Härom veckan kom nyheten om att Saudiarabien skulle leda en militär koalition

bestående av trettiotal muslimska länder med syftet att bekämpa terror. Bara ett par

dagar efter att nyheten hade kommit ut förklarade länder som Malaysia och Pakistan

sin förvåning att de hade nämnts som medlemmar i koalitionen. De hade inte hört

talas om anti-terror koalitionen innan nyheten publicerades i media.

Oavsett denna fadäs måste man ställa frågan om Saudiarabien är något lämpligt land

för att leda denna anti-terror koalition. En av vår tids mest barbariska och grymmaste

terrorsekter är Daesh/IS. Om denna brutala sekt har det också sagts att den har en

mamma, en pappa, ett par barnmorskor och en fadder. Mamman är USA och dess

invasion av Irak 2003 som ledde till grundandet av det som från början hette

Islamiska staten i Irak, ISI. Denna grupp startade som en al-Qaida inspirerad rörelse

vars syfte var att bekämpa USA och dess allierade krafter i Irak.

När det gäller pappan har det spekulerats en hel del. Samstämmiga bedömare pekar ut

Saudiarabien som den skyldige pappan. Det var saudiska stiftelser, prinsar och landets

underrättelsetjänst som pumpade in miljarder dollar i sunnitiska jihadistiska organisationer som

tog till vapen mot den nya shialedda regeringen i Bagdad.

Det främsta syftet med det saudiska stödet som följdes av stora donationer från diverse

wahabbitiska och salafistiska stiftelser och privata organisationer från länder som Qatar,

Förenade Arabemiraten, Kuwait, Bahrain vid persiska viken var att begränsa det shiitiska Irans

inflytande i regionen som hade fått fritt spelrum efter att diktatorn Saddam Husseins

störtades genom den USA-ledda invasionen 2003. Saudiarabien och dess lydstater

finansierar än idag sitt ekonomiska och militära stöd till sekteristiska och

våldsbejakande terrorgrupper i det blodiga inbördeskriget i Syrien.

Att det land som har spelat en ledande roll i finansieringen och upprustningen av ett

flertal mordiska terrorgrupper nu ska gå bräschen för kampen mot denna form av

terrorism känns inte så trovärdig. Det skulle innebära att Saudiarabien sågar den gren

som den sitter på, det vill säga att landet ska bekämpa den statssalafistiska

Wahabbitiska tolkningstraditionen som är känd för att sprida sekteristiskt hat bland

sin egen befolkning och genom sin påkostade missionsverksamhet bland muslimer

runt om i världen.

Den statligt understödda wahabbistiska tolkningstraditionen i Saudiarabien stämplar

shiamuslimer som vantrogna kättare. Extrema wahabbitiska predikanter i Saudiarabien förklarar

att mördande av shiamuslimer är en gudibehaglig gärning. Deras retorik har gått över till

vardaglig praktik i Daesh/IS-kontrollerade områden. Det är också samma ideologi som

legitimerar blodiga attentat riktade mot shiitiska moskéer, marknadsplatser i shiadominerade

områden, förstörande av shiitiska helgedomar och andra shiitiska civila mål i ett flertal

muslimska länder.

Det saudiska utspelet ser snarare ut som ett dåligt propagandatrick. Det sammanfaller

med att allt fler aktörer runt om i världen har tagit bladet från munnen och pekar ut

Saudiarabien och dess lydstater i regionen kring Persiska viken som de främsta

ekonomiska och ideologiska källorna bakom dessa terrorsekter. Ytterligare en orsak

är att, när det gäller fallet med Daesh/IS, har det monster som saudierna varit med att

skapa börjat gå sina egna vägar och då måste det bekämpas.

Kampen mot terrorsekter som Daesh/IS sker bara delvis med militära medel. Förutom

den militära kampen måste omvärlden ställa höga krav på länder som Saudiarabien

som fortsätter med sitt stöd till likasinnade grupper.

Den militära kampen mot Daesh/IS måste kombineras med en hel rad andra åtgärder.

Till att börja med måste detta arbete sättas i ett historiskt sammanhang som gör att

man stirrar sig blint på nuet. Framväxten av Daesh/IS och likasinnade grupper vittnar

om en historisk bakgrund. Västmakternas svek och övertramp allt sedan Sykes-Picot-

avtalet från 1916, utifrån vilket man ritade om Mellanösterns och Nordafrikas karta

och deras nära samarbete med diktaturer i denna region är en av de historiska

orsakerna.

En annan orsak är av ideologisk karaktär och bygger på wahabbismens teologiska

vantolkningar. Denna måste utmanas utifrån tolkningstraditioner som tar avstånd från

wahabbismens och salafismens föreställningar. Detta arbete har kommit i gång och ett

bra exempel på det är det öppna brev som 126 högt uppsatta sunnitiska religiösa

ledare skrev till terrorsekten Daesh/IS självutnämnde ledare al-Bagdadi i september

2014. I brevet underkänner de religiösa ledarna terrorsektens religiösa legitimering av

sina illdåd och snarare brännmärker de som oislamiska. Se vidare

Antalet människor som lockas av Daesh/IS är ganska begränsat. I en nyligen

publicerad opinionsundersökning som genomfördes bland 18000 informanter i 12

muslimska, arabiska länder var det bara 11 procent som var positiva till Daesh/IS

ideologi och dess metoder. Informanterna i denna opinionsundersökning kom från

följande arabiska länder: Algeriet, Egypten, Irak, Jordanien, Kuwait, Libanon,

Marocko, Mauretanien, Palestina, Saudiarabien, Sudan och Tunisien.

Dessa 11 procent är mottagliga för Daesh/IS sekteristiska och jihadistiska budskap av

en rad olika skäl, som inte begränsas till enbart den religiösa faktorn. Det rör sig om

människor hos vilka vi hittar en kombination av en rad olika faktorer såsom djup

frustration över egna misslyckanden, avsaknad av hopp om en ljus framtid, genuin

upprördhet över orättvisor på lokal och global nivå, misstro mot det omgivande

samhället och dess förmåga/vilja att göra någonting åt de upplevda och faktiska

missförhållandena och orättvisorna. Till dessa faktorer ska läggas den djupa besvikelse som har

lagt sig som en våt filt över stora delar av den arabisktalande delen av den muslimska världen

efter de bakslag som drabbade den arabiska våren. Alla förhoppningar som många människor

knöt till dessa folkresningar har efter de återkommande bakslagen förvandlats till djup misstro. I

detta läge kan terrorsekter som Daesh/IS med sin populistiska retorik och sitt

statsbyggnadsprojekt, kalifatet,som påstår sig lägga grunden för ett i deras ögon exemplariskt

idealsamhälle, framstå som det enda handlingskraftiga alternativet.

En trovärdig kamp mot jihadistisk terrorism måste ta sin avstamp i arbetet med att

minimera dess attraktionskraft. Detta sker bäst genom politiska, ekonomiska och

sociala reformer, utbildning, kamp mot korruption, jämställdheten mellan kvinnor och

män och kvinnors aktiva deltagande i samhällets alla segment. Det handlar om

åtgärder som ingjuter hopp och framtidstro hos unga människor.

Enväldiga diktaturer som Saudiarabien, dess lydstater och deras västerländska

uppbackare är långt ifrån kapabla att leda detta arbete.