Häromveckan blev jag så provocerad av min 23-åriga dotter och hennes ovilja att lyssna på ett viktigt råd. Vi har en fin kontakt så hennes ovilja att ta till sig mina ord slog till hårt och oväntat.

Plötsligt kom sorgen och jag skämdes i min ensamhet

Alice Braun

Häromveckan blev jag så provocerad av min 23-åriga dotter och hennes ovilja att lyssna på ett viktigt råd. Vi har en fin kontakt så hennes ovilja att ta till sig mina ord slog till hårt och oväntat. Jag svarade att hon ALDRIG har velat lyssna på några råd NÅGONSIN. Och jag kände i den stunden att det var fullkomligt sant. Hon svarade att hon aldrig blivit så sårad och sa ”nu lägger jag på luren!”… så sa det ”klick” i örat.

Jag blev som förstelnad och kände hur ångesten, blandat med ilska och rädsla for ut i mina ådror med blixtens hastighet. Jag ringde direkt upp, men hon tryckte genast bort. Där stod jag med alla otäcka känslor som jag bara ville kasta ifrån mig och helst på henne. Kränkt var jag också. Att slänga på luren sådär! Inte okej! Tog upp telefonen igen för ett nytt försök att ringa men hejdade mig. Hon skulle ändå inte svara, det visste jag. Sms får det bli för så här gör man bara inte!

Men så hände något. Jag tog ett andetag och insåg att jag var helt förvirrad i mina jobbiga känslor och att jag inte på något sätt ville öka på ångesten. Och till min stora förvåning börjar jag skriva förlåt! Jag la mig platt som en pannkaka och gav henne rätt i allt trots att jag inte på något sätt kände det i min kropp. Men under tiden jag skrev kände jag att dessa ord började förändra mitt inre kaos en smula, och det gav mig en tidsfrist att försöka formulera mig på ett annat vis…för att nå fram…trots att det var HON som hade fel.

Då kom sorgen. Sorgen över min oförmåga att hantera att det kanske fanns en liten möjlighet att hon kanske klarade sig utmärkt utan mina råd och sorgen över min självbild som något klokt och viktigt plötsligt låg framför mig som ett hopknycklat papper. Navelsträngen var av och jag var plötsligt alldeles ensam. Och jag skämdes över min ensamhet.

Efter en liten stund började en ny bild av min dotter träda fram och jag kunde se en ung, klok och sökande kvinna som tar egna steg i livet och på sitt eget vis. Jag kunde också se de gånger jag inte hade tagit det där andetaget och sagt förlåt. Gått förbi den öppna dörren till försoning för att hålla kvar min stolthet och prestige.

Denna tid är full med just stolthet och prestige, och med det följer konflikt, hat och förenklade bilder som vi pådyvlar varandra.  Vi ser det i politiken, i religionstillhörigheter, i media, Facebook, Twitter, ja överallt. Att vi, till vilket pris som helst ska ha rätt. Att vi, till vilket pris som helst håller kvar våra självbilder och ger oss själva rättigheten att hata och skända vår nästa. Men priset för detta är högt och vi går förbi dörr efter dörr i jakten på den vassaste formuleringen eller de hårdaste slagen. Och priset för det är förakt, självförakt, ensamhet och sorg.

Vår tids stora utmaning är mod att ta ett djupt andetag innan impulsen av hat slår till. Mod att stå ut och stå kvar och våga vara sårbar, bortom våra skeva bilder av oss själva och varandra. Mod att öppna den dörr som släpper in ljuset i våra mörka rum för att se på varandra som bröder och systrar. Alltid. Oavsett. Det behöver både världen och vi mer än någonsin. Freden mellan oss börjar inom oss.

1 kommentar på “Plötsligt kom sorgen och jag skämdes i min ensamhet

  1. Ewa Lindqvist Hotz skriver:

    Alice, Så fint, så klokt och modigt. Tack för denna livsnära lektion i försoningens hemlighet.