Det är en i svår tid som jag anländer till Anafora, det koptiska retreat- och utbildningscentret i öknen mellan Kairo och Alexandria. Massakern på kvinnor och barn i kyrkan intill Markuskatedralen hade ägt rum på söndagsmorgonen och jag anländer på måndagskvällen. Många är rädda för att de förföljelser som koptiska kristna upplevt under långa tider nu kommit in i ett svårare skede, i ett sekteristiskt våld som verkar riktat både mot statens institutioner och mot den koptiska kyrkan. Begravningarna har just ägt rum under statliga hedersbetygelser.
Att mötas av kärlek, gästvänlighet och omsorg mitt i denna situation är stort.

Jag är inbjuden för att bidra till en akademisk konferens om Sankt Irenaeus av Lyon, ca 135 – 202, som själv sett sin doppräst och lärare, biskopen Polykarpos, dö som martyr. Polykarpos var i sin tur lärjunge till aposteln Johannes.

Några dagar senare reagerar en ung koptisk man i vår engelskspråkiga samtalsgrupp på att biskop Thomas, grundare av Anafora, menar att man ska förlåta dem som mördar och utlöser självmordsbomber.

– Men hur kan man göra detta, om det är ens egen familj som dött? Det är ju alldeles för svårt, för att inte säga omöjligt, undrar den unge.
Det hör till höjdpunkterna under dessa dagar att höra biskop Thomas försöka förklara hur detta mirakel kan gå till. Redan första morgonen hörde jag att biskop Thomas sagt att vi ska be för dem som förföljer oss, älska dem och be Gud att ta bort det onda ur deras hjärtan. Nu följer ännu mera undervisning.

Biskop Thomas menar att det är inte du som förlåter av dig själv utan Kristi kärlek i dig.

Och för att understryka hur det går till så tar han två vattenglas och häller från det ena till det andra och säger att så här blir det när vi tror att vi bara har vårt eget att ta av. Vi ger åt varandra, men det blir tomt när vi har gett vad vi har.

Så tar han fram glasbringaren full med vatten och låter det tomma glaset flyta på vattenytan, nu är du i Kristus men du måste också låta Kristus vara i dig. Så sänker han glaset i vattenbringaren så att det fylls med vatten samtidigt som det är omgivet av vatten. Så här är det när du är i Kristus och Kristus är i dig. Du fylls på hela tiden av generositetens och förlåtelsens källa. Då blir det aldrig tomt inom dig.
Det är tankeväckande att en förföljd kyrka kan ha som sin främsta strategi att förlåta och be för dem som förföljer. För de av oss som är fostrade att kräva vår rätt i upplysningens anda, kan det tyckas en aning defensivt att förlåta. Är det inte ett svek mot offren?

Biskop Thomas och de andra biskoparna är övertygade om att offren för självmordsbombaren är i himlen. Orden från Jesus om att älska sina fiender är konkreta och påtagliga. Och det slår mig, att de på detta sätt inte låter destruktiviteten bestämma agendan. Den koptiska kyrkan är inte reaktiv utan proaktiv genom sin stora beredskap att förlåta.

Kardinal Philippe Barbarin från Lyon, den 136:e ärkebiskopen av Lyon, Irenaeus var nummer två, säger som avslutning  av tre dagars seminarium om Irenaeus av Lyon att Irenaeus är en källa till glädje för alla kristna – här finns något som förenar och som skänker glädje i vår tid.

Själv berättade jag om Irenaeusreceptionen i Sverige och Skandinavien, mycket byggd på Gustaf Wingrens arbete. Gustaf skulle ha glatt sig över det genomslag som hans forskning haft i västvärlden, sett i backspegeln. Gustaf Wingren var först med att i modern tid öppna för en läsning av Irenaeus i sin helhet. Tidigare var läsningen av Irenaeus sönderdelad av källkritik, som förlorade just helheten ur sikte, lärde jag mig av den ortodoxe teologen John Behr. John är dekan på St Vladimirs Orthodox Seminary i New York, efterträdare till Alexander Schmemann och John Meyendorff.

Utbildningen på Anafora tillsammans med Lyons katolska universitet och dess båda institut för mänskliga rättigheter och nationella center för lokal utveckling har pågått i flera år. Ett sextiotal studenter har utbildats. Irenaeusseminariet var det avslutande steget i denna utbildning, men kanske också början på något nytt. Biskop Thomas har en särskild förkärlek för den odelade kyrkans teologer som fortfarande kan bära kraften av att förena och inspirera den kyrka som splittrats, både öst och väst.
Anafora är det koptiska ordet för frambärandet inom liturgin. Frambärandet av oss själva och jordens gåvor för att låta oss förvandlas. Det vackra ordet transformation, på både engelska och franska, avslöjar vad alltsammans handlar om, om att vi ska frambära oss själva sådana vi är för att låta oss förvandlas till de Guds avbilder vi är skapade till.
”The glory of God, is the human being fully alive”. Guds ära är den fullkomligt levande människan. Orden av Sankt Irenaeus är skrivna på koptiska på bokrullen Irenaeus håller i sin hand, på ikonen som varit i vårt blickfång dessa dagar. Det stämmer väl på andan på Anafora, där människor ofta upplever sig blomstra.

Orden får ett extra djup när John Behr i sin föreläsning framhåller att det också betyder att det är till Guds ära, som de tidiga martyrerna ger sina liv, och att människan just när hon ger ut sig själv, sitt liv, är som mest levande, enligt Irenaeus. Detta är vad jag upplever på Anafora. Människor som vill ge av sig själva, i ett flöde av Guds utgivande och aldrig sinande kärlek. Guds ära är den fullkomligt levande människan. The glory of God, is the human being fully alive.