Kärlek och kritik är det ordpar som vi valt för att beskriva den publicistiska linje som vi vill driva i vår nättidning. Dagens Seglora har skapats ur övertygelsen att skrivande hjälper till att bredda, pröva och fördjupa tankar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor.

Ledarskribenter
Krönikörer
Arne CarlssonLedare

Vi måste börja tala om kapitalismen som inte fungerar och söka efter reformer i den globala ekonomin som kan lösa de skuldsatta länderna från en förlamande fattigdom. Det är den enda möjligheten om vi ska hitta vägar ut ur klimat- och fattigdomskrisen! skriver Arne Carlsson.

En tystnadens konspiration

Måste vi inte börja tala om ”kapitalismen”? Denna genomgripande samhällsorganisation som uppenbarligen inte fungerar. Börjar inte samtalsklimatet i en allt mer krisande global ekonomi att likna det samtalsklimat som råder i en familj där barnen tiger om sin alkoholiserade pappa? Runt sekelskiftet skrev ekonomen John Kenneth Galbraith om hur ordet kapitalism gradvis knuffats ut ur det politiska samtalet, till förmån för det mer neutrala marknad. Det kan ses som ett led i att stärka bilden av den nyliberala ekonomins vetenskaplighet och avpersonifiera ekonomins aktörer för att att låta ”Washington consensus” framstå som den enda vägens politik. Men den nyliberala ekonomin är, liksom alla ekonomiska teorier, en tankekonstruktion som inte har verifierats genom empiriska studier. Vi är helt enkelt indragna i ett globalt experiment som fungerar lika illa som den gamla kapitalismen, så som den såg ut före 30-talskrisen innan man lärde sig av Keynes att balansera hög- och lågkonjunkturer med hjälp av nationella regleringar.

Thomas Piketty konstaterade för några år sedan att avkastningen på kapital har blivit högre än tillväxttakten i ekonomin, precis som för 100 år sedan, och att både kapital och inkomster ansamlas hos några få procent medan resten blir fattigare. Denna ojämlikhet är en del av den ekonomiska kris som gör det möjligt att tjäna pengar på pengar men samtidigt gör det svårare att få vinst i den reala ekonomin genom att investera i handel, fabriker och produktion. Möjligheten för de redan rika att tjäna ännu mer pengar på börser, fastigheter och allehanda värdepapper växer, medan möjligheten hos vanliga lönearbetare att hävda sig krymper. Toppskiktets raketfärd in i ännu större rikedom och den samtida medelklassens ekonomiska stagnation har av många identifierats som en av orsakerna till hela finanskrisen. Tillfälligt har denna utveckling kunnat skylas över genom att bevilja mastodontlån för till exempel bostadsköp. Som någon lite skämtsamt yttrade: ”Jag började med två tomma händer och nu har jag skulder på 4 miljoner”. Thomas Piketty har konstaterat att ”det finns ingenting i marknadsekonomin per se som säger att inkomsterna och frukterna av vår tids era av globalisering kommer att fördelas på ett sätt som är tillnärmelsevis hållbart eller meningsfullt.” Orättvisorna har permanentats.

Vårt finansiella system bygger i dag på ömsesidig skuldsättning där nya värden skapas genom skuldsättning. Men jordens och människans begränsningar gör att skuldbördan har nått en mättnadspunkt där det inte längre finns tillräckligt stora inkomster eller ekologiskt utrymme för att klara räntekostnaderna för ytterligare skuldsättning. I likhet med den grekiska ekonomin har världsekonomin börjat närma sig en situation som inte går att bemästra med de traditionella verktygen. Åtstramningsåtgärder eller finansiella stödpaket leder bara till konstgjord andning för ett omättligt och sjukt system. Så länge pengar skapas genom skuld kommer världsekonomins huvudproblem också handla om skuld.

Redan i de grundläggande förutsättningarna för konstruktionen av den globala ekonomin har orättvisorna byggts in i det som kallas Bretton Woods-uppgörelsen. Uppgörelsen som ledde till att IMF och Världsbanken upprättades 1944 avsåg att lösa de stora problem som skuldsatta länder hamnat i efter andra världskriget. Det fanns då två förslag på globala ordningar för ekonomin.

Det ena var John Maynard Keynes snillrika system för att övertala långivarländerna att föra tillbaka sitt överskottskapital till låntagarländernas ekonomier. Han föreslog att en global bank skulle upprättas. Den skulle utfärda sin egen valuta med namnet ”bancor”. Denna valuta skulle kunna växlas mot de nationella valutorna till fasta kurser och vara avräkningsenhet emellan länderna. Såväl underskottsländer som överskottsländer skulle varje år föras tillbaka till jämvikt. Detta var ett fördelningssystem som ökade det allmänna välståndet samtidigt som det jämnade ut makten mellan länderna. Han hade en vision av en värld där de fattiga länderna varken är dömda att göra som de rika länderna säger eller dömda att förbli fattiga. Det fanns i detta förslag en möjlighet att låta FN få ekonomiska muskler för sin verksamhet med en gemensam växlingsvaluta.

USA motsatte sig detta förslag och ville istället tillgodogöra sig fördelarna med dollarn som växlingsvaluta. Deras förhandlare Harry Dexter White lade därför fram ett eget förslag om en stabiliseringsfond där hela bördan att upprätthålla handelsbalansen låg på underskottsländerna, så att ju mer de lånade desto högre blev räntan. White insisterade också på att i stabiliseringsfonden skulle man få fler röster ju mer pengar man satsade och att ”USA bör ha tillräckligt många röster för att blockera alla beslut”. I överenskommelsen låg också ett löfte om att upprätthålla värdet på dollar genom en guldreserv, ett löfte som USA bröt tjugosju år senare.

I Bretton Woods-uppgörelsen tvingade USA de övriga parterna att acceptera sitt förslag och hade därigenom riggat den globala ekonomin till sin fördel och garanterat fortsatt amerikansk dominans och de fattiga nationernas permanenta skuldsättning.

Vi måste börja tala om kapitalismen som inte fungerar och söka efter reformer i den globala ekonomin som kan lösa de skuldsatta länderna från en förlamande fattigdom. Det är den enda möjligheten om vi ska hitta vägar ut ur klimat- och fattigdomskrisen!

Arne Carlsson

Görel Byström JanarvKrönika

I dessa EM-fotbollstider när nationalsånger sjungs med stort allvar är det extra intressant att Kanada nu föreslås få en könsneutral nationalsång.
Men åsikten att ”det där är väl inget att bråka om” är vanlig. Har hört den i säkert 30 år.

Ändå är det så att vi är rätt många som reagerar på det könade språket i psalmer, böner och predikningar. Och många gånger är det mycket enkelt att undvika – så att den majoritet som sitter i kyrkbänkarna kan känna sig tilltalade.

Elin Schwartz
Gästkrönika

Våldsbejakande extremism och terrorism är två utmaningar där trossamfund kan spela en viktig förebyggande roll. Men det är också nödvändigt att uppmärksamma hur terrordebatten omgärdas av fördomar mot muslimer, skriver Elin Schwartz.

Lena LönnqvistKrönika

Vi hade råkat hamna i ett motionslopp öppet för alla åldrar, en israelisk folkfest här mitt ute på landet. Många viftade med israeliska flaggor, musik strömmade från några högtalare i närheten. Loppet gick längs den vanliga bilvägen, från en bosättning till en annan. Skillnaden mot ett sådant evenemang i Sverige är att på det ockuperade Västbanken kantas då vägen med israeliska militärfordon och soldater med dragna vapen, skriver Lena Lönnqvist.

Elisabeth ArboreliusKrönika

Hela hans liv har varit – och är – en kamp mellan det onda och det goda, det destruktiva och det livsbejakande. Anders är en otroligt sårbar och bräcklig människa – och en otroligt kompetent och resursrik människa. För många han möter är det svårt att förstå hur det tunna glaset lätt kan slås sönder i hans bräckliga jag eftersom man mestadels ser den mycket kloka, mogna, insiktsfulla människan, skriver Elisabeth Arborelius.

Ylva LiljeholmKrönika

Idag är det andra (film)trender som gäller. Killar bearbetar rysskräcken, i alla fall här på Gotland där jag bor. Tjejer gör film om nätmobbning. Och både killar och tjejer verkar älska zombies. Ibland får man dölja en gäspning när en ungdom med ögon lysande av entusiasm levererar zombiefilmsidé nummer femtielva.

Det är bara att bejaka och vara tacksam för att homofobi-trenden verkar vara över bland de unga, skriver Ylva Liljeholm.

David BerjlundKrönika

Jag tar sista trappsteget upp i stora hallen på Stockholms central, datorrösten i högtalarna uppmanar mig just att inte låta någon okänd hjälpa mig – jag åker mycket tåg och hör den där mjuka rösten ofta, dess välmodulerade programmerade mjuka tonfall, det är som en näbb som pickar genom mitt skal, som hackar i sig tillit och skiter rädsla, med programmerat välmodulerat tonfall, skriver David Berjlund som har svart priokort.

Lukas RomsonKrönika

Till slut står vi alla där, vi som kommer ut. Det är dags att säga något. Hur gör man för att hitta orden, när de normer man själv lärt in under ett helt liv fyller rummet och konsumerar allt syre? Och hur gör man för att fortsätta upprepa denna handling resten av sitt liv?

