Den predikan vi publicerar nedan hölls av Helle Klein på Fredsdagen i Göteborgs Domkyrka den 7 maj. Texten är hämtad från Joh 14:1-14 Temat är på alla vis dagsaktuellt; det handlar om tro, hopp och sanning.

Tro, hopp och sanning

Helle Klein

Den predikan vi publicerar nedan hölls av Helle Klein på Fredsdagen i Göteborgs Domkyrka den 7 maj. Texten är hämtad från Joh 14:1-14 Temat är på alla vis dagsaktuellt; det handlar om tro, hopp och sanning.

– Vad är sanning? undrar Pilatus i sitt samtal med Jesus på korset.

Jesus hävdar att han kommit till världen för att vittna om sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.

– Vad är sanning?
Samtalet mellan Pontius Pilatus och Jesus som hör till påskens kända texter är filosofiskt intressant. Det handlar om synen på sanning.

Tredje världens kyrkor är kritiska mot vårt västerländska sätt att se sanning som något man har eller inte har, som ett ägande av abstrakta teorier och dogmer. Befrielseteologer i Södra Afrika och Latinamerika talar i stället om sanningen som något man gör: ”Doing the truth”. Sanningen är inte bara fakta utan också en livshållning, ett sätt att se på världen.

Pontius Pilatus förstår inte talet om att sanning är att leva i Jesu efterföljd. Han, den mäktige, ser sig själv som ägare av Sanningen. Makthavarens ovanifrånperspektiv krockar med den maktlöses underifrånperspektiv. Att följa Jesus, menar befrielseteologerna, handlar om solidaritet med dem som har minst makt i samhället.

Tro, Hopp och Sanning är temat för denna gudstjänst. Hur kan man alls tala om hoppet i en så hopplös tid?

I dagens evangelietext samtalar Jesus med sina lärjungar. Texten hör till det vi kallar Avskedstalet. Lärjungarna är förstämda, de vet att Jesus är på väg att lämna dem. Den som de trott på och hängivet satsat sina liv på kommer att dö. Känslan av övergivenhet och sorg och tomhet är påtaglig.

– Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum, tröstar Jesus.

Tomrummet som ni nu känner kommer att fyllas av en ny närvaro, lovar Jesus.

Just tomheten, övergivenheten, meningslösheten är nog det som vi alla räds mest för. Inget är vi väl så skrämmande som tanken att bli lämnad ensam i den stora tomheten.

I våra liv är just avskedet det svårast, om det så är inför en älskad människas död eller en kärleksrelation som slocknat eller till kollegor på ett jobb som man antingen frivilligt lämnar eller tvingas bort ifrån i arbetslöshetens tid, eller när man måste lämna ett sammanhang man älskar – alla avsked gör ont. För det innebär att mänskliga relationer löses upp. Och rädslan för tomheten finns där.

Jesus som är en fantastisk psykolog känner lärjungarnas ångest och evangelietexten, ja hela Avskedstalet i Johannesevangeliet,  är en sorts tröstetext, där skapas en vänskapens teologi som springer ur relationen mellan Jesus och hans lärjungar. Det är ömsint och trösterikt. Tomheten fylls av Kärlekens närvaro. Även om de mänskliga relationerna kommer att upplösas finns löftet om en djupare relation .

Känn ingen oro. Kärleksrelationens credo lyder genom mörker, genom död och meningslöshet: Jag har varit med om dig, jag kan inte förlora dig,

Tomrummet är i nästan all religiös mystik den plats där det egentliga gudsmötet sker.

Livet blir till i tomheten – tänk bara på Skapelseberättelsens ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”.

Påskens erfarenhet säger att mitt i mörkret, i känslan av tomhet, går livet trots allt vidare och att i sprickorna när tillvaron gått sönder växer skaparkraften. Den kraft som växte fram ur spillrorna från terrorattentatet i Stockholm 7 april när vi gick samman och trotsade destruktionen i fast förvissning om att kärleken är starkare än hatet. Så förvandlades vår långfredag till påskdag. Vi lärde oss att Uppståndelsens kraft är det trotsiga hoppet.

Men tomhetens skaparkraft ger oss också insikten att bokstavstron och fundamentalismen är en omöjlighet.

Religionernas mystika traditioner håller på Guds bortomspråkliga karaktär – Gud finns i mellanrummen, i det outsägliga, i tomrummet.  Mellanrummen kan inte kontrolleras – hur många trospoliser vi än sätter till – bara bemötas med öppenhet och lyhördhet och nyfikenheten för det finns alltid mer att säga, mer att ana, mer att fråga. Religion är tillvarons poesi – ständigt öppen för tolkning.

Också politiken har att lära av detta då det idag finns en längtan efter det auktoritära, de enkla Sanningarna, de svart-vita föreställningarna. När Sanningen görs till entydig inskränkthet istället för livgivande öppenhet.

Vi behöver påminna oss om tomrummets skaparkraft – själva demokratins idé där vi kommer samman och tillsammans skapar något nytt.

Jesus utmanar just vår vilja att fånga allt i färdiga formler och dogmer, när Tomas i dagens text frågar: Herre hur kan vi då känna vägen? Han vill ha den utstakade planen, han vill ha det färdiga programmet.

Jesus svarar: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vi bjuds in till en vandring, en livsvandring tillsammans med Jesus. Vi går med honom på vårt eget sätt, vi går våra egna vägar och – de kan se mycket olika ut och somliga av oss går då och då vilse.

Det är märkligt att just detta Jesusord: Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig  – används av kristna trospoliser för att stänga dörrarna mot andra – den som inte tror på Jesus kommer inte till Gud, brukar inskränkthetens teologer hävda.

Medan detta Jesusord i själva verket uttalas in i tröstens sammanhang. Det är till för att öppna upp och förvandla rädsla till skapande liv och tillit. Det handlar inte om gränsdragning utan om gränsöverskridande  – det är ju själva hjärtpunkten av mysteriet som senare i kyrkohistorien skulle benämnas Treenigheten – förhållandet mellan Fadern och Sonen och Anden – en relationens  teologi.

Ord måste tolkas i sitt sammanhang – att lyfta ut denna fras ur ett synnerligen intimt och ömsint samtal mellan Jesus och den allra innersta kretsen lärjungar inför ett förestående avsked och påstå att det svarar på frågan om kristendomens förhållande till andra religioner är mycket märkligt.

Förra stockholmsbiskopen Krister Stendahl talade ofta om att trons språk måste vara pluralis. Han påminde en gång om att ur Guds perspektiv är vi alla minoriteter. Viktigt att tänka på i vårt mångkulturella samhälle.

Stendahl frågade en gång:

”Vad är det första som Gud frågar efter då Gud kommer till kontoret på morgonen? Är det utskriften av den senaste frälsningsstatistiken från de kristna kyrkorna? Eller ställer kanske Gud en fråga: Har Guds rike gått framåt – och har de kristna varit till hjälp eller hinder?”(Journal of religious pluralism 1993:2)

– I min Faders hus finns många rum, säger Jesus också till lärjungarna. Här formulerar han just mångfaldens teologi. Det finns olika rum, olika vägar och olika språk för vår gudserfarenhet men alla får vi rum hos Gud.

Fredens förutsättning är respekten för vår olikhet.

”Människans villkor är mångfald”, hävdade filosofen Hannah Arendt. Mångfalden kan bara komma till uttryck i en offentlighet där vi odlar ömsesidigheten – mötet med Den Andre.

Arendt försökte begripa det obegripligt djävulska i nazismens judeutrotning och Förintelsen. Hur kunde fascismens och nazismens idéer gripa ett helt Europa?

Arendt, skribent på tidningen New Yorker, får i uppdrag att bevaka Eichmann-rättegången i Jerusalem efter kriget – SS-officeren Adolf Eichmann som var själva arkitekten bakom Förintelsen och som sände miljoner människor i döden. Arendt hade förväntat sig att se en Djävul, en bestialisk människa men det hon fick se var en liten snustorr byråkrat som dessutom var mycket förkyld.

Då skrev hon sin berömda bok ”Den banala Ondskan”. Det är inte Djävlar utan vanliga människor som vi som kan göra sig själva till ondskans hantlangare. Det är när vi upphört att tänka – när vi bara lyder order eller handlar utan reflektion över vad det är att vara människa, medmänniska, när vi upphört att känna med den Andre som ondskan blir möjlig.

Kunskap och fakta är en sak (nog så viktigt i tider av fake news) men bildning är också att odla sin medmänsklighet, sin förmåga till empati.

Arendts maning till oss att aldrig upphöra att tänka, att sätta oss in i den andres situation behövs mer än någonsin i dag när vi åter ser hur fascismen går fram i land efter land och det auktoritära utgör en lockelse. När islamofobi och antisemitism återigen marscherar gatorna eller intar tidningsspalterna. När Lögnen sprids som en löpeld i sociala medier och hatar och hotar dem av oss som vill leva i öppenhet och mångfald.

I grunden handlar det just om synen på sanning. Här är Jesu ord i dagens text intressanta: Jag är Sanningen – och detta begrepp omsluts av begrepp som Vägen och Livet – sanningen är inte dödande dogmatism utan relation för Livets skull.

I den hebreiska traditionen som Jesus tillhörde är sanning ett etiskt begrepp. Det är hur du är mot din nästa som säger om du har mött Gud eller inte. Sanningen är ett verb snarare än ett substantiv.

För Jesus och profeterna är sanningen relationell och dess etiska bas är Kärleken till nästan – sanningen är en riktning mot Gud och Nästan.

”Att lyssna till den gudomliga rösten är att leva mänskligt”, sa teologen Gustaf Wingren. Jesus kallar oss ut ur vår egen inkrökthets mörker till att leva våra liv för andra.

”I min Faders hus finns många rum”, säger Jesus till sist – på grekiska betyder det ord som i vår bibel översatts med ”rum” snarare ”rastplats”, ”övernattningsställe”. Evangelietexten pendlar mellan de två begreppen ”gå” och ”komma”. Så är trons relation. Den är en kärleksrelation och i all riktig kärlek finns både beroende och oberoende, både tillhörighet och frihet. Jesus binder ingen vid sig utan vi är fria att gå och komma, gå och komma.

Så är Jesus hållning mot sina medmänniskor – den är anti-auktoritär – den vill befrielse, aldrig ägande. Jesus upprättar men lämnar sedan åt den upprättade att gå sin egen väg men med löftet att Gud alltid finns med henne.

Och nästankärlekens hållning handlar om att ge Den Andre livskraft – ”att frigöra den förstenade, så att man får lov att se den andras fotsulor dansa också om de dansar iväg från en själv ” som Göran Tunström har uttryckt det.

Journalisten Bang, som skrev om världens olika konflikter och krig och många gånger nästan riskerade sitt eget liv svarade en gång på frågan om varför hon ville vara journalist: För att öka kärlekens makt på jorden. Så uttrycker sig Bang, som sedermera kom att bli en varmt troende kristen, vår kristna kallelse.

I en tid när de auktoritäras rytande ljuder över världen är vi kallade att lyssna in den den där andra spröda, men envisa gudstonen, som sjunger livets lov: Du är älskad och du är kallad att älska och att ställa dig på Livets sida.

 

 

 

Kommentarsfältet är stängt.