Det är gott och väl, om kärnvapen aldrig stationeras på svensk mark, men inte ens det har vi fått några garantier för. Inte heller Peter Hultkvist vågar försäkra oss om detta, vilket han rimligen kunde ha satt som ett minimivillkor för värdlandsavtalet. Än värre är att han avstår från sitt allra starkaste argument mot svenskt Nato-medlemskap:

Att vi som medlem faktiskt legitimerar ett potentiellt bruk av kärnvapen.

Varför tiger han och Nato-anhängarna om kärnvapnen? Varför låtsas de som om kärnvapnen inte finns? frågar Bernt Jonsson.

Om vi accepterar tesen att religion är kultur, så blir det också ganska uppenbart att gränsdragningen mellan vad som är religiöst, historiskt, nutida, kulturellt, kollektivt eller individuellt är i det närmaste omöjlig att göra. Är det religiöst att fira jul, eller kulturellt och historiskt? Är alla sunnimuslimer som närvarar vid fredagsbönen övertygade om den Ash’aritiska teologins dogmer, eller är man där av sociala skäl? Är alla människor som inte uppsöker gudstjänstlokaler icke-troende och förhåller sig aldrig till en eller flera religiösa traditioner? frågar Frédéric Brusi.

Volontärerna på Mind möts på samma villkor och ställer självklart upp så fort någon volontär behöver en annan vid sin sida. Spelar ingen roll om man har tjusigt CV eller inte. Ingen behöver vara bäst – allt går ut på att rädda liv. Rädda liv för stunden.

Vad som händer på längre sikt vet ingen av oss – och det kan ingen heller ta ansvar för. Men väldigt många självmord sker i ögonblickets förtvivlan. Ofta handlar det om att vinna tid skriver Elisabeth Arborelius som sedan i våras själv är volontär. Hon är den andra i raden av Dagens Segloras skribenter som skriver om Livsmod – inför Befriande Teologiskt Forum 11-13 november. (Glöm inte anmäla dig!)

Peppen riktar – inte alltid, men ofta – ljuset bort från verkliga förhållanden. Är du arbetslös? Kom igen! Dåligt med käk? Det är upp till dig!

Det kan låta som livsmod, men det är livslögn. Det kan låta som hopp, men är ett lögnaktigt svar på vår vanmakt. Vi är ju begränsade. I våra kroppsliga och själsliga förmågor, av ekonomisk och politisk makt, av virus och cancerceller, bombanfall och släktband, skriver David Berjlund – den förste i raden att skriva om Livsmod – inför Befriande Teologiskt Forum 11-13 november. (Glöm inte anmäla dig!)

Franciskus för mig hittills viktigaste handling har varit att han önskar att det ska råda parrhesia dvs att katoliker – utan att få sanktioner – ska få tala öppet, ärligt och frimodigt. Det är detta som på sikt också kan ändra synen på kvinnor och kvinnliga ämbetsbärare och på sikt leda till en mer demokratisk kyrka, skriver Irene Nordgren som också medverkade på Dagens Segloras fördjupningssöndag om Påven Franciskus och kvinnorna.

Som kristna har vi att både älska vår nästa och kritisera det kärlekslösa i samhället.

I dagens bibeltexter är det ord och inga visor: ”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar och den som älskar rikedom får aldrig nog”, säger Predikaren. ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”, förkunnar Paulus i episteltexten. Och Jesus själv säger i dagens evangelietext: Akta er för allt habegär.

Det är rakt och tydligt. Och vi kommer genast i konflikt med denna söndagens bibeltexter för hela vårt västerländska samhällssystem och vår konsumistiska livshållning är ju identisk med den rike bonden som samlar i sina lador.

Kan det vara så här? Hur snabbt en person blir helgonförklarad efter sin död kan i mångt och mycket ses som en fingervisning för vilka värderingar Vatikanen önskar bör vara vägledande för världen, skriver Irene Nordgren. Missa inte heller kommande söndags (dvs 18 sep) spännande samtal i Nacka församling, med bl a dominikansyster Madeleine Fredell och Gert Gelotte – om katolska kyrkan och kvinnorna. Läs mer på seglorasmedja.se/fordjupningssondagar

Det finns en älskad ikon i den andliga vägledningen som kallas Vänskapens ikon. I den ikonen vandrar Kristus med armen runt axeln på en gammal egyptisk abbot. Den utgör själva sinnebilden för en retreat, ett tillbakadragande från världen för att vara i bön och gemenskap med Gud själv, med Kristus.

Abboten står som symbol för alla trötta kyrkoledare och kyrkoarbetare, volontärer och vardagskämpar, som står med händerna fulla av ansvar, skriver Anna Karin Hammar.

”Det kan ju inte vara äkta?” muttrade vi. ”Antingen är hon inte så smart eller så fejkar hon. Ingen kan vara så glad jämt.” Samtidigt fascinerade hon mig, i smyg. Vad gjorde den här skinande varelsen egentligen i vår tråkiga glesbygd? Hur pallade hon att vara så glad?
”Missunna ingen människa hennes sken av lycka”, lyder ett gammalt ordspråk, ”för du känner inte hennes hemliga sorger,” skriver Are Norrhava.

Jag kan förstå diskussionen om burkan och niqaben när man inte kan identifiera en person. Det finns svårigheter även där, men jag förstår rättsväsendets problem. Men vad är problemet på en badstrand när ansiktet är fullt synligt? Är problemet att burkinin retar folk? Vill vi ha ett samhälle där politiker lagstiftar mot det som majoriteten tycker är alldeles för annorlunda. Vad säger alla piercade, tatuerade, nitfetischister, katolska nunnor, kippabärare, gulklädda hare krishnamunkar, japanskt inspirerade Kuro Loli, raggare och punkare om dylika idéer att hindra folk att klä och uttrycka sig som de vill? Och vad säger alla dykare och snorklare som bär heltäckande våtdräkter? frågar Marco Helles.