”En dag kommer du att växa upp, och då kommer du att ångra det här” inledde den polisinspektör som förhörde mig i anslutning till vår aktion. Men det tror inte jag att jag kommer göra. Jag tror att jag, när jag blir äldre, kommer att se tillbaka på den här händelsen med stolthet. Och jag hoppas, att alla som på något sätt företräder nationen Sverige idag, i framtiden kommer att se tillbaka på den vapenproduktion och den vapenexport som en gång pågick i nationens namn, och på nationen Sveriges mörka förflutna som en av världens största vapenexportörer, inte bara med ånger utan också med sorg.

Men än så länge är inte detta vårt förflutna, utan vår samtid. Sverige är en av världens största vapenexportörer och svenska vapen har använts under många väpnade konflikter, bland annat under Irakkriget, där USA använde både granatgeväret Carl Gustaf, som tillverkas av Saab, och den GPS-styrda granaten Excalibur, som tillverkas av BAE. I flera av de länder som Sverige exporterar vapen till förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, som till exempel i Pakistan och Thailand. Sverige har vid flertalet tillfällen också exporterat vapen till diktaturer, så som Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Vetskapen om att det i Sverige tillverkas vapen som sedan säljs utanför det här landets gränser, i syfte att hota och framkalla död och destruktion på platser långt bort från det vi kallar vårt hem, lämnar mig ingen ro. Jag kan inte dra nytta av de privilegier jag erkänns som medborgare i det här landet och samtidigt se på medan mina medmänniskor i andra delar av världen dödas av vapen tillverkade på svensk mark.

Det tillverkas alltså vapen i Sverige som används för att döda människor i andra länder, och delar av den här produktionen sker i Karlskoga. Jag förstår inte hur vi människor kan gå runt och veta om det här utan att försöka göra något åt saken. Som boende i det här landet, där de här vapnen tillverkas, upplever jag mig ha ett ansvar. Att arbeta för att stoppa tillverkning av vapen i Sverige, i Karlskoga, ser jag som ett sätt att solidarisera med dem som drabbas av det våld som vapnen orsakar på andra platser i världen.

Jag anser att det är min plikt som människa att trotsa orättfärdiga lagar. Lagen är föränderlig, men skulle inte utvecklas om människor inte trotsade den. Många av de lagar som ger oss de fri- och rättigheter som vi tar för givna idag kan vi tacka olydiga syskon, som levt före oss och som trotsat dåvarande lagar, för. Även om ni dömer oss efter de lagar som råder idag kommer min Gud och mitt samvete att frikänna mig.

Jag menar att det är BAE Systems Bofors & Saab Bofors Dynamics, tillsammans med den svenska staten, som begår brott. Istället sitter vi här, åtalade för att med handarbete och konst ha påtalat att vapenexport leder till död. Precis som det stod i kallelsen som vi fick till den här tillställningen kostar en rättegång samhället ”stora pengar”. Jag skulle önska att de här ”stora pengarna”, istället för att läggas på att straffa fredsarbetare som oss, skulle läggas på att skapa en riktig, varaktig fred enligt en logik som inte bygger på att vi måste döda andra människor för att känna oss säkra.

Vi människor har utrustats med förmågan att skapa. Med hjälp av vår fantasi, vår kreativitet och våra händers verk kan vi skapa sådant som gör den här världen till en trevligare, tryggare och vackrare plats för oss alla att leva på. Men vi kan också välja att skapa sådant som bryter ner och förstör. Sådant som leder till död och destruktion.

Det är min absoluta övertygelse att varje människa innerst inne har ett samvete som vill hindra dem från att skada andra varelser. Men genom våldspropaganda och genom att vi undanhålls information avtrubbas vi och invaggas i en falsk föreställning om att allt är i sin ordning. Vi luras att tro att militarismen skyddar oss och att vi inte behöver känna med dem som drabbas av den. Vi förleds till att välja destruktion framför kreation.

Antalet civila som genom tiderna dödats av svenska vapen är oräkneliga. Vi som har band till det land vi kallar Sverige har dessa liv på våra samveten. Att upprätta en minneslund till åminnelse av dessa människor var för mig ett sätt att bearbeta vår kollektiva skuld, men också ett sätt att hedra de människor som fallit offer för svenska vapen. Det var ett sätt att använda kreativitet för att göra motstånd mot destruktivitet.

Min vision är att vapenfabrikerna skulle lägga ner sin verksamhet och att vi istället skulle sörja all den skada som vapen tillverkade i Sverige har orsakat. Istället för att vänta på att detta skulle ske började vi med egna händer omskapa området till en plats för sorg, minnesarbete och försoning. När vi upprättade minneslunden flöt framtid och nutid ihop – som om vapenfabriken som en gång stod där, en dag kommer vara ersatt av ett minnesmonument som då kommer påminna oss om en tid som inte längre är. Som om vi en dag faktiskt kommer välja kreationens väg framför destruktionens.

De fabriker där vapen tillverkas skyddas av lagar som förhindrar insyn i vad som pågår bakom dessa väggar. BAE Systems Bofors & Saab Bofors Dynamics och deras respektive verksamheter betraktas som ”samhällsviktiga” och i behov av ”förstärkt skydd”. Därför klassas området kring vapenfabrikerna som skyddsobjekt.

Men verksamheten som bedrivs på detta skyddsobjekt skulle jag snarare kalla samhällsvidrig. Det är en verksamhet som förstör samhällen, framför allt andras samhällen, men också det vi kallar vårt. Jag betackar mig från att leva i ett samhälle där invånarna anses skyddas genom våld riktat mot andra samhällen. Och jag tänker mig att vi, genom att att ta oss förbi det stängsel som omgärdar platsen för tillverkning av vapen, ifrågasätter den tystnad som råder kring vad som pågår.

Genom upprättandet av ett monument till åminnelse av de som dödats av svenska vapen påtalas det som få vill kännas vid; här tillverkas sådant som syftar till att döda människor som dig om mig. Hade jag blivit född i någon annan del av världen hade det kanske varit jag som blivit dödad av ett svensktillverkat granatgevär. Min förhoppning är att den insikten kan få vara ett av de frön som sakta men säkert gror till ett motstånd mot det krigsmaskineri, som Sverige göder genom att ständigt förse det med nya vapen.

Minneslunden blev skändad i samband med att polisen grep oss, men visionen om den lever kvar, och kanske återupprättas den en gång i framtiden. Minnet av den bär jag med mig som en påminnelse om att en annan värld inte bara är möjlig utan också på väg. Som den indiska fredsaktivisten Arundhati Roy sa, kan vi under lugna dagar höra den här nya världen andas. Och när vi hör den här nya världens andetag, då får vi kraft att åter igen stå upp för den fred och rättvisa som vi längtar efter.