Nazisters organiserade våld mot HBTQ-personer kallades sällan för "terror" på 80-talet. Men en enskild medborgares motståndshandling blir snart problematisk och "våldsam".

Vi behöver varandra i kampen mot hatet

Lars Gårdfeldt

Nazisters organiserade våld mot HBTQ-personer kallades sällan för ”terror” på 80-talet. Men en enskild medborgares motståndshandling blir snart problematisk och ”våldsam”. Samtidigt lever vi i en hoppfull tid, där viljan att solidarisera över gränser är större än tidigare, skriver Lars Gårdfeldt, präst, politiker och debattör, i sin första krönika på Dagens Seglora.

Nej, vi tänkte nog aldrig i termer av ”terror” eller ” terrordåd” på den där tiden. Det vi kunde se var ett målmedvetet val av offer. Människor som stämplats som ”undermåliga”, som förklarats sakna existensberättigande: fjollor/fikusar/perverterade äckel.

Det var i mitten av 1980-talet när aidshysterin rasade som värst. Det fanns ännu inga bromsmediciner för hiv-positiva, homosexuella män dog som flugor och homo-, bi- och transpersoner var måltavlor för allsköns hat. Kyrkan var inte sen att dra sitt strå till stacken. Ärkebiskop Bertil Werkström uppmanade (tillsammans med Linköpingbiskopen Martin Lönnebo) homosexuella till ett liv i celibat. Och via löpsedel och förstasida i Aftonbladet predikade Göteborgsprästen Bengt Birgersson att det var ”bra att de får aids” och ”sjukdomen kan omvända de homosexuella” (Aftonbladet, 6 juni 1987).

Parallellt löpte propagandan från det nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP) som under sin dåvarande ledare Vera Oredsson bedrev systematiska hetskampanjer mot homosexuella. Dess medlemmar bestod till stor del av unga lågutbildade män. Ynglingar som vi med dagens terminologi skulle kunna kalla för ”radikaliserade” – ideologiskt drillade till en dualistisk världsbild som inte står dagens jihadister efter när det gäller blind tro på Ledaren och Läran. En svartvit värld där ett människoliv inte nödvändigtvis måste aktas – i synnerhet inte om det tillhör en av de ”ovärdiga”.

”Jag minns ännu hur rädda vi var”
Terrordåden var legio på den här tiden. Låt mig ge några exempel: den 8 november 1983 mördas en 37-årig homosexuell servitör i sin bostad i Stockholm. Mördarna, båda aktiva inom NRP, den 26-årige Peter Olsson från Tyresö och den blott 19-årige göteborgaren Stefan Helm, torterar offret innan de mördar honom. När de är färdiga med sitt värv, har de karvat in ett hakkors i bröstet på den dödade homosexuelle mannen.

Vidare: den 29 oktober 1985 dör den homosexuelle judiske mannen Ludwig Buchwald i samband med grov tortyr och misshandel i sin bostad i Göteborg. Förövarna, NRP-medlemmarna Seppo Seluska (20 år) och James Hilmersson (18 år), båda hemmahöriga i Göteborg, plågar sitt offer med en bajonett och anlägger till sist en brand för att dölja spåren av sitt dåd.

När media uppmärksammade NRP:s systematiska våld mot homosexuella män (efter ännu ett mord på en bög i Göteborg, augusti 1990) kommenterar Vera Oredsson i Aftonbladet:”det var inget dåd, det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella som människor. De är avskum. Homosexuella är så avskyvärda så jag vill inte ens ta i dem med tång”.

Det förekom med andra ord att media skrev om de här händelserna redan på den här tiden. Men det skedde aldrig i termer av ”terror” och ”terrordåd”. Ändå var det precis vad det handlade om.

Svenska Akademins ordlista definierar terror som ”sammanfattande, om organiserade och systematiska…våldshandlingar…använda i politiskt syfte för att sprida skräck och därvid uppnå vissa mål”. Och Gud ska veta att NRP verkligen lyckades i sitt uppsåt att sprida skräck och uppnå sitt mål att hålla så många homosexuella som möjligt på plats (det vill säga: kvar i garderoben).

Jag minns ännu hur rädda vi var, fredagskvällarna i slutet av 80-talet då nassarna höll möte uppe på den Karolinska försvarsmuren Carolus Rex, samtidigt som några få av oss homos vågade oss ut till RFSL:s pub i Göteborg, granne med försvarsmuren. Ingen vågade lämna lokalen annat än organiserat och i grupp. Risken att bli nedslagen var alltför stor.

Majoriteten av HBTQ- communityn höll sig dock borta från pubkvällarna. På så sätt var terrorn effektiv.

”Damen med väskan”
En av de ovan nämnda mördarna, Seppo Seluska, har för övrigt blivit högaktuell på senare tid. Han är nämligen en av de skinnskallar som figurerar på det berömda fotografiet ” damen med handväskan” – Hans Runessons ögonblicksbild från 1985, där Danuta Danielsson (dotter till en överlevare från de nazistiska koncentationslägren) svingar sin handväska mot den krets av nazistiska unga män som tillåtits marschera genom Växjö.

Vi har alla kunnat följa den snudd på surrealistiska debatten kring den staty som planerats, men som nu avstyrts av välmenande lokalpolitiker som tycker att en kvinna med lyft handväska är uttryck för en våldsamhet som gått utöver det acceptablas gräns.

”Damen” med handväskan är död sedan länge. Självmord. Men för Seppo Seluska går livet vidare.

Högst levande är även terrorn och rekryteringen till totalitära ideologier, med blind tro på ofelbara ledare och uppdelningen i ett ”vi” och ett ”dom” – där vissa människoliv inte är värda att aktas överhuvudtaget. Det har vi blivit plågsamt påminda om genom de ohyggliga dåden i Paris och Köpenhamn. Likaså i de islamistiska avrättningarna av kristna gästarbetare i Libyen, liksom i de makabra avrättningarna utförda, filmade och publicerade av Islamiska Staten i Syrien och Irak.

Det finns hopp
Hoppet då? Finns det inte något hopp? Svaret måste bli personligt, eftersom våra reaktioner på samtidens ohyggligheter skiljer sig åt beroende på hur utsatta vi är, vilken grupp vi tillhör, med flera variabler. Personligen känner jag ett visst, litet, hopp. Det fanns en tid – för inte alls så många år sedan då kampen för HBTQ-personers rättigheter var just HBTQ-personers egen solitära kamp för sina rättigheter.

Numera ser alltfler kampen för HBTQ-personers rättigheter som en allmän demokratifråga, alltså något som angår även heterosexuella, även de med tydlig könsidentitet. Det var en milstolpe som passerades när utrikesministern i världens mäktigaste stat, Hillary Clinton, inför FN förklarade att ”gay rights are human rights. And human rights are gay rights”. Och vidare: ”det är en kränkning av de mänskliga rättigheterna när människor misshandlas eller dödas på grund av sin sexuella läggning eller på grund av att de inte rättar sig efter kulturella normer kring hur män och kvinnor ska uppföra sig” (6 december 2011).

Hon, en representant för den heterosexuella majoriteten, en av världens mäktigaste politiker, solidariserade sig med oss, minoriteten. Vår sak blev allas sak. Med hela sin pondus deklarerade Hillary Clinton att ett angrepp på homo-, bi- eller transsexuella är ett angrepp på varje människa. För utrikesminister Clinton fanns det således inget heterosexuell ”vi” ställt mot ett homo/bi/transsexuellt ”dom”. Det som finns är enda mänsklighet.

Jag har sett det där videoklippet på Youtube hur många gånger som helst. 30 minuter Hillary Rodham Clinton inför ett församlat FN i Genève. Jag ryser. Tårarna rinner.

Nu den senaste tiden har vi kunnat se något liknande. En politiker med pondus, en representant för majoritetsbefolkningen, statsminister Helle Thorning-Schmidt, kommenterar den antisemitiska dödsskjutningen utanför synagogan i Köpenhamn:”när man skjuter mot den judiska församlingen i Danmark, så angriper man hela vår demokrati…när man angriper det judiska samhället så angriper man alla danskar”.

Tydligare än så kan det inte sägas: mordet/tortyren/hoten mot den utpekade fördömde ”andre” är liktydigt med mord/tortyr/hot mot oss alla.

Detta är terrorns själva kärna. Och det är hela vår demokrati som står på spel. Och kanske var det just detta som en 38-årig Danuta Danielsson förstod, den där dagen i mitten av 1980-talet, då hon svingade sin handväska och med hela sitt väsen visade att: Nu får det vara nog!

3 kommentarer på “Vi behöver varandra i kampen mot hatet

  1. Else-Britt Kjellqvist skriver:

    Lars,

    Din text ger också hopp. Tack för den!

    Else-Britt

  2. Bengt Olof Dike skriver:

    Jag är förvånad över påståendet inledningsvis att kyrkan drog sitt strå till stacken av hat och att Du nämner dåvarande ärkebiskopen samt den fine, mycket omtyckte och ödmjuke Martin Lönnebo i sammanhanget. Skulle de ha ägnat sig åt hatuttalanden mot personer med annan sexuell läggning än den heterosexuella?

    Sedan är det svårt att förstå vad du menar med att kampen för deras rättigheter är en ”demokratifråga”. Alla i vårt land lyder under samma lagar, och vidriga hatbrott och förföljelser mot homosexuella skall därför lagföras. Har Svenska kyrkan någonsin haft en annan uppfattning om detta?

  3. Olov Sandegård skriver:

    Svenska, liksom alla andra kristna kyrkor, bär sin del av ansvaret för att en vidrig vi-och-dom-syn kunnat bestå genom århundradena i förhållande till de homo- och bisexuella. Detta ska inte mörkas. Inte heller att kristenhetens ansvar vad gäller antisemitismen.