Det finns en älskad ikon i den andliga vägledningen som kallas Vänskapens ikon. I den ikonen vandrar Kristus med armen runt axeln på en gammal egyptisk abbot. Den utgör själva sinnebilden för en retreat, ett tillbakadragande från världen för att vara i bön och gemenskap med Gud själv, med Kristus.
Abboten står som symbol för alla trötta kyrkoledare och kyrkoarbetare, volontärer och vardagskämpar, som står med händerna fulla av ansvar att få mat på bordet, sängar bäddade och hem städade. Som sliter i sitt arbete med allehanda uppgifter och utmaningar. Där mitt i ansvaret, mitt i uppgifterna, vandrar Kristus själv vid vår sida. Retreaten är en oas med möjlighet att upptäcka denna vardagsomfamning av Guds kärlek i våra liv. Att få vila oss en stund i att vi är omslutna av en kärlek som vill vår vandring och vår väg genom livet.
Att åka på retreat och att dra sig tillbaka i bön kallas ibland för en möjlighet att få sola sig i Guds kärlek. Att låta annat vara medan roten till vår livskänsla får framträda. Det är en sådan öm omfamning som Kristus uttrycker med armen runt abbotens axlar. Det är som om Kristus kände till alla angrepp från näthatare och brukare av inte bara ordens makt, utan även ordens våld, som nutida kyrkoledare får känna av.
Öknens alla faror är självklart med i förståelsen av livsvandringen och mitt i allt detta en ömhetsbetygelse och en uppmuntran: Du är inte ensam. Jag vandrar vid din sida och delar din glädje och sorg, din vrede och vanmakt, och framför allt tror på dig. Tror på dig mitt i utsattheten att du ska finna din väg och din kallelse, att du ska vara till välsignelse för andra och för dig själv.
Vänskapens ikon målar en bild av det andliga livet mera som en vandring tillsammans med Kristus än en vandring efter Kristus. Det är som om myndigblivandet från Johannesevangeliet, vänner kallar jag er, flyttar fram pilgrimens position från att vara efter Kristus till att vara jämte och nära. Närheten är inte påklistrad, det finns också ett mått av respekt för den andras integritet i omfamningen. Livsvägen utforskas tillsammans, av Kristus och pilgrimen, i en öppenhet för vad varje nytt ögonblick kan innebära.
En del känner stor trygghet vid att Gud har en plan för deras liv. Själv tror jag mera på att vi är Guds medskapare och att vår väg blir till i takt med att vi går den. Att dansa till Andens musik, har någon kallat detta förhållningssätt. Att vandra tillsammans med Kristus, skulle vi också kunna kalla det. Om jag förstått det rätt, kallar en del naturvetare detta för emergens, oväntade möjligheter som kan uppstå i ett läge som syntes låst.
Det sägs att när bröderna i Taizé begravs, så är det tillsammans med Vänskapens ikon. Till slut får vi också utforska vad döden stänger och öppnar för tillsammans med Kristus. Vänskapens ikon inbjuder till utforskandets livsväg snarare än de orubbