Vad är det för speciellt med kristen tro? Vad är det unika? Troligen skulle olika människor ge olika svar. Mitt svar är den hjälplöse guden.
Religioner brukar göra anspråk på att när allt är hopplöst, vänd dig då till Gud, så ordnar det upp sig. Gud fixar det åt dig. Det finns kristna förkunnare, som är inne på samma spår. Om du verkligen tror, så lyckas du, du blir frisk, du får framgång. Detta synsätt importerades på 80-talet från USA, där det kallats prosperity theology, framgångsteologi. Ulf Ekman var den främste representanten i Sverige för det sättet att tänka. Hur han tänker i dag är inte lätt att veta.
Trots att tron på den hjälplöse guden utgör det unika i den kristna tron, verkar det som om kyrkorna tvekar att ”marknadsföra” det budskapet? Ändå är det intimt förknippat med tron att Gud blev människa. Inte det omvända: att en människa blir gud. När det händer, och vi vet att det hänt, att mäktiga män uppfattat sig själva som gudar med makt över liv och död. Konsekvenserna har varit förfärliga.
Att Gud blivit människa innebär, att Gud avklätt sig makt och blivit hjälplös: barnet i krubban, mannen på korset. Eller som Bonhoeffer formulerade det: ”Gud låter oss veta, att vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud. Den Gud som är med oss, är samme Gud som överger oss…. För och med Gud lever vi utan Gud. Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss.”
Kristen tro är alltså, att Gud har solidariserat sig med oss, delat våra villkor, inte för att lösa alla våra problem, men för att dela dem med oss. Tron på detta ger oss hopp, när vi kämpar på med våra svårigheter, och när vi står upp för sanning och för rätt, när vi försöker vara solidariska och på olika sätt strävar efter ett rättvisare samhälle. Inte Gud åt oss utan Gud med oss. Gud gör det inte åt oss men Gud är med oss, när vi söker göra det sanna, det rätta och det goda.
Det borde göra oss frimodiga, djärva och uthålliga i vår kritik av makten, vare sig den är ekonomisk eller politisk. Sen spelar det inte särskilt stor roll, om vi hånas för att vara godhetsapostlar.
Tack Bernt!
Om detta behöver vi påminnas!
Bästa hälsningar
Gudrun Engström Riedel
Jag håller med om att den Gud som många av oss tror på, temporärt är den hjälplöse Guden. Och är en gud som enligt min åsikt, av
någon djupgående anledning låter sin universelle motståndare experimentera med alltför olycksbringande skeenden och berättelser på liv och död, på jorden. Den värld som Gud kanske efter eget nödvändigt övervåld i försvar av en ursprungsvärld,
”tvingas” ge honom makt och utrymme i, för att här tydligen njuta sina värden och lidelser.
Där även vi människor som nya livsbärare på gott och ont under historiens långa tid, är med om omvälvande erfarenheter och får i oss nya kunskaper. Men för mig är det bara en halv sanning i det eviga livet, att Gud är hjälplös. Såväl i sitt lagstyrande med sitt egendomsfolk, som med Jesu frälsningverk på korset hjälper han fram revolutionerande händelser, som leder fram till en slutlig glädjefylld utvecklingshistoria.
Och själva vändpunkten i Guds kosmologiska rumtidsåttea(8) sker nu i IT-samhällets ”eviga nuflöde”. Så även om det är kris och kaos i världen, så berör motsatserna som bekant varandra. Varvid moderniteten övergår i samverkan med kvinnlig, mänsklig postmodernitet, där fred runt om i världen alltmer eftersträvas. Och om kristna ledare äntligen mer tydligt och verkningsfullt, marknadsför världens bästa budskap om Jesu frälsningverk och ankomstparadis, så sker en helomvändning från Guds hjälplöshet till allt bättre allmakt, allkunskap och allkärlek för honom. Där vi kristna också är centralt medföljande.