I USA är etnicitet och hudfärg kategorier som används för att stereotypisera, generalisera, nedvärdera och faktiskt mörda människor, som alla de svarta unga män och kvinnor som mördas av poliser här. Men det är också kategorier som behövs – givetvis tillsammans med andra kategorier – för att förstå samhället vi lever i. Etnicitet/hudfärg är en viktig komponent i vad som utgör förutsättningarna för en människas liv, och i förlängningen alltså förutsättningarna för hela samhället, skriver Helena Hägglund.

Saudiarabiens krig mot det fattiga Jemen pågår utan protester från västvärlden. Samtidigt äter landets innevånare sopor för att överleva, skriver Helena Hägglund.

De med fel stämplar i passet väntar på att förhöras på flygplatsen. Scenen som spelas upp gestaltar världens skeva maktbalans, skriver Helena Hägglund.

Starka politiska krafter underblåser Mellanösterns konflikter. Den som drar för stora växlar på de religiösa stridigheterna osynliggör pågående förtryck, skriver Helena Hägglund.

Två journalister frigavs nyligen ur det ökända Torafängelset i Kairo, men Baher Mohamed har inte samma tur som sina kollegor. Han har inget medborgarskap i något annat land. Västerländska kroppar däremot är dyra och kan användas i diplomatiska förhandlingar, skriver Helena Hägglund.

Nu stiftar Spanien lagar för att skydda allmänheten mot allmänheten. Men i praktiken skyddar man kapitalägarna från demonstranterna, i demokratins namn, skriver Helena Hägglund.

Medelhavet har alltid varit en symbol för frihet. Men nu har jag sett livet från den andra sidan gränsen. Mina barn ska aldrig få tro att havet betyder frihet, skriver Helena Hägglund.

Nalin Pekgul låter sina vaga farhågor inför organiserade muslimer i Sverige slå mot dem som arbetar för att bekämpa radikalisering. Det begränsar muslimers rättigheter och inflytande i samhället, skriver Helena Hägglund.

Att göra något börjar med att ta reda på information, sedan närma sig likasinnade, hitta etablerade nätverk och engagera sig i gemenskap efter förmåga. Att engagera sig är solidaritet, det är att bryta ner gränserna mellan vi här och de där, det är motsatsen till ett individuellt ekonomiskt bidrag baserat på dåligt samvete, för man kan bara verkligen göra något om man gör det i gemenskap med andra, skriver Helena Hägglund.

Motståndet mot fascismen i Egypten handlar om att inte delta i den demokratiska chimären. Alla vet vem som kommer att vinna, alla har sett det förr, under 60 års tid. Att bada på en tisdag är mer av en politisk handling än att rösta i ett presidentval, skriver Helena Hägglund.

Egyptens massdödsdomar är allvarliga, för de visar på rättsväsendets lojalitet mot regimen. Många får lyckligtvis sina domar lättade, men det genomkorrupta systemet visar hur snabbt man ställer om för att visa tillhörighet till den som för stunden verkar mäktigast, skriver Helena Hägglund.

Hundra döda i Europa betyder mycket mer än hundra döda i Mellanöstern. Vi har en skyldighet att se Mellanösterns människoliv som mer än bara siffror på papper. Annars försvinner det mänskliga, relationen, det personliga som gör varje människa unik, skriver Helena Hägglund.

Att den egyptiska regeringen nu avgår tas av många som ännu ett steg på vägen tillbaka mot ett förrevolutionärt Egypten. Ovissheten gnager och många vill se en stark ny ledare. Men politiken skapas som vanligt där människor samlas, inte genom elitens utspel, skriver Helena Hägglund.

”Prata inte med dem, de är inte egyptier”. En civilklädd polis leder bort mig när jag pratar med människor från Muslimska brödraskapet. Militären har skapat en ny nationell gemenskap, med en gemensam fiende. Inte helt olikt dagens svenska fascister, skriver Helena Hägglund.

Den kvinnliga erfarenheten tvingas ut i periferin. Helena Hägglund skriver om svårigheten att finna det kvinnliga narrativet i ett samhälle som domineras av män.

Egyptens självbild slås i spillror av arméns agerande. Orden sviker. Men revolutionen kommer troligen att fortsätta, skriver Helena Hägglund.