2016 blev ett mörkt år. Bilder på bombade hus och barns randiga ansikten av damm och blod fyllde skärmarna. En fot sticker upp mellan rasmassorna. Någon vaggar sin döda syster i famnen medan granater faller över sjukhusen där man kämpar med att hålla ihop kroppar och rädda liv. Bussar slingrar sig i karavan för att ta dessa människor till nästa hållplats, ett flyktingläger, ett nytt limbo.

Samtidigt och på en helt annan plats i världen står en man med orange hår och piskar upp förakt och hat mot andra religioner, uppmanar till våld, tafsar på kvinnor och blir dessutom vald till att styra en stormakt. Han har världen i sin hand och framför oss har vi ovisshetens tid om vad hans nyckfulla finger kan åstadkomma, i Sverige och i världen. Vi håller andan.

Blicken riktas mot norr. Antarktis smälter och 20 grader varmare än normalt uppmättes i november där stora mängder is som borde vara frusen faller ner i havet. Översvämningarna och bränderna blir allt fler och varje år slår jordens medeltemperatur nya rekord.

Jag står handfallen. Var jag än tittar rasar det, terrordåden avlöser varandra, oskyldiga offer får betala med sina liv och den tillit och trygghet som många av oss alltid känt som självklar får allt djupare sprickor. Armarna som tidigare rörde sig yvigt hänger längst sidorna av kroppen och stegen blir allt tyngre och tveksammare…Vad kan lilla jag göra? Spelar det någon roll alls om jag ens bry mig? Finns det över huvud taget något hopp? Och vad skulle det vara bra för i sånt fall?

Jag vänder bort huvudet, stänger av nyheterna och tittar åt ett annat håll när tiggarna närmar sig. Jag sållar och raderar känsla efter känsla som påminner mig om den smärta som berättar för mig att livet i sin bekvämaste form inte är givet för alla. Jag lindar in själen i en mjuk fleecefilt och dämpar ljudet och belysningen. Jag lindar in mig så tätt jag kan, kapar djupet av min förtvivlan och låter likgiltigheten skapa ett tomrum utan öppningar.

Stirrandes fastnar blicken på en vissnande Amaryllis och tanken söker febrilt efter syndabockar. Det är någon annans fel. Någon bär skulden och ansvaret för att det känns så meningslöst. Någon jag kan hata. Och jag vill dela mitt hat med andra som också hatar. För en liten stund befolkas det där växande tomrummet inom mig och en kort upplevelse i föraktets gemenskap infinner sig för att följas av ett ännu större tomrum. Vad var meningen med allt nu igen? Hur var det att vara nyfiken? Att beröras av min mänsklighet? Att leva öppet?

Och så utan förvarning slås dörrarna upp på vid gavel av en sjungande man i tunnelbanan. Hans klara och spruckna röst skär igenom vartenda lager av den täta fleecefilten, öppnar alla kanaler till tårar och målar kinderna lika randiga som barnen i kriget där borta i fjärran. Livet i mig kastar sig än åt det ena, än åt det andra hållet för att ta mig ur mitt inre fängelse av avstängdhet. Det vill leva och levas. Det vill beröra och beröras. Vill förtvivlan och kärlek. Vill sårbarhet och skörhet. Släppa in ljus som avslöjar och befriar. Vill möta blicken och stå nära. Falla på knä i tacksamhet och maktlöshet.

Och jag är inte ensam. Du är inte ensam. Vi är så många som söker efter motkraft till den avstängdhet som gör hat möjligt. Som längtar till det mänskliga inom oss och utanför oss. Vi är så många som, trots oro och ångest vill ta oss tillbaka till det som förenar oss och befriar själen från både plastfiltar och dämpade sinnen. Och det är där vi finner hoppet, i varandra och med varandra.

Så låt 2017 bli det år då vi ryckte i de där hängande armarna, väckte de som somnade och skakade blodet tillbaka till det som domnade inom oss. Låt 2017 bli det år då vi som kunde välja, tog armkrok med hoppet och sträckte ut en hand till varandra. Det kommer vi alltid att minnas och det kommer vi aldrig att ångra.