Vem ser du i spegeln när dagen närmar sig sitt slut? Vågar du möta din egen blick? Eller känner du skammen över att ha resignerat?
Vi var nog många som ville gå i ide i förra veckan när resultatet av den amerikanska presidentvalskampanjen blev tydligt. Stockholm låg inbäddat i ett tjockt mjukt lager av djup vit snö, världen var mörk och kall och jag ville bara krypa ned under snötäcket och gömma mig. Fly undan min medmänskliga plikt att stå fast för människovärdet i en tid då det behövs mer än någonsin. Göra min lilla del. Men skulle jag orka?
Timingen för Seglora Smedjas temahelg om livsmod kunde därför inte ha varit bättre. Min egen höst har präglats av motgångar på både det yrkesmässiga och privata planet. Ska jag ge upp mina drömmar och visioner? Lönar det sig verkligen att kämpa? Efter Trumps valseger var vi många som kändes oss både desillusionerade och djupt oroade över mänsklighetens framtid.
Att då få ta del av Anders Kompass lågmälda berättelse om vad som drev honom till att ta det där ofrånkomliga beslutet som först drev honom ut i kylan, var som äntligen kunna andas. Luften kändes förtätad av möjligheter. Vi lyssnade andäktigt och drog in så mycket livsluft som vi bara kunde. Så mycket igenkänning i hans kamp. Så många återhållna tårar. Så mycket missmod som plötsligt vändes till en strimma av hopp.
Valet mellan missmod och livsmod handlar inte så mycket om styrka, snarare om att följa vår inre kompass. Inte för att vi kan. Utan för att vi måste.
Att vägra sjunga en dödsmässa för världen och istället kavla upp ärmarna – igen och igen – kräver betydligt mer än beslutsamhet och viljestyrka.
Bästa sättet att tanka livsmod är att få ta del av andras livsberättelser. Ingen saga att fly in i. Men människor som visar att det är möjligt. Många hämtar, precis som Anders Kompass, kraft och inspiration från Dag Hammarskölds dagboksanteckningar. Men också från de där okända vardagshjältarna som inte skapar några tidningsrubriker. De som bara gör. Utan att riktigt förstå vilken betydelse de egentligen har. De vill bara kunna se sig själv i ögonen när de möter sin egen blick i spegeln. Precis som för Anders Kompass.
Hans berättelse får världen att kännas större. Den ger oss ingen känsla av skam för att vi resignerat, snarare att det faktiskt är möjligt att göra skillnad. Och att det är värt priset.
”Att leva livsmodet är att leva utan begränsningar.”
Jag minns inte längre vems orden är, men det är den känslan vi tog med oss. Den bär.