”Kulturrelativist” är en anklagelse som haglar över dem som inte går med på att peka ut just islam som särskilt anfrätt av hederskultur. Men det är de som vägrar se hederskulturen i alla dess former som privilegierar vissa kulturer före andra istället för att se till universella rättigheter, skriver Mehrtab Motavvas.
Häromveckan när jag satt på tunnelbanan kunde jag inte undgå att höra två äldre damer diskutera våld i hederns namn. ”Det är bedrövligt att muslimer behandlar sina kvinnor på det här sättet! Vad hette den där kurdiska flickan som blev ihjälskjuten av sin far? Tror det var i Uppsala”, säger den ena. ”Fatima! Ja, som invandrare får man faktiskt ta seden dit man kommer”, svarar den andra bestämt. Den unga vita mannen mittemot ser mig djupt i ögonen, sjunker ner i stolen och vänder skamset bort blicken. Jag sväljer hårt, sänker blicken och försöker göra mig osynlig. Efter någon minut stiger båda kvinnorna av vid Östermalm. Själv hoppar jag av vid Stockholms universitet, ler mot den unga mannen och bestämmer mig för att bemöta deras uttalanden offentligt.
De äldre damernas syn på våld i hederns namn är nämligen långtifrån ovanlig. Hedersdebatten är full av koloniala föreställningar och kulturrelativistiska argument. Religiofobiska sekularister och islamofobiska högerpopulister, som anser att våld i hederns namn är ett kulturellt problem, brukar anklaga sina antirasistiska och feministiska motståndare för att vara ”kulturrelativister”. De förras argument går ofta ut på att ”muslimer måste moderniseras”, medan de senares argument handlar om att ”muslimer måste ta seden dit de kommer”. Jag ska nu påvisa varför deras argument både bygger på en kolonial föreställning om att ”barbarerna behöver civiliseras” och en felaktig uppfattning om vad ”kulturrelativism” betyder.
Den förstnämnda kvinnan beklagar sig över att ”muslimer behandlar sina kvinnor på det här sättet”, som om mäns våld mot kvinnor, däribland våld i hederns namn, vore ett muslimskt problem, vilket det inte är. Orsaken till mäns våld mot kvinnor är den övergripande patriarkala könsmaktsordningen som finns i alla samhällen, oavsett religion, kultur och politik. Det patriarkala våldet tar sig olika uttryck i olika samhällen, både vad gäller form och grad. Män och kvinnor kan både vara förövare och offer för detta våld, men brottsoffrens utsatthet varierar beroende på kön, klass, ålder, rasifiering, sexualitet och funktionalitet.
Att då utpeka en hel folkgrupp på grund av religionstillhörighet är inte bara rasistiskt, utan också ett faktafel. Våld i hederns namn existerar även bland ”etniska svenskar”, men det tar sig uttryck som vi oftast inte ser av ren hemmablindhet. Ett sådant exempel är omgivningens brutala behandling av våldtäktsoffren i Bjästa, såsom Facebook-gruppen där 4-5000 personer riktade grovt hat och hot mot flickan efter rättegången och prästens sympatier med förövaren på skolavslutningen. Ett annat exempel är alla tonårsflickor som hellre fortsätter att bli våldtagna eller begår självmord än att polisanmäla nätpedofiler, såsom den 15-åriga flickan som hoppade framför ett tåg för några år sedan och de femtiotal flickor som Alexandramannen utnyttjade sexuellt.
Den sistnämnda kvinnan argumenterar för att ”invandrare ska ta seden dit de kommer”. Jag betonar att mäns våld mot kvinnor, däribland våld i hederns namn, inte är ett invandrarproblem. Det handlar om sexism och går inte att lösa med rasism. Dessutom innebär påståendet att svenskar inte kan kämpa mot sexism i till exempel Saudarabien eller Kina eftersom vi – i kvinnans kulturalistiska förståelse av våld – måste ”ta seden dit vi kommer” och respektera ”hederskulturerna” i dessa länder. Men låt oss anta att Sverige vore ett fullständigt jämställt samhälle vars kultur ”invandrare” måste anpassa sig till. Vore det inte att göra rätt sak av fel skäl om rasifierade anpassade sig till det? Vore det inte moraliskt förkastligt om de levde jämställt för att ”svensk kultur” kräver det, istället för att det enligt dem är moraliskt rätt?
Debattörer som har en kulturalistisk förståelse av våld i hederns namn brukar anklaga sina antirasistiska och feministiska motståndare för att vara ”kulturrelativister”, eftersom vi förkastar att mäns våld mot kvinnor är ett kulturellt fenomen. Jag känner emellertid inte en enda antirasistisk feminist som använder kulturrelativistiska argument. Tvärtom beskriver de flesta av oss mäns våld mot kvinnor som en säkerhetsfråga, demokratifråga och ett brott mot mänskliga rättigheter. Utifrån den filosofiska definitionen av begreppet ”kulturrelativism”, det vill säga att man förkastar objektiva sanningar i moraliska frågor, är vi alltså inte kulturrelativister. Det är ironiskt nog påståendet ”man ska ta seden dit man kommer” som är ett kulturrelativistiskt argument, då det förkastar sanning och falskhet i moraliska frågor. Allt som finns är olika kulturer som invandrare bör leva efter.
Vita västerlänningar som tror sig behöva ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen” kan därför börja med att sopa framför sin egen dörr!
Våld i hederns namn är inget muslimskt problem.
Jag tycker att du använder termen ”mäns våld mot kvinnor” på samma sätt som de som talar om ”muslimers hedersvåld”. Du utesluter kvinnors våld mot män, kvinnors våld mot kvinnor och mäns våld mot män, på samma sätt som din motpart i detta fall ”glömmer” att hedersvåld förekommer även bland människor av annan tro än den muslimska. Dina många och ”rätta” ord i ovanstående text imponerar föga, när du samtidigt gör dig skyldig till den typ av generaliseringar och utelämnanden (eller osynliggöranden) visavi män (och kvinnor), som du kritiserar andra för att göra gentemot muslimer (och ickemuslimer).
Jag skulle inte säga att det är samma sak, John. Att prata om muslimska mäns våld är en generalisering. Att prata om mäns våld mot kvinnor är en abstraktion. Vad är du skillnaden? När vi abstraherar gör vi det utifrån en teoretisk förståelse. När vi pratar om mäns våld mot kvinnor gör vi inte bara det utifrån en extremt tydlig empiri, utan vi gör det också med ett teoretiskt perspektiv (könsmaktordningen) som kan förklara varför fenomenet är speciellt. Det gör att vi kan vara mer säkra på att vår empiriska data inte bara är slumpmässiga.
Istället för floskler och personliga åsikter vill jag se hårda fakta och statistik som talar för skribentens påståenden. Det skulle öka trovärdigheten.
Isak Thomas Gerson:
Det du kallar ”teoretisk förståelse” och ”teoretiskt perspektiv”, förstår jag som ideologisk och ensidig världsuppfattning, religiös tro och ett agenda-sättande, kvinnoistiskt narrativ, utformat för att möjliggöra ett härskande över ”de usla männen”.
Isak Thomas Gerson,
Med ”teori” förstår jag det också som att du syftar på så kallad ”kritisk teori”, en slags teori som ju skiljer sig en hel del ifrån det vi i dagligt tal menar med ordet teori, det vill säga någonting i stil med en vetenskaplig hypotes, som går att förkasta eller korroborera.
”Frankfurtskolans kritiska teori definieras i opposition mot den traditionella teorin (borgerliga teorin). Max Horkheimer, som var en av de tidigare ledande företrädarna för den kritiska teorin och sedermera ledare för Institutet för socialforskning, skrev 1937 den programmatiska essän Traditionelle und Kritische Theorie (Traditionell och kritisk teori) som publicerades i institutets egen tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung i vilken han beskrev hur den kritiska teorin skiljer sig från den traditionella vetenskapliga teorin. […] Traditionell teori bygger på arbetsdelning, en åtskillnad av fakta och värderingar och teori och praktik. Mot detta ställer sig den kritiska teorin; den är teleologisk och står i den revolutionära praxisens tjänst.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kritisk_teori
Jag antar att det också är teorier inom ståndpunktsteori och postmodernistisk feminism som du hänvisar till:
”Feministisk ståndpunktsepistemologi/ståndpunktsteori
Den feministiska ståndpunktsepistemologin har sina rötter i Hegels teori om herre-slav-förhållandet och Marx idé om hur förtryckta grupper i samhället kan nå insikter som är omöjliga för de överordnade att se. Dess grundtes är att kvinnor i egenskap av att ha ett erfarenhet av förtryck har tillgång till ett privilegierat perspektiv, som enligt Harding[…] innefattar att kunna agera som en förmedlare mellan de hierarkiska dikotomier som präglar det västerländska samhället. Men menar att den skenbart objektiva vetenskapliga blicken är omöjlig att vidhålla om man skall kunna ta hänsyn till att vetenskapen, precis som resten av samhället präglas av klass-, etnicitets- och genushierarkier”…
”Feministisk postmodernism
Postmoderna teoretiker har sedan 1970-talet då den feministiska ståndpunktsteorin introducerades kommit att bidra med ytterligare problematiseringar i den feministiska vetenskapsteorin genom att ifrågasätta kategorin kvinna och möjligheten till universellt applicerbar kunskap över huvud taget […] Här kan man säga att kvinnan slutar existera som en utifrån några materiella/fysiska (empirism) eller erfarenhetsbaserade (ståndpunktsteori) kriterier kategoriserbar enhet och istället betonas att ”kvinnligt” och ”manligt” (eller ”femininitet” och ”maskulinitet”) är sociala konstruktioner som vi måste förhålla oss till precis som ras, klass, sexualitet etc”…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Feministisk_vetenskapsteori
Teleologiska teorier (präglade av vad man vill uppnå), som ”står i den revolutionära praxisens tjänst” och en vetenskapsuppfattning där ”möjligheten till universellt applicerbar kunskap över huvud taget” ifrågasätts – tja, de går väl att beskriva ungefär som jag gjorde i mitt första svar till dig?
Mehrtab: Jag instämmer med det mesta i din artikel. Och Fadimes famulj var inte ens muslimer. Och hennes ”svenske pojkvän” var halv-iranier. Men jag tycker alltid att det skaver lite när man talar om ”patriarkal strukturer”. Jag menar att en man kan vara psykiskt störd och begå våld mot en kvinna för att han inte kan kontrollera sin ilska utan att det är ett strukturellt problem. På samma sätt som mammor ibland begår våld mot sina barn. Strukturerna ser man i hur samhället reagerar på våldet – och där är det si och så även i Sverige (Bjästa en av de värsta fallen). Men jag har lite en känsla av att man sviker en del invandrarungdomar om man inte medger att strukturerna är mycket starkare där än de är i Sverige i dag. Den utsatta slåss inte bara mot en gärningsman utan mot sin familj och släkt.