Vågar man ta första steget när man inser att det oundvikligen leder till att man ständigt kommer tvingas välja mellan att komma ut eller avstå, i dussintals vardagssituationer varje vecka i en till synes oändlig tidsrymd? Vem ska man prata med, när alla kloka människor man känner inte är så kloka just när det gäller hbtq-frågor? Hur gör man för att hitta orken och modet att börja gå? skriver Lukas Romson, ny medarbetare i sin första krönika i Dagens Seglora.

Isak_Gerson_150x150
Krönika

En kvinna i tjugoårsåldern i Nederländerna, fick dödshjälp på grund av skadorna hon drog på sig efter regelbundna sexuella övergrepp genom i stort sett hela barndomen då hon bedömdes “obotbar”, skriver Isak Gerson som vänder och vrider på detta i sin krönika.

Helena EkhemKrönika

Tro är inte vetenskap. Hur skulle vi kunna studera den inre världen med verktyg från den yttre världen? Hur skulle vi kunna tala om kärlek och längtan om inte konstens språk fanns? Hur skulle vi kunna tala om glädje och förundran, om inte leken fanns? Hur skulle vi kunna finna hopp om inte kreativiteten och skapandet fanns? När vi ska formulera människosyn, samhällssyn och vision för framtiden, då behöver vi det språk som kan omfatta livet i alla dess färger, skriver Helena Ekhem.

Julia RybergKrönika

Tystnaden på den fulla bussen tidigt en sömnig måndag bröts av en ung mamma som började skälla på sitt barn. Gällt haglade grova anklagelser, hot och ironiska salvor över den lille pojken, som då och då kved ‘men mamma…mamma’. Mammans blick flackade utmanande över oss, som om hon sökte publikens reaktion på skådespelet. Med stort obehag anade jag att detta var mer än en mamma som för tillfället tappat fattningen. Men ingen sa eller gjorde något. Inte heller jag, skriver Julia Ryberg.

Bernt JonssonKrönika

Principer är principer, och dem får vi inte rucka på. Kränkta vita män har fått sällskap av kränkta kvinnor – hudfärg okänd. Därför kan vi inte acceptera separata badtider för kvinnor. Det vore ju att ge efter för kvinnoförtrycket. Bättre då att de inte badar alls. I Sverige badar vi tillsammans.

I den heliga marknadens namn kunde man väl eljest tänka sig, att om en potentiellt inte så liten kundgrupp efterfrågar en separat badtid, skulle det ligga i badhusets intresse att tillmötesgå detta önskemål. På denna punkt tycks dock principerna vara viktigare än en pragmatisk lösning, skriver Bernt Jonsson.

Görel Byström JanarvKrönika

Jag tänker på Olle Ljungström. Jag kommer inte ifrån det.

Vi hade samtalat några gånger om rum och ting som är livstydande. Precis som jag gjort med 99 andra som berättat för mig om rum och ting som bär helighet och skapar gudsmöten för dem.

Lena Lönnqvist 150x150
Krönika

Om man vill slippa tafsandet torde det vara optimalt att umgås med en man som utifrån sin religiösa övertygelse anser att man inte över huvud taget ska beröra kvinnor utanför familjen. Inte ens med en handhälsning. Borde Yasri Khan få pluspoäng för det? frågar Lena Lönnqvist.

Alice BraunKrönika

Var är alla andra…alla andra mitt i livet? Glada och ledsna, starka och sköra, hela och trasiga människor som också tror? Medlemmarna? Hur jag ska kommunicera och motivera relevans…med eller utan agenda? Är högmässan till för mig eller är jag till för högmässan? Kommer jag alls att någonsin komma tillbaka? skriver Alice Braun.

Arne CarlssonLedare

Den skamlösa nyheten om hur världens rika utnyttjar det gemensamma samhällsbygget, men smiter från notan/skatten är också berättelsen om hur vi vänjer oss. Vi slutar till exempel att tala om skatteflykt och låter advokaterna kalla det skatteplanering och stolt deklarera att de inte gör något olagligt. Men den skatteflykt som de rikaste i världen planerar utgör ett hot mot vår gemensamma globala välfärd och drabbar fattiga människor i utvecklingsländer hårdast. Det är att stjäla ur tiggarnas muggar. På tio år har har utvecklingsländer förlorat 7800 miljarder dollar på olaglig skatteflykt. Långt mer än det samlade biståndet till samma länder, skriver Arne Carlsson.

Marie StarckKultur

Över min teaksoffa hänger en orange väggmatta med Andy Warhols Marilyn, köpt i samband med en Warholutställning på danska Loisiana. Popkonst har fördelen av att även kunna vara snygg design. Åtminstone om man gillar starka färgkrockar. Warhol intresserade sig ständigt för gränsen mellan reklam och konst. Mellan kopia och original. Hela hans konstnärsskap byggde på […]