Tiden utan tiggare i Sverige har varit en historisk parentes, som sammanfallit med den välfärd som nu monteras ner. Ändå är tiggarens återkomst i Sverige förknippad med en utdragen samhällelig chock.

Bli vän med en tiggare

Anders Jonåker

Tiden utan tiggare i Sverige har varit en historisk parentes, som sammanfallit med den välfärd som nu monteras ner. Ändå är tiggarens återkomst i Sverige förknippad med en utdragen samhällelig chock. Var är visionerna, undrar Anders Jonåker.

Tiggande människor har vi sett långt innan det blev en del av gatubilden här hemma. En gång fick jag tillfälle att besöka Sant’Egidio-gemenskapen vid Santa Mariakyrkan i Trastevere, Rom. I efterdyningarna av Andra Vatikankonciliet blev denna kommunitetssrörelse till en social röst och kristen praktik för inte minst många fattiga och utslagna. En regel har man för medlemskap. Att bli vän med en tiggare. Men det var där och på utlandsresa.

Fortfarande är det som om jag är i någon slags utdragen chock och inte riktigt vet hur jag skall bete mig. Vid affären, utanför tunnelbanan och i gathörnen står, men för det mesta sitter, tiggare. Muggen sträcks fram, och någon jag inte känner säger hej. Oftast säger jag hej tillbaka. Ibland, men allt mer sällan lägger jag ett mynt. Också jag har sagt att jag inte längre har kontanter. Men det är ju inget annat än en bortförklaring. Väl medveten om vad som väntar nästa dag är det en förhållandevis enkel sak att ordna med en sedel eller några mynt i fickan. Kan man ge veckopeng kan man ge fler pengar. Det går att förbereda sig för dagen också när det gäller detta, om man vill. Men jag vill inte. Jag är, tror jag, fortfarande del i någon slags samhällets förvåning, en utdragen chock.

För mig är detta så nytt att jag inte vet hur jag skall förhålla mig, hur jag skall handla. Jag är uppvuxen med samhällets trygghetssystem och därmed relativt oförberedd. Intresserat lyssnar jag på filosofiska rum och läser tidningsartiklar som signalerar en liknande erfarenhet. Man kan hjälpa i det lilla men gärna strukturellt och ge till en organisation. Allt detta låter bra, men hur långt räcker det? Hur påverkas samhället?

Jag har många frågor men få svar. Vänder man sig till äldre är reaktionen mer samlad. När de var barn gick tiggare mellan gårdar och byar över vårt långsträckta land. Ofta kunde de mot ett mål mat hjälpa till med något. Kanske laga trasiga skor eller ge handräckning i gårdens arbete. De fick stanna i ladugården över natten för att därefter gå vidare. Vid eftertanke har det under relativt kort period i en modern historia inte funnits tiggare, alltså mera ett undantag än något att förvånas över. En parentes som oroande precist sammanfaller med den välfärd jag vuxit upp med, men som nu fortlöpande monteras ned med ökande spänningar och skillnader i samhället som följd.

Ibland kan man läsa om hur vi mera närmar oss 1800-talets stora samhällsskillnader. Tiggarna lär då inte bli färre. Men hallå! skulle jag vilja ropa. Kan vi inte stanna en stund vid 1900 i alla fall? Ja, en bit in vill säga, ganska långt in, ja mera mot slutet. Men det är ju nu?! Det är nu vi skulle ha visionerna. Kanske föds nya samhällsvisioner fram med tiden. En sådan kan vara att bli vän med en tiggare.

3 kommentarer på “Bli vän med en tiggare

  1. Torbjörn Sundblad skriver:

    När jag läser vad du skriver undrar jag vad det är som gör att du inte redan nu är vän med någon som ber om pengar till sin familj .

  2. Anders Jonåker skriver:

    Torbjörn, det är en av flera frågor jag reser och just den tror jag landar i inledningen om kan då omformuleras. Frågan är vad vi gör? Hur tänker du själv?

  3. Anders Jonåker skriver:

    Torbjörn, Det är just den undran jag delar, men jag vill omformulera frågan med hänvisning till inledningen. Vad är det som gör att vi inte i tillräcklig grad vill åstadkomma en förändring?