Efter dåden i Köpenhamn hände något som aldrig händer annars. Det blev tyst i Stockholms stora synagoga.

Dagen då Synagogan tystnade

Marc Harris

Efter dåden i Köpenhamn hände något som aldrig händer annars. Det blev tyst i Stockholms stora synagoga. Våldet kryper allt närmare oss svenska judar, men det slutar aldrig med oss, skriver Marc Harris.

Idag, måndag den 16 februari håller Köpenhamns judiska skola, Carolinaskolan, stängt. Danmarks statsminister, Helle Torning-Schmidt, beskrev attackerna i Köpenhamn som ”timmar vi aldrig kommer att glömma”. Det riktades mot yttrandefriheten och, igen, riktades det mot judarna. Men Köpenhamns judiska barn får inte gå till skolan för att möta sina lärare och sina vänner så att de tillsammans kan påbörja en process kring det ofattbara som hänt. Däri ligger paradoxen, det enda som hjälper – att träffas – är det som är för farligt. Det är en seger för terrorismen. Må den bli kortvarig.

I varje öppet samhälle där det finns båda judar och muslimer finns det någon form av hotbild mot den judiska gruppen från de radikala element i den muslimska gruppen de lever granne med. Antisemitism är endemiskt i den muslimska världen och centralt i radikal islamism. Sent ska syndaren vakna och på grund av den underliggande, strukturella och mycket gamla, nästan traditionella, antisemitism som härbärgeras i Västeuropa möts denna antisemitism med övertygelse först nu, när Europas judar redan faller offer.

En lista som länge löd blott Tel Aviv, Jerusalem, Netanya – inkluderar nu Toulouse, Bryssel, Paris och Köpenhamn. Det kryper de svenska judarna allt närmre, det känns i kroppen. Alla totalitära ideologier vill utplåna judarna. Fascisterna från höger, kommunisterna från vänster, och nu den teokratiska islamismen. Judiska Församlingens generalsekreterare, Ingrid Lomfors, påpekade i en kommentar om attentaten i Köpenhamn att ”det börjar med judarna, det slutar aldrig där”. Historien har visat att det är helt korrekt. Men för Dan Uzan, den judiska säkerhetsvakten som gav sitt liv för sitt folk, slutade det med judarna.

I ett sådant prövande ögonblick vill jag inspireras av Jens Stoltenberg, Norges f.d. statsminister som orkade med att bemöta Utöya-dådets ondska med ”mer kärlek och mer öppenhet”. Jag vill orka sätta mig i interreligiös dialog igen, jag vill orka engagera mig i civilsamhället. Jag vill hålla ilskan och rädslan stången, jag vill inte önska hämnd. Men ilskan och rädslan penetrerar alla försvar och ja, jag önskar att jag kunde hämnas på dem. Men jag vet inte ens vilka ”de” är.

Även Stockholms Judiska Församling stängde ner all aktivitet på söndagen, men på kvällen hölls ändå en gudstjänst i Stockholms Stora Synagoga i solidaritet med Köpenhamns församling. En gudstjänst olik någon annan gudstjänst jag någonsin deltagit i. Synagogan är inte en tyst plats. Det är en livlig mötesplats. Folk rör på sig, promenerar och byter plats, viskar, fnissar och håller sig precis under den socialt acceptabla ljudnivån – allt under pågående gudstjänst. Inte denna gång. Ingen kom in sent, inga barnskratt läckte in från foajén, inget skvaller ljöd i bänkraderna. När det så var dags för kaddisch, bönen som bara sägs av sörjande, så ställde sig en full synagoga upp som en och sade, närmast viskade, de arameiska orden:

Y’he sh’me ra’ba me’varach, le’alam, ul’almei al’maya.

Guds namn vare välsignat i evighet och i evigheternas evighet.

Oseh shalom bim’romav hu ya’aaseh shalom aleinu ve’al-kol yisrael, ve’al-kol yoshvei tevel, ve’imru amen.

Den som stiftar fred i de himmelska höjderna, han stiftar fred bland oss, för hela Israels folk och för hela världen och låt oss säga: amen.

Det tar inte mer än en minut i anspråk att säga den tusenårigt gamla bönen. Under den korta stunden kändes det lite bättre; ilskan och rädslan sjönk undan, sorgen befriades från hämndlystnadens börda. Sedan blev det tyst igen, i synagogan som aldrig är tyst.

3 kommentarer på “Dagen då Synagogan tystnade

  1. John Nilsson skriver:

    Vill kort uttrycka mitt deltagande. Det är inte acceptabelt att judar ska behöva vara rädda för att gå till sina synagogor eller skicka sina barn till skolan, vare sig dessa är judiska eller har mera traditionell svensk profil. Judar ska kunna röra sig och verka fritt i samhället som vem som helst. Judar ska inte behöva vara rädda eller behöva överväga att flytta från Sverige, eller inom Sverige, för att komma undan en hotfull miljö. Då är det istället så som man säger när det gäller mobbing i skolan, eller upprepad misshandel inom nära relationer, att det är den som mobbar, misshandlar och hotar som bör ”flyttas”. Eller hur?

    Om detta med att ”det börjar med judarna”, så är ju judar utan tvivel en utsatt grupp, också här i Europa, men den radikala islamismen skördar ju också sina offer bland andra minoriteter som yazidier och kristna, senast egyptiska kopter, och bland muslimer själva:

    http://www.svd.se/nyheter/utrikes/mord-pa-kristna-egyptier-i-is-video_4338239.svd
    http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/forsamling-vadjar-hos-ud-om-stod-yazidierna

    I sammanhanget tycker jag att den danska statsministern Helle Thorning Schmidt har imponerat, i de tal med henne som sänts i tv efter attentaten. I nedanstående filmklipp från 2010 diskuterar hon tydligen om myndighetspersoner ska få bära religiöst präglade klädesplagg (läs: slöja) och Thorning Schmidt motsäger sig det, vad jag kan förstå av samtalet.

    https://www.youtube.com/watch?v=EWLPmKaNmzs

    Kan inte låta bli att spekulera i hur det skulle kännas för svenska judar att ha svensk polis i tydligt ”islamskt” inspirerad uniform på vaktpost utanför sin synagoga eller sina barns skolor, till skydd mot radikala islamister (och eventuella andra angripare). Skulle de/ni känna er trygga med det? Och omvänt: driver svenska judar krav på att få uppträda i judisk klädsel, till exempel kippa, i den utsträckning de är verksamma som poliser?

    (Själv är jag helt klart motståndare till religiös klädsel hos myndighetspersoner (möjligen undantaget något diskret smycke). Om man inte kan acceptera att man i första hand är sekulär myndighetsperson som polis eller militär (i synnerhet som dessa har rätt att använda våld i samhället), eller acceptera att man ska klä sig därefter, tycker jag att man inte ska få vara en sådan myndighetsperson heller. Det måste vara fullständigt klart för den som utsätts för ett myndighetsingripande, att det är i egenskap av sekulär myndighetsperson som polismannen eller -kvinnan ingriper mot vederbörande, och det får inte finnas några misstankar om att myndighetspersonens individuella religiösa tro spelar roll i ingripandet. En neutral klädsel borde rentav utgöra ett skydd för sådana troende myndighetspersoner, mot anklagelser om att vederbörandes tro haft betydelse i ingripandet. När jag möter en svensk polis vill jag veta att vederbörande arbetar utifrån svensk lag, och inte är någon form av religiös moralpolis, som ”kör sitt eget race”, så att säga. Jag tycker att detta borde vara fullständigt klart.)

    I morgonens Ring P1 talade en muslim från Ahmadiyyaförsamlingen på ett sätt som ingav förtroende hos mig. Han hade som enda imam varit med på ett möte med judar på Berns, men rapporterade också: ”jag kände mig ganska ensam där, inga andra muslimer kom eller ville komma”. Nej, men Ahmadiyya-inriktningen i sig är ju, som en ganska sent uppkommen församling (1800-talet), inte heller något som muslimer i övrigt verkar acceptera som en islamsk församling. Så var står då de ”riktiga” muslimerna och imamerna i denna fråga? Blir de någonsin lika otvetydliga och klara som denne Ahmadiyya-imam, som försvarade yttrandefriheten, det sekulära samhället och som praktiserade religionsdialog med judar?

  2. John Nilsson skriver:

    Länk till morgonens Ring P1-program – Ahmadiyya-imamen medverkar mellan 20:20-26:51:
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1120

  3. John Nilsson skriver:

    Dessa länkar ska gå direkt till måndagens program (lyssna på nätet respektive nedladdning):

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/505026?programid=1120&playepisode=505026

    http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/5236914-mp3