I Visby domkyrkoförsamling bygger man en skeppsättning varje sommar. I båtformen kan människor lägga lappar med böner och hälsningar.

Efter Inez – stark film om sorg

Ylva Liljeholm

I Visby domkyrkoförsamling bygger man en skeppsättning varje sommar. I båtformen kan människor lägga lappar med böner och hälsningar. Det blir ett sätt att dela tankar, glädje och sorg med andra människor. Hela sommaren ligger lapparna där, högen växer och i slutet av sommaren väller de över båtens kanter. Så skapas en ny ritual i kyrkan, en interaktivitet för den som vill stanna till och reflektera i kyrkorummet; över sitt liv, över historien, över världen.  Under en mässa på tacksägelsedagen bränns alla lapparna. Människorna som deltar i ceremonin värms av elden, lapparnas budskap förvandlas till rök och energi som stiger upp mot himlen.

Jag tänker mycket på just ritualer när jag ser Karin Ekbergs starka dokumentärfilm ”Efter Inez”. Ett ungt par, Filip och Denize, förlorar sin lilla bebis bara några dagar innan förlossningen. Allt är förberett. Bebissängen, barnvagnen, de små kläderna i prydliga högar. Men barnets hjärta har slutat att slå och hon finns inte mer. Och ändå gör hon det. Hon ligger ju där, stilla och med mörka läppar och en liten spetsmössa på huvudet. Hon vilar i Filips famn innan han ger henne till Denize. Sorgen är ömsint och blytung på samma gång. Tre dagar får de med sin flicka innan hon begravs. De är tillsammans, mamma, pappa, barn hela tiden. De får vara i fred (och jag tänker att vi bor i världens bästa land som har en sjukvård som låter dem göra detta, som ger Filip och Denize den tiden, som förstår att den är nödvändig).

Filip tar med sig barnet ut så att hon ska få möta frisk luft en enda gång. Han plockar upp ett löv från gräset och lägger det försiktigt bredvid den lilla stela kroppen. I en annan scen samlas familjen och några vänner i sjukhuskyrkan (tror jag) för en namngivningsceremoni, utan präst. Inez ska hon heta. Lite senare är vi med på begravningen. Med präst. Denize ordnar med blommorna runt den pyttelilla kistan. Rättar till, ändrar, ordnar så att det ska bli perfekt. Kanske blir sorgen lättare att bära när det är vackert runtomkring, kanske handlar det om respekt för den döda. För döden. Att göra allt man har förmått, att inte slarva. Det är också del i ett sorgearbete. I alla fall för Denize.

”Efter Inez” beskrivs som en hoppfull film om sorg. Mitt i dödens närhet växer banden mellan Denize och Filip allt starkare. Livet kommer tillbaka, även för dem som gått igenom det värsta. Och jag tänker att ritualerna är en stor hjälp för dem att orka hålla samman. Ritualerna blir handlingar att utföra och samlas kring, hållpunkter i tiden att se tillbaka på, gemensamma minnen.

I slutet av filmen sitter de tillsammans med Denizes mamma och tittar på bilder från de där första kaotiska, hemska dagarna. Den egendesignade gravstenen kommer till slut och blir precis så vacker och perfekt som Denize tänkt sig. Inez kunde inte ha det bättre. Hon är alltid älskad och hon är aldrig glömd.

Vi behöver ritualerna, både de religiösa och de profana. Det blir aldrig så tydligt som när döden kommer till oss. Via riterna och ritualerna får vi perspektiv på oss själva, vi blir del av något som är större än oss själva. Vardagen ställs mot kosmos. Genom riterna och symbolhandlingarna kan ordlösa känslor få utrymme, obearbetade upplevelser och erfarenhet kan fördjupas.

”Efter Inez” handlar också om mäns och kvinnors olika sätt att sörja. Eller snarare, vad som kan beskrivas som ett manligt, respektive kvinnligt sätt att sörja. Filip är snar till handling, går tillbaka till jobbet alldeles för tidigt.

Han beskriver i en intervju vad som hände när han började jobba. Hur det kändes att allt var vardag igen.
”Som om universum inte fattat att min själ hade exploderat och imploderat på samma gång, så fortsatte livet utanför som vanligt”.

Denize har nära till tårar. De kan komma när som och hon låter dem komma. Omgivningen låter dem komma. Filip sluter henne intill sig, tröstar men hittar inte sina egna tårar. Hans vänner ger stöd, inte genom omfamningar utan genom praktisk hjälp. En skjuts hit, en matlåda dit.

Kanske hittar han hem till sina känslor i pappagruppen, där han deltar tillsammans med andra män som förlorat sina barn. Jag vet inte riktigt, filmen ger inga svar. Men den visar tydligt hur viktigt det är att samlas, att prata, att dela upplevelser och erfarenheter.

Det tycks som att behovet av ritualer i vardag, fest och sorg har ökat. Kanske för att världen blivit, eller upplevs som, alltmer kaotisk. Kanske för att det uppmärksammas mer i media.

Ritualen och riten är starka verktyg som kan användas för att hjälpa människan genom en olika livshändelser. Det kan också användas på ett farligt sätt. En karismatisk ledare kan dra med sig människan så att hon tappar sitt förnuft. Allt blir starka känslor, man slutar tänka själv och bara följer.

Riten måste alltid vara respektfull och ömsesidig. Ingen ska behöva pådyvlas en rit, det får inte finnas krav – varken uttalade eller outtalade. Man måste inte gråta på en begravning. Men det är fint om man känner att det är tillåtet – även för en man.

I ett land där döden fortfarande är långt borta och främmande för de flesta av oss kan ”Efter Inez” fylla en både känslomässig men också pedagogisk funktion. Vi får faktiskt se skymtar av ett dött litet barn. Det är sorgligt men inte skrämmande. Och vi får se hur just Denize och Filip hanterar sin sorg.

När vi själva drabbas kanske det kan hjälpa oss att hitta vårt eget sätt att sörja. Det finns inte en mall för detta. Men det finns många riter och ritualer tillhands som vi kan använda oss av, och vi kan också hitta på nya som passar oss. Som att låta sin döda bebis få en nypa frisk luft. Eller låta röken efter bönepapper som bränts stiga mot hösthimlen.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *