Johan Löfstedts ”Småstad” (Small town curtains”) hade världspremiär under Nordiska filmdagarna i Lübeck i november. Jag var med i den ekumeniska juryn och filmen gav upphov till en hel del diskussion både inom min jury och de andra. Eller diskussion förresten. Alla gillade den, men flera avfärdade den snabbt som lite för tunn och strukturlös, charmig men ytlig.

”Diskussionen” bestod mest i fåfänga försök från min sida att övertyga de andra om filmens storhet. För där stod jag och kanske nån mer med rödkantade ögon, alldeles emotionellt uppfyllda, och förstod inte alls denna – som vi uppfattade det – brist på entusiasm. Så kan det vara med konsten och kulturen och jag funderar så här några månader senare och inför den svenska premiären över kärnan i våra skilda upplevelser. Och så undrar jag om filmen kommer att mottas på samma sätt här hemma. Som antingen alldeles underbar eller som söt men på det stora hela ointressant.

Johan Löfstedt har tidigare gjort fiktiva dokumentärer som ”Konspiration 58” och ”Kometen”. Särskilt den förstnämnda blev uppmärksammad eftersom den lurade skjortan av en del tittare när den gick på SVT. ”Konspiration 58” handlade om en förening som på olika sätt försökte bevisa att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum i Sverige, utan någon annanstans. Löfstedt kom på idén till filmen efter att ha hört en historierevisionist hävda att Förintelsen aldrig ägt rum.

Kan man ”bevisa” det kan man ”bevisa” att fotbolls-VM inte spelades på Ullevi och Råsunda tänkte han och satte igång. Detta var 2002 men visst känns det mer aktuellt än nånsin? Allt en kan ”bevisa” med hjälp av filmberättelser och detta med vad som är sant och vad som är fejk. (Ibland drömmer jag om det omvända. Att Trump bara är en fiktiv dokumentär och jättekonspiration för att få världen att vakna. Egentligen finns han inte på riktigt).
”Småstad” är en hybrid mellan fiktion och verklighet, kanske ännu mer än Löfstedts tidigare filmer. En lek med verklighet, en handling som är på riktigt fast ibland förstärkt. Och ibland helt påhittad. Vad som är vad går inte att säga, kanske inte ens för de som medverkar i filmen.

Berättelsen utspelar sig i Vadstena och kretsar kring regissörens morbror Björn och hans fyra systrar. Vardagliga situationer blandas med arkivmaterial från syskonens barn- och ungdom och från deras respektive familjeliv. När vi kommer in i filmen har deras gamla pappa dött. Björn vill väldigt gärna säga något på begravningen men får inte ur sig ett enda ord. Hans rädsla för att tala för publik är förlamande.

Det visar sig att pappa lämnat en videohälsning till vart och ett av barnen efter sig. I sina hälsningar berättar han för dem hur mycket han älskar dem. Men också vad han tycker att de borde förändra hos sig själva, för att bli mer tillfreds med sina liv. Därefter får vi följa syskonen, framför allt Björn, och hur de lyckas med sina förändringsprocesser.

För Björn handlar det att komma över sin scenskräck och att bejaka sitt intresse för kultur. I en vacker scen får vi se honom bjuda in sina kollegor från verkstadsgolvet till en bokcirkel. Första gången blir ett misslyckande. Andra gången blir det succé, till att börja med eftersom alla som kommer och har läst boken får gratis öl… Men efter en trög start där de samtalar om Mobergs ”Din stund på jorden” lossnar även bokpratet. Jag träffade Björn efter visningen i Lübeck och han berättade att arbetskamraterna på riktigt satt i flera timmar och diskuterade, för att de ville och tyckte att det var kul. Inte för att det skulle bli bra på film.
Det är nåt med Vadstena och östgötskan och den här rekorderliga släkten med blonda systrar som härjar med lillebror Björn och träffas nästan dagligen (förutom en syster som bor i USA).

Om nån skulle fråga mig vad svenskhet är så skulle jag kanske svara att det är det här, precis just det vi ser på duken. Liten stad där man hela tiden stöter på gamla skolkamrater, kvinnor som jobbar inom vården eller det sociala och är projektledare för sina respektive familjer. Tysta män som jobbar på och håller inne med sina drömmar. Adopterade barn och några flyktingfamiljer som smålurar de naiva socialtanterna – fast med socialtanternas goda minne. Socialtanterna är nämligen både praktiska och mänskliga.

Det är ett Folkhemssverige i 2000-talstappning. Familjen. Familjebanden. Klassfrågorna som ligger som ett outtalat raster över livet. Gemenskapen och vardagskärleken. Är det vad som får mina ögon att tåras och näsa att rinna?
Eller är det arkivbilderna, många från 70- och 80-tal när jag själv växte upp? Julaftnar. Bebisar. Lintottar i olika storlekar. Det är inte min barn- och ungdom som visas men jag känner ändå igen den.

Och jag är väl en sentimental typ. Är det därför jag gråter medan mina jurykollegor är mer luttrade och kallhamrade. Eller är de kyliga för att det är en specifik svensk verklighet som skildras, som kanske inte alls är särskilt universell berörande.?

Det är ju inte mycket mer än så i den här filmen. Det lilla svenska livet i några olika tappningar. Ingen större yttre dramatik. Mycket humor och en del dråpligheter. Mer eller mindre fejkat. Fast verklighetsbaserat. Ibland alldeles på riktigt. Det räcker för mig. Jag vill omfamna den här filmen och släkten som den skildrar. Jag verkligen gillar dem. Och jag gillar Johan Löfstedts innovativa sätt att filmberätta. Även om jag också lite lite kan förstå dem som tycker att storyn är tunn och strukturlös.