Genom upprättandet av ett monument till åminnelse av de som dödats av svenska vapen påtalas det som få vill kännas vid; här tillverkas sådant som syftar till att döda människor som dig om mig. Hade jag blivit född i någon annan del av världen hade det kanske varit jag som blivit dödad av ett svensktillverkat granatgevär. Min förhoppning är att den insikten kan få vara ett av de frön som sakta men säkert gror till ett motstånd mot det krigsmaskineri, som Sverige göder genom att ständigt förse det med nya vapen.

Det finns en massa arbetsuppgifter som min kristna övertygelse och mitt samvete hindrar mig från att utföra. Jag vill till exempel inte bidra till att upprätthålla statens våldsmonopol genom att arbeta inom polisväsendet eller försvarsmakten; jag vill inte döda eller exploatera djur genom att arbeta i djurfabriker; jag vill inte arbeta med att ta fram, tillverka eller sälja krigsmateriel; jag vill inte tjäna pengar på att sälja omoraliska tjänster som läxläsning eller städning av privata hushåll och jag kan inte tänka mig att arbeta för ett vinstdrivande vård- och omsorgsföretag, skriver Elin Lundell.

I den kristna traditionen och texterna finns gott stöd för att göra kyrkan till en fristad från normer om hur kärlek och vänskap borde se ut och praktiseras. Ändå fastnar vi i tvåsamhetens normer, skriver Elin Lundell.

Sidan Samtalskompassen varnar för extremisering. Men varför talas det så lite om statens våld? Varför skyddar polisen nazister och slår ner transaktivister, frågar Elin Lundell.

Politisk kamp kräver mer än vackra ord. I vissa kamper gör vi motstånd, bara genom att vara dem vi är. Vi måste leva feminism, leva antirasism och leva samexistens, skriver Elin Lundell.