inte förstått vad som verkligen pågår. Fotot på Aylan tränger igenom babbel, brus och myndighetspersoners sakliga analys i Agenda om flyktingvolymer. Fotot når fram till oss. Polletten trillar ner. Grämelse över ränteavdrag och kapital byts plötsligt ut mot en gråt med alla dem som förlorat allt och som nu flyr för sina liv.
I nyhetsinslag på teve och radio talar reportrar med gråtgrötiga röster, politiska ledare gråter när de håller tal, socialarbetare, volontärer, präster och diakoner, poliser gråter, lärare gråter, barn gråter, ungdomar gråter, föräldrar gråter, far och morföräldrar gråter. Alla gråter. På skype och sms, på Facebook och Instagram gråts det. I klassrum och runt fikabord rinner floder av tårar.
Jag gråter också. Vaknar mitt i natten av tårar som står som fontäner ur ögonen. Kudden är kall och våt. Konstigt impregnerad av sorg. Mellan januari och augusti i år har 2 643, Aylan, hans mor och hans bror inräknade, druknat eller kvävts till döds under den farofyllda resan över havet. Statistiken har krupit under huden på mig. Aylans pappa har berättat om vattnet som trängde in i båten, att de hamnade i vattnet och att hans lilla pojkes hans liksom gled ur hans egen näve.
Gode Gud, nu täpps landvägarna till och gränspassagerna en efter en i Ungern, Kroatien, Serbien. Hur många fler kommer att som Aylan att gå under? Är det detta som är demokrati, västerländsk humanism? Taggtrådspolitik och tårar? Hur länge skall det dröja innan samtliga Europeiska ledare förstår att det inte längre går att stå där i badbyxorna och påstå att det blåa och röda som ligger där i vattenbrynet är en handduk. Gode Gud, förbarma dig över oss.
Dina döda skall få liv igen. Deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land. Rakt in i den globala gråten förkunnar jesaja att solen skall gå upp över de mest dödsmärkta passagerna av våra liv. Änkans den faderlöses och flyktingens tårar skall en dag bli till daggdroppar som skall återspegla solen och vattna jorden. Rakt in i världens sorgehus säger han att världen en dag skall bli ny. Till alla som någon gång har vaknat av en kudde impregnerad av tårar säger profeten: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans dal skall ett ljus skina klart.
Vakna och jubla. Jubla? Jesaja, hur kan du säga att vi skall jubla? Aylan och hans mor och hans bror och 2640 andra har gått under. De är döda och begravda. De kommer aldrig, aldrig, mer igen. Och Johannes, med massdöden rakt framför våra ögon, hur skall vi ta till oss evangelieberättelsen om en död som blir levande igen? Bilden av killen som kommer ut ur klippan med bindlar och bandage hängande kring kroppen, står ju i bjärt kontrast till bilden av barnkroppen på badstranden i Bodrum.
Är det detta som är att fira gudstjänst? Att prisa Gud för att han uppväcker Lasaros då men inte Aylan nu? Är det detta som är att vara kristen? Att läsa bibeln med badbyxorna på? Som om ingenting står på? Knappast. Då skulle ju desperationen snabbt krypa sig på och Marias anklagelse blir vår: Jesus! Om du hade varit där på Medelhavet, hade Aylan och de andra inte behövt dö!
Ja, hur skall vi – i skuggan av vad som just nu sker i vår del av världen – komma tillrätta med texter som denna, med en tradition som vår? Jag skall ärligt säga: Jag vet inte. Men, jag tror, och jag väljer att läsa och ta till mig texten så, att Johannes, precis som Jesaja, inte önskar att vi skall, så att säga läsa texten med badbyorna på, att vi skall leva i någonslags fluffig övernaturlig värld med Jesus och inte bry oss om vad som står på. Tvärtom.
Just för att barnkroppar flyter i land på stränder, just för att kriget rasar, just för att älskade människor går ifrån oss, ja, just därför att dödens bilder är som kraftfulla och så kroppsliga, måste bilderna av livet vara ännu starkare, ännu tydligare, ännu kroppsligare, än dödens. De scooby-doo-aktiga specialeffekterna i berättelsen är därför helt centrala: liket luktar, bindlar och bandage som fladdrar i vinden när Lasaros kommer ut ur grottan som en annan Tutankhamon-mumie. Det går helt enkelt inte att värja sig för dramaturgin, det går inte att hålla ifrån sig rörelsen från dödens grotta till livets ljus. Och det är, tror jag, hela tanken. Johannes vill att bilderna av livet som besegrar döden skall vara starkare än bilderna av det motsatta. Hans ärende är att vi skall tro på livet och inte på döden.
Liksom Guds väldiga kraft kan uppväcka Lasaros, kan också vi – även om vi inte tror det, även om allt hopp är ute, även om en situation liksom har börjat lukta – trots allt, göra förflyttningen från död till liv. Berättelsen vill aktivera livskraften inom oss, den som oftast slumrar i jorden, men som kan vakna och jubla. Jublet och tacksamheten över livet kan komma till uttryck på olika sätt, men vi ser det komma loss runt omkring oss i detta nu. Någon får en idé, en annan öppnar sitt hem, en tredje öppnar ett soppkök eller skriver en ledare eller en debattartikel och påminner politikerna på profetisk vis om humanitet och anständighet. Jag tror att det är den typen av handlingar och initiativ som fick Angela Merkel att komma ihåg att hon inte bara är förbundskansler utan också prästdotter och kristen.
Maria gråter, de judiska vännerna gråter, Jesus gråter. En global gråt har brutit ut över den flyktingkatastrof – kris – som just nu är ett faktum. Gråt är inget vi önskar. Men i gråten skapar den Gud som inte kan skydda oss från död och mörker, men som i Kristus har visat att hen kan vända död till liv. Gråten påminner om ömtålighet. Att vi själva och varje annan människa är skör som den finaste fajans.
Gråten väcker ett heligt trots mot taggtråd och tårgas. Kyliga röster i flyktigdebatten talar om krokodiltårar och skenhelighet. Jag säger att det är fråga om Kristustårar och hängivenhet till omistliga värden, till allas vår mänsklighet. Vi gråter. Det är Guds tid. Nu är det dags att göra som Gud, och ur mörkret skapa den värld vi vill leva i. Nu är det Guds tid. Nu är tiden inne att vända död till liv.
– Ewa Lindqvist Hotz
