Valet mellan missmod och livsmod handlar inte så mycket om styrka, snarare om att följa vår inre kompass. Inte för att vi kan. Utan för att vi måste, skriver Marie Starck.

Sherin Khankan är imam och mamma till fyra barn. Hon gör viktiga saker. Men det är ingen självklarhet att hon är imam. I helgen delade hon med sig av sina erfarenheter under Seglora smedjas temadagar.

Jag tänker: det är klart det ska vara lätt att vara miljövänlig, men ska det inte också vara svårt att vara miljöfientlig? Jag tänker: hur kan det 2016 ens vara tillåtet att bränna petroleumprodukter när man inte får kasta plast i skogen?

Under många år har jag funderat över varför man aldrig talar om situationer där det inte finns något hopp. För jag vet att det finns sådana. Upplevelser där Gud är frånvarande, eller ännu värre: känslan att det inte finns någon gud överhuvudtaget. Den svartaste avgrunden där det inte finns något hopp. Jag är helt säker på att jag inte är unik, säker på att detta är en mänsklig erfarenhet, en universell livserfarenhet, skriver Elisabeth Arborelius.

Som en röd tråd genom hela Befriande Teologiskt Forum gick vittnesmål om människovärdet och där vittnesmål om hopp och tillit var ämnade att ge inspiration och livsmod att hålla hoppet om en framtid med fred, jämlikhet och rättvisa för jordens folk vid liv, skriver Iréne Nordgren som sammanfattar helgen om Livsmod.

Vi lever också i dag i domedagsprofeternas tidevarv– väldigt mycket i vårt kulturklimat bär just apokalypsens prägel. Det talas om systemkollaps när det svenska samhället tar emot mindre än en promille av världens alla flyktingar. Vi hör missnöjespopulister i hela Europa tala om ett civilisationernas krig där den kristna världen står mot den islamska. Vi har just bevittnat en av de mest fasansfulla valrörelser i USA där den trumpska retoriken slagit rekord i domedagsprofetior. I det moderna teckentyderiet trampas det på både demokratin och människovärdet.

Kommuner instiftar interreligiösa råd i syfte att skapa utbyten mellan och över religionsgränser. Engagemang för att få flera samfund att arbeta tillsammans vid kriser ökar. Interreligiösa ungdomsprojekt för ungdomar från olika religioner blir fler. Ofta kommer initiativen från lokala eldsjälar men för en demokratisk religionsfrihet behöver initiativen komma från trossamfunden, skriver Elias Lomfors Carlberg, ny medarbetare i Dagens Seglora. Välkommen!

”En del verkar uppfatta den låga antropologin som att jag lider av dålig självkänsla, men så ser jag det inte alls själv. För mig är det ren och skär realism. Så mycket av nutidens kristendom och nyandlighet liknar träningsprogram som ska göra dig så andligt upplyst att du till slut inte behöver Gud. Som om tillräckligt mycket yoga, bön, bibelstudier eller ekologisk mat skulle kunna rena ditt hjärta och sinne. Jag tror snarare att det är vår mänsklighets naggade kanter som för oss närmre varandra och Gud. Så varför inte tala ärligt och öppet om vilka vi är”, säger Nadia Bolz Weber, rockstar-predikant på besök i Sverige.

Då kom sorgen. Sorgen över min oförmåga att hantera att det kanske fanns en liten möjlighet att hon kanske klarade sig utmärkt utan mina råd och sorgen över min självbild som något klokt och viktigt plötsligt låg framför mig som ett hopknycklat papper. Navelsträngen var av och jag var plötsligt alldeles ensam. Och jag skämdes över min ensamhet, skriver Alice Braun och ansluter till temat Livsmod, det som vår Livsmodshelg 11-13 november ska handla om på många olika sätt. Det finns fortfarande platser kvar!

Vi har alla vår plats i kampen och att vi använder en mångfald av taktiker – från föräldramötesaktivisterna till direktaktionsblockaderna – är inte bara effektivt utan också nödvändigt när vi möter en fascistisk rörelse som i sina taktiker spretar hela vägen från parlmentarism och kommentarsfältskrigande till våldsbrott mot politiska motståndare, skriver Isak Gerson.