Befriande Teologiskt Forums helg om Livsmod har just avslutats. Vi kommer följa upp de fiberrika seminarierna här framöver.

Var vaksamma mot domedagsprofeterna

Helle Klein

Befriande Teologiskt Forums helg om Livsmod har just avslutats. Vi kommer följa upp de fiberrika seminarierna här framöver. I dagens gudstjänst, söndagen före domsöndagen,  predikade Seglora smedjas Helle Klein i Nacka kyrka. En predikan vi med glädje publicerar. Här är den. 

Andra årgångens texter: Jesaja 51:4-6, 2 Kor 13:5-9 samt  Luk 12:35-40

Dikt av Jacques Werup ”Mot svärtan”:

Jag betraktar mina naglar.
De har gripit efter
en oerhörd tomhet,

det vet jag.

Men jag förstår inte
om det är en tomhet
av det slag som går
att leva med?

Börja om från?

Men jag hör ljudet
av en stjärna
som ännu långsamt faller
genom min egen, inre rymd.

Mina händer lägger sig
helt lugnt tillrätta
på ett alldeles svart papper.

Där börjar de sudda
fram en aning dagsljus.”

Vi befinner oss i slutet av kyrkoåret – söndagen före domsöndagen. Det är allvar nu. Dagens bibeltexter är uppfordrande. Vaksamhet och väntan, lyder denna söndags tema.

Väntan är väl just det vi upplever – när tågen slutat gå på grund av snökaos och hela samhället i väst verkar lida av signalfel.
Och detta hopplöshetens mörker som sänker sig över vår tillvaro med Trump som president och de auktoritära männens frammarsch i politik och religion.

– Håll er vakna, uppmanar Jesus oss.

En uppmaning som känns extra svår just denna tid när novembermörkret sänker sig och hösttröttheten slår till. Tänk om man ändå fick sova eller bara ta det lugnt, bara vara. Jag orkar inte just nu. Jag vill gå i ide.

Nu tror jag inte dagens evangelietext handlar om att vi ska orka så mycket eller leva upp till så mycket. Nej kravet handlar snarare om att älska bortom prestationsångesten – vi är älskade för de vi är – vi behöver inte bevisa mer. Poängen är inte prestation utan tillit.

Jesus är en fantastisk berättare och har en förmåga att använda liknelsens dramatik för att få fram sitt budskap – han hade nog platsat även på en kvällstidningsredaktion med sitt sinne för braskande rubriker och överraskande bildspråk.

Intressant nog använder Jesus i dagens evangelietext två häpnadsväckande bilder – han beskriver sig själv som en tjuv och som en tjänare ja en servitör.

Den sistnämnda tjänarbilden är inte så överraskande men ändå häftig då Jesus ställer vårt hierarkiska tänkande på ända – det gör han ofta: den sista ska bli den första, svårare för en rik att komma till himlen än för en kamel genom nålsögat osv. Han tvättar fötterna på sina lärjungar och talar om dem som sina vänner – det är i grunden ett annat ledarskap än det auktoritära religiösa eller politiska ledarskapet där Ledaren pekar med hela handen. Tjänandets livshållning är nåt annat än lydnadens. Riktning går alltid mot den andre.

Men en djupt troende människa skulle väl aldrig komma på tanken att likna Jesus vid en tjuv?

Tjuvbildens poäng ligger inte i det tjuvaktiga beteendet att stjäla utan poängen ligger i tidsaspekten – en tjuv kommer oannonserad, när som helst, oväntad. När Jesus använder den bilden om sig själv polemiserar han mot sin tids religiösa domedagsprofeter och teckentydare – alla förutsägelser om den yttersta tiden leder alltid vilse. Tjuven kommer närhelst ingen vet att han kommer.

Vi lever också i dag i domedagsprofeternas tidevarv– väldigt mycket i vårt kulturklimat bär just apokalypsens prägel. Det talas om systemkollaps när det svenska samhället tar emot mindre än en promille av världens alla flyktingar. Vi hör missnöjespopulister i hela Europa tala om ett civilisationernas krig där den kristna världen står mot den islamska. Vi har just bevittnat en av de mest fasansfulla valrörelser i USA där den trumpska retoriken slagit rekord i domedagsprofetior. I det moderna teckentyderiet trampas det på både demokratin och människovärdet.

När Jesus säger ”Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset.” är det en varning för apokalypsens riddare som gärna låter allt förstöras i väntan på att deras egna idéer ska bli allas. Teckentydarna drar gärna gränser och bygger murar för att ställa de goda mot de onda, de rätta mot de felaktiga. I den självrättfärdiga utvaldhetens krets bommar man igen. Gud får inte plats.

– Var beredda också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen, säger Jesus och vill få oss att lyfta blicken att släppa taget om kontrollen.

För livet kan inte kontrolleras – bara levas.

Jesus pekar ut en riktning som inte är teckentyderiets eller cynismens undergångsfilosofi utan vakenhetens livshållning.-Håller er vakna, säger Jesus. Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande.

Jesus inbjuder oss att vara närvarande och delaktiga i den värld och verklighet som är vår också i stunder när det flämtar bara en liten liten låga inom oss, när orken tryter.

Den sortens vaksamhet är inte inkrökthetens koncentration på det egna utan det närvarande öppna hjärtat som känner in hur nästan mår, hur världen lider och skapelsen suckar. Häri ligger bönens livshållning – det där närvarande lyssnandet efter det rop som Kristus har hört och som kallar oss att älska världen tillbaka till Gud.

Den vaksamhet Jesus vill komma åt i dagens evangelietext är själva kärleksetikens essens – kärleken till nästan handlar om att försätta sig i en skapande uppmärksamhet, som filosofen Simone Weil har uttryckt det – den bärs av en förväntan på att när jag möter min nästa möter jag Kristus.

Väntan är ofta nåt vi förknippar med passivitet och något negativt – vi väntar på tunnelbanan som är sen, vi väntar på brevet som aldrig kommer för att posten har problem, vi väntar på ett jobbigt besked. Väntan kan innehålla oro och rädsla.

Förväntan däremot blickar framåt och bär på en pirrande känsla på en nyfikenhet och förundran över livet. Förväntan har sin grund i en känsla av glädje och upprymdhet. 

Just i vår tid av mycken resignation och uppgivenhet behöver vi hitta tillbaka till förväntans livshållning – förväntan och livsmod hör ihop.

Det är inte bara novembermörket som sänker sig utan också ett politiskt mörker över vår tid, över hela Europa. Hur ska man klara att leva förväntansfullt när vi upplever så många bakslag och tillvaron stundtals är så mörk?

– Håll er vakna, säger Jesus och det är egentligen sagt i en befriande omsorg – vi ska vara vakna för att vi inte kan fly eller skydda oss för den otrygghet som livet innebär men löftet som Gud ger oss är att vi aldrig är övergivna, vår egen och världens otrygghet vilar trots allt i den större tryggheten – i Guds stora famn.

Vaksamhetens väntan är en förväntan – det handlar inte om att inget göra, det handlar inte om någon cynisk likgiltighet eller nåt passivt konstaterande att det spelar ingen roll för världen går ändå under.

Nej, att vara vaksam, att vara beredd är inte att man alltid har kontrollen eller att man aldrig ska våga släppa taget. I vaksamheten ligger att våga satsa sitt liv i tillit till att allt det som ryms i livet av arbete, gemenskap, förälskelse, besvikelse, ensamhet, lycka, glädje nöd och död – ja allt vilar i Guds hand – allt detta som vår uppmärksamhet i livet ska vara inriktad på.

Gud kommer oss till mötes mitt i vardagsslitet, mitt i hösttröttheten, mitt i världssmärtans novembermörker och kallar oss ut ur vår egen inkrökthet och uppgivenhet och öppnar våra sinnen för världen och människorna runtomkring.

– Håll er vakna, människovärdet står på spel, säger Jesus till oss idag.

Och det står sannerligen på spel i dag – i flyktingkrisens tid, i murbyggeriets tid, i det auktoritära sannings-ägandets tid och i fördomarnas tid.

Vaksamheten handlar inte om prestation och duglighet, utan om närvaro. Vår kallelse som kyrka, som människor skapade av Gud, är att ställa oss på Livets sida. Och se med Guds blick på tillvaron, på vår nästa.

Vi kan älska, kämpa och vila i den tillit som skapar världen.

Det går just nu en fin utställning med Tove Janssons teckningar på Millesgården. När jag skrev denna predikan hörde jag plötsligt inom mig hennes vackra Höstvisan:

– Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.

När det är som mörkast, där genom sprickorna i de murar som rädslans kultur har skapat hör vi Guds livgivande rop: Du är älskad och du är kallad att älska. Världen behöver din vaksamhet.

1 kommentar på “Var vaksamma mot domedagsprofeterna

  1. Rolf Ahlqvist skriver:

    Bra text! Men lite mer av älskande vaksamhet
    tror jag svenska kyrkan och dess teologer bör
    sätta in, för att nå fram till oss som inte går eller kan gå i kyrkan så ofta. Många vettiga gräsrotskristna finns här i den kristna basen.