I helgen fick Stockholms stift besök av en riktig rockstar-predikant. Nadia Bolz Weber är något av en celebritet i den evangelisk-lutherska kyrkan och föreläser över hela världen. Dagens Segloras medarbetare Are Norrhava har träffat henne.

Hon är präst och författare till två bästsäljande böcker, den senaste med titeln Accidental Saints: Finding God in All the Wrong People. Hennes predikningar, tweets och föreläsningar har mängder av följare bland såväl sekulära som religiösa.

Nadia är grundare av församlingen House for All Sinners and Saints som tillhör USA:s Evangelisk-lutherska kyrka (ELCA). Där huserar både fotbollsmorsor och trans-kids, näringslivstoppar vid sidan av arbetslösa – och församlingen har såväl en fd pastor för en megakyrka som en fabulös dragqueen bland de mest trogna gudstjänstbesökarna. Nadia säger själv att det för en oinitierad besökare måste vara svårt att se vad denna till synes brokiga skara kan ha gemensamt.

House, som församlingen kallas, har uttryckt att de är ”religiösa, inte andliga” och Nadia förkunnar uppenbart en rätt mörk människosyn, vilket ju inte direkt ligger i linje med vår individualistiska tidsanda och dess höga tilltro till människans förmåga.

”Att ha en ljus teologisk människosyn är att förlägga så mycket hopp till individers egna förmåga att förbättra sig själva. Jag har helt enkelt inte sett att det någonsin fungerat. Men du vet, vi är i allmänhet förtjusta i självförbättringsprojekt. På någon nivå hoppas vi alla att lagen ska bli vår räddning. Det är som att vi är mera bekväma med tanken på att den ska befria oss än att nåden kan åstadkomma det.

”En del verkar uppfatta den låga antropologin som att jag lider av dålig självkänsla, men så ser jag det inte alls själv. För mig är det ren och skär realism. Så mycket av nutidens kristendom och nyandlighet liknar träningsprogram som ska göra dig så andligt upplyst att du till slut inte behöver Gud. Som om tillräckligt mycket yoga, bön, bibelstudier eller ekologisk mat skulle kunna rena ditt hjärta och sinne. Jag tror snarare att det är vår mänsklighets naggade kanter som för oss närmre varandra och Gud. Så varför inte tala ärligt och öppet om vilka vi är.”

Det budskap hon förmedlar har träffande beskrivits som utmanande för såväl konservativa som liberala genom att inte handla om hur vi bör och ska vara – om det så gäller en påtvingad sexualmoral eller påbud om att källsortera – utan om hur allting ständigt dör och föds på nytt. Det kan handla om alkoholisten som börjar leva nyktert, om våra falska föreställningar om oss själva – och andra – eller om religiösa institutioner som upphört att inspirera.

”Självrättfärdighet kan ju kännas skönt för ett ögonblick, på samma sätt som det känns varmt strax efter att du har kissat på dig. Men som lutheraner behöver vi inte vara rädda för att säga att vi behöver Gud. Jag uppfattar ofta budskapet i predikningar som det motsatta; att en rätt relation till Gud är att försöka se till att du aldrig mer ska behöva Gud. Att du inte längre behöver söka förlåtelse eller befrielse, för att du själv blivit så god. Och det framstår inte som särskilt hoppfullt för mig.”

Nadia är tatuerad som en kåkfarare – bilder från kyrkoåret pryder hennes armar – hon svär som en borstbindare och säger själv att hon avskyr småprat. Hon drar sig inte för att berätta om sitt vilda förflutna, medger gärna sina brister och har ett förflutet som ståupp-komiker.

”På senare tid i mina möten med media, framförallt i USA, har jag sagt till journalister: ”Du, den här storyn om den tatuerade kvinnliga prästen som är ful i munnen, den är intressant i ungefär fem minuter. Max. Min personlighet är inte det verkligt intressanta här. Storyn är snarare: Vilka bakomliggande förändringar har medfört att en situation uppstått där det är mig som människor vill lyssna på? Vad har hänt med kristenheten? Det är en intressant story att skriva om. Jag tror nämligen inte att människor hade velat lyssna på mig för en tio-femton år sedan. Något har förändrats. Ett skifte har ägt rum som gör att många kristna vill höra på mig. Jag förekommer även en hel del i sekulära mainstreammedia i USA. Vanligtvis är det ju bara konservativa evangelikala kristna personligheter som uppmärksammas där. Hur kommer det sig?”

Nadia beskriver sig själv som luthersk-ortodox, men är uppseendeväckande nog populär bland både liberala och konservativa kristna. Jag upptäckte henne genom mina lutherska vänner i Latinamerika för några år sedan och undrar vad hon själv tror att hennes stora genomslag beror på.

”Jag vet inte. Faktum är att jag också undrar. Martin Luther sade att en korsteolog kallar saker för vad de är. Och jag hoppas att det är vad jag gör. Jag tror att människor kanske dras till mig just därför. För att jag inte slänger mig med kristen jargong och plattityder, utan benämner saker med deras rätta namn.

När jag deltagit i kyrkliga konferenser är det något som jag själv reagerat på. Det är så mycket slogans och tomma ord. Man staplar tomma fraser på varandra. Du kan få höra talare säga typ: Våra församlingar behöver vara center för evangelisk mission som genererar transformationsinriktade ledare för gudsrikets utbredande osv osv… Jag ser mig omkring och det är som i tecknade filmer när figurerna blir hypnotiserade, det går liksom runt i deras ögon. Jag vill bara resa mig upp och knäppa med fingrarna: Hallå! Det där betydde ju ingenting!

Det må låta betydelsefullt, men om man tittar närmre på vad som faktiskt sägs så är det helt värdelöst. Kyrkan är full av tomma ord idag. Som lutheraner är vi bärare av ett arv som handlar om att våga sätta ord på vad vi ser och hör. Att säga vår mening och stå upp för den. Tyvärr tror jag att det här på sätt och vis har gått förlorat. Att vi mycket hellre vill vara trevliga och omtyckta. Men låt mig vara tydlig med detta: Trevlighet är inte en av Andens gåvor!”

Nadia överraskades av att evangelisk-lutherska kyrkans unga i USA envisades med att inbjuda henne som talare vid sin kongress, fastän hon tackat nej två gånger. Hon säger att hon till skillnad från många andra präster inte ”brinner för ungdomar” och efter att hon till slut tackat ja till inbjudan protesterade bekymrade föräldrar och kyrkoledare mot hennes deltagande. Hon ansågs inte vara en god förebild. Men det blev succé och tusentals unga gav henne stående ovationer sedan hon talat till dem om varför hon är lutheran och om vilken skatt vi förvaltar.

”Jag tror att luthersk teologi till viss del har fallit oss mellan händerna. Det är som att den är bortkastad på lutheranerna själva. Jag höll en föreläsning i München för några veckor sedan och när det var dags för åhörarna att ställa frågor ställer sig en man upp: Du säger verkligen ingenting nytt, det här är ju klassisk lutherdom! Och jag bara: Tack! Just så. Jag säger verkligen ingenting nytt. Det här är luthersk teologi, vi har bara lyckats slarva bort den.”

Hon beskriver sig själv som luthersk-ortodox och korsteolog; begrepp som jag är väl bekant med från mina teologistudier men som jag aldrig hört någon använda om sig själv i mina svenskkyrkliga sammanhang.

”Etiketterna konservativ och liberal funkar inte när det kommer till luthersk teologi. Folk är i allmänhet förtjusta i att stoppa teologer i olika fack och en del har chockerats över att mina teologiska förebilder är så konservativa i sociala frågor, inte minst när det kommer till sexualitet. Men i de frågorna kommer jag helt enkelt till andra slutsatser än mina mentorer. Jag har många läsare som är mycket mera socialt konservativa än mig, men som följer mig i egenskap av luthersk-ortodox teolog.”

Du måste ha en del kritiker också?

”Ärligt talat har jag gjort valet att inte lyssna till sådant. Det skulle bara bli ett svart hål för mig att falla ned i. Så jag har faktiskt noll koll.”

Under min prästutbildning hörde jag ibland andra studenter säga att de inte ville prata om sina egna erfarenheter i predikan för att de inte ville ”skymma Kristus”. Du delar frikostigt med dig av dina brister och misslyckanden och har sagt att du ”predikar över dina ärr – inte dina sår – i den mån det är möjligt”.

”Jag tänker att det handlar om ett generationsskifte. När jag skulle föreläsa första gången på Homiletikfestivalen i USA (en nationell prediko-konferens) hörde jag mig för innan om vad man ville att jag skulle ta upp. En äldre präst sade då: Alltså, vi fick lära oss att inte tala om oss själva i predikan, för den handlar ju inte om oss predikanter. Men du gör ju snarare tvärtom när du predikar och ändå hamnar inte fokus på dig. Hur lyckas du med det?

Men grejen är att jag inte har något annat att komma med. Många vill att deras präster ska vara exemplariska förebilder, fromma och goda. Men det enda jag kan vara ett exempel på, är vad det innebär att ta emot Guds nåd. Så det är vad jag har att jobba med. Och det är så mycket mera hörbart för människor i mina sammanhang. De uttrycker uppskattning över att ha en präst som så uppenbart predikar för sig själv och låter dem få höra på.

Vad jag förkunnar måste kunna göra att mitt eget hjärta brister för att det ska vara evangelium. Att hitta det i mig själv gör att det kan hitta till andra. Att dela med sig av sårbarheten gör att den som lyssnar känner sig inbjuden och delaktig. Det är inte predikan om det inte är goda nyheter för åhörarna. Nåden är en oerhörd kraft i vår värld som ofta passerar obemärkt; den är mycket mera kraftfull än rädsla och auktoritet. Att våra tillkortakommanden inte är slutgiltiga är goda nyheter.”

Ps Nadia Bolz Weber finns också på Youtube, förstås! Här till exempel.