Morgontidningen bjuder på glada nyheter om ökade investeringar i sol- och vindenergi, och från Naturskyddsföreningen rapporteras att tempot har ökat i miljöpolitiken: två av föreningens arton viktigaste förslag är genomförda! Och från regeringen: ett klimatpolitiskt ramverk är på gång, och under tiden satsas det på laddstolpar och tåg! Bra! Det händer saker!
Fast: slitaget på klimat och ändliga resurser ökar. Bensinskattehöjningen som nyss gjorde bensinlitern 55 öre dyrare äts upp av sjunkande oljepriser, bilförsäljningen slår rekord, och jordens medeltemperatur 2016 kommer troligen landa på 1,3 grader högre än under förindustriell tid – det sista är det klimatminister Isabella Lövin som säger, i en artikel jag läser. Vi är alltså redan nära de +1,5 grader som Parisavtalet från förra året har som mål. ”Så det är bråttom”, säger ministern. Transporterna är ett nyckelområde, och vi behöver fasa ut fossilbilarna, säger ministern. Sedan säger hon att det är ”en klar möjlighet” att EU ”kan komma” att förbjuda försäljning av fossildrivna bilar.
Om 13 år.
Var det inte bråttom?
Jag vet att det parlamentariska läget är krångligt, jag vet att politiken inte har all makt. Men någon makt, väl? Jag lyssnar noga, och hör regeringens tydligaste återkommande klimatpolitiska budskap: det ska bli ”lätt att vara miljövänlig”.
Det låter som ett rop från åskådarläktaren: ”heja på, medborgare, du klarar det!”
Men det gör jag inte. Vi är många som har kunskap, men fossilberoendet är starkt – vi fortsätter som vi brukar. Vi har fullt upp med vardagen. Vi skjuter upp de gröna valen. Vi tankar bensin. Vi flyger.
Bredvid mig på tåget mot Arlanda: en familj som ska flyga långt. Semester, avkoppling, ett helt gäng ton koldioxid till atmosfären. Mamman tror inte på solbränna, dottern invänder ”när vi var i Dubai förra året blev du jättebrun!”. Sonen hoppas på wifi på flyget, alla plan har ju inte det, säger pappan, för wifi-antennerna drar extra bränsle, men … vi kan ju hoppas.
Det är vi. Fantastiska, högst ofullkomliga. Vi gillar träning och resor, vi sopsorterar – jodå – och vi har bråttom. Till taxfreebutikerna.
Jag tänker: det är klart det ska vara lätt att vara miljövänlig, men ska det inte också vara svårt att vara miljöfientlig? Jag tänker: hur kan det 2016 ens vara tillåtet att bränna petroleumprodukter när man inte får kasta plast i skogen?
Nu är jag förstås ”orealistisk”, därtill förbudsivrare. Men hallå: besluten om pensioner, bilbältesanvändning, hur länge man ska gå i skolan eller om man ska slå sina barn lämnar vi inte åt individen. Så varför skulle ödesfrågan om omställning för att klara klimatet inte styras med kraftfull politik?
Vi har ett fossilknarkande samhälle, jag tror vi vill ställa om, men vi har inte riktigt makt över situationen. Vi behöver snabbavgiftning, den kräver tvångsvård, inte bara pepp från läktaren.
