Härom veckan kom nyheten om att Saudiarabien skulle leda en militär koalition
bestående av trettiotal muslimska länder med syftet att bekämpa terror. Bara ett par
dagar efter att nyheten hade kommit ut förklarade länder som Malaysia och Pakistan
sin förvåning att de hade nämnts som medlemmar i koalitionen. De hade inte hört
talas om anti-terror koalitionen innan nyheten publicerades i media.
Oavsett denna fadäs måste man ställa frågan om Saudiarabien är något lämpligt land
för att leda denna anti-terror koalition. En av vår tids mest barbariska och grymmaste
terrorsekter är Daesh/IS. Om denna brutala sekt har det också sagts att den har en
mamma, en pappa, ett par barnmorskor och en fadder. Mamman är USA och dess
invasion av Irak 2003 som ledde till grundandet av det som från början hette
Islamiska staten i Irak, ISI. Denna grupp startade som en al-Qaida inspirerad rörelse
vars syfte var att bekämpa USA och dess allierade krafter i Irak.
När det gäller pappan har det spekulerats en hel del. Samstämmiga bedömare pekar ut
Saudiarabien som den skyldige pappan. Det var saudiska stiftelser, prinsar och landets
underrättelsetjänst som pumpade in miljarder dollar i sunnitiska jihadistiska organisationer som
tog till vapen mot den nya shialedda regeringen i Bagdad.
Det främsta syftet med det saudiska stödet som följdes av stora donationer från diverse
wahabbitiska och salafistiska stiftelser och privata organisationer från länder som Qatar,
Förenade Arabemiraten, Kuwait, Bahrain vid persiska viken var att begränsa det shiitiska Irans
inflytande i regionen som hade fått fritt spelrum efter att diktatorn Saddam Husseins
störtades genom den USA-ledda invasionen 2003. Saudiarabien och dess lydstater
finansierar än idag sitt ekonomiska och militära stöd till sekteristiska och
våldsbejakande terrorgrupper i det blodiga inbördeskriget i Syrien.
Att det land som har spelat en ledande roll i finansieringen och upprustningen av ett
flertal mordiska terrorgrupper nu ska gå bräschen för kampen mot denna form av
terrorism känns inte så trovärdig. Det skulle innebära att Saudiarabien sågar den gren
som den sitter på, det vill säga att landet ska bekämpa den statssalafistiska
Wahabbitiska tolkningstraditionen som är känd för att sprida sekteristiskt hat bland
sin egen befolkning och genom sin påkostade missionsverksamhet bland muslimer
runt om i världen.
Den statligt understödda wahabbistiska tolkningstraditionen i Saudiarabien stämplar
shiamuslimer som vantrogna kättare. Extrema wahabbitiska predikanter i Saudiarabien förklarar
att mördande av shiamuslimer är en gudibehaglig gärning. Deras retorik har gått över till
vardaglig praktik i Daesh/IS-kontrollerade områden. Det är också samma ideologi som
legitimerar blodiga attentat riktade mot shiitiska moskéer, marknadsplatser i shiadominerade
områden, förstörande av shiitiska helgedomar och andra shiitiska civila mål i ett flertal
muslimska länder.
Det saudiska utspelet ser snarare ut som ett dåligt propagandatrick. Det sammanfaller
med att allt fler aktörer runt om i världen har tagit bladet från munnen och pekar ut
Saudiarabien och dess lydstater i regionen kring Persiska viken som de främsta
ekonomiska och ideologiska källorna bakom dessa terrorsekter. Ytterligare en orsak
är att, när det gäller fallet med Daesh/IS, har det monster som saudierna varit med att
skapa börjat gå sina egna vägar och då måste det bekämpas.
Kampen mot terrorsekter som Daesh/IS sker bara delvis med militära medel. Förutom
den militära kampen måste omvärlden ställa höga krav på länder som Saudiarabien
som fortsätter med sitt stöd till likasinnade grupper.
Den militära kampen mot Daesh/IS måste kombineras med en hel rad andra åtgärder.
Till att börja med måste detta arbete sättas i ett historiskt sammanhang som gör att
man stirrar sig blint på nuet. Framväxten av Daesh/IS och likasinnade grupper vittnar
om en historisk bakgrund. Västmakternas svek och övertramp allt sedan Sykes-Picot-
avtalet från 1916, utifrån vilket man ritade om Mellanösterns och Nordafrikas karta
och deras nära samarbete med diktaturer i denna region är en av de historiska
orsakerna.
En annan orsak är av ideologisk karaktär och bygger på wahabbismens teologiska
vantolkningar. Denna måste utmanas utifrån tolkningstraditioner som tar avstånd från
wahabbismens och salafismens föreställningar. Detta arbete har kommit i gång och ett
bra exempel på det är det öppna brev som 126 högt uppsatta sunnitiska religiösa
ledare skrev till terrorsekten Daesh/IS självutnämnde ledare al-Bagdadi i september
2014. I brevet underkänner de religiösa ledarna terrorsektens religiösa legitimering av
sina illdåd och snarare brännmärker de som oislamiska. Se vidare
Antalet människor som lockas av Daesh/IS är ganska begränsat. I en nyligen
publicerad opinionsundersökning som genomfördes bland 18000 informanter i 12
muslimska, arabiska länder var det bara 11 procent som var positiva till Daesh/IS
ideologi och dess metoder. Informanterna i denna opinionsundersökning kom från
följande arabiska länder: Algeriet, Egypten, Irak, Jordanien, Kuwait, Libanon,
Marocko, Mauretanien, Palestina, Saudiarabien, Sudan och Tunisien.
Dessa 11 procent är mottagliga för Daesh/IS sekteristiska och jihadistiska budskap av
en rad olika skäl, som inte begränsas till enbart den religiösa faktorn. Det rör sig om
människor hos vilka vi hittar en kombination av en rad olika faktorer såsom djup
frustration över egna misslyckanden, avsaknad av hopp om en ljus framtid, genuin
upprördhet över orättvisor på lokal och global nivå, misstro mot det omgivande
samhället och dess förmåga/vilja att göra någonting åt de upplevda och faktiska
missförhållandena och orättvisorna. Till dessa faktorer ska läggas den djupa besvikelse som har
lagt sig som en våt filt över stora delar av den arabisktalande delen av den muslimska världen
efter de bakslag som drabbade den arabiska våren. Alla förhoppningar som många människor
knöt till dessa folkresningar har efter de återkommande bakslagen förvandlats till djup misstro. I
detta läge kan terrorsekter som Daesh/IS med sin populistiska retorik och sitt
statsbyggnadsprojekt, kalifatet,som påstår sig lägga grunden för ett i deras ögon exemplariskt
idealsamhälle, framstå som det enda handlingskraftiga alternativet.
En trovärdig kamp mot jihadistisk terrorism måste ta sin avstamp i arbetet med att
minimera dess attraktionskraft. Detta sker bäst genom politiska, ekonomiska och
sociala reformer, utbildning, kamp mot korruption, jämställdheten mellan kvinnor och
män och kvinnors aktiva deltagande i samhällets alla segment. Det handlar om
åtgärder som ingjuter hopp och framtidstro hos unga människor.
Enväldiga diktaturer som Saudiarabien, dess lydstater och deras västerländska
uppbackare är långt ifrån kapabla att leda detta arbete.
Mohammad Fazlhashemi:
”Antalet människor som lockas av Daesh/IS är ganska begränsat. I en nyligen publicerad opinionsundersökning som genomfördes bland 18000 informanter i 12 muslimska, arabiska länder var det bara 11 procent som var positiva till Daesh/IS ideologi och dess metoder. Informanterna i denna opinionsundersökning kom från följande arabiska länder: Algeriet, Egypten, Irak, Jordanien, Kuwait, Libanon, Marocko, Mauretanien, Palestina, Saudiarabien, Sudan och Tunisien.”
”Bara” 11%? Bara 11%, Mohammad Fazlhashemi?
Hur lät det när Sverigedemokraterna fick 10% i en opinionsundersökning första gången?
”SD får 10% i missvisande undersökning”:
https://www.interasistmen.se/opinionsiffror/sd-fr-10-missvisande-underskning/
”Dåliga undersokningar ger uppseendeväckande resultat”:
http://www.dn.se/debatt/daliga-undersokningar-ger-uppseendevackande-resultat/
För ett och ett halvt år sedan, i SR P4 Jönköping: ”Sifo: SD kan inte växa mer”:
”Sedan valet 2010 har Sverigedemokraterna fortsatt att öka och har legat stadigt runt tio procent och ibland över det i opinionen. Men på senare tid har partiet stagnerat på den nivån och enligt SCB:s senaste stora väljarbarometer minskar man till och med och ligger på 8,1 procent.
Där kommer partiet förmodligen att stanna kvar om man får tro den väljarundersökning som marknadsundersökningsföretaget Sifo gjort. De frågade väljarna vilka partier man kan tänka sig att rösta på och vilka partier man identifierar sig med.
Av de väljare som inte röstat på Sverigedemokraterna är det bara tre procent som uppger att de är öppna för att rösta på partiet. Hos övriga partier ligger den siffran på mellan 8 och 15 procent, alltså uppemot fem gånger så högt. Det skulle kunna innebär att Sverigedemokraterna med dagens politik, alltså har slagit i taket. Man är i särklass det parti som har minst potential att växa.”
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5877880
I november 2015 sade sig 20% vilja rösta på Sverigedemokraterna, om det hade varit val då, i SCB:s undersökning av partisympatier:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Partisympatier/Partisympatiundersokningen-PSU/12436/12443/Behallare-for-Press/396584/
Mig veterligt har inte Sverigedemokraterna skjutit ihjäl, sprängt eller halshuggit några av sina ideologiska motståndare, fördrivit hela folkgrupper, bedrivit terror på global skala, rövat bort flickor och sålt på slavmarknader, sprängt sönder kulturella världsarv etc etc. Det ingår knappast heller i Sverigedemokraternas uttalade ideologi eller ”trossystem”, att använda eller försvara sådant, till skillnad från vad som är fallet med dem som kallar sig den Islamiska staten.
”Bara 11%”, Mohammad Fazlhashemi?
Verkligen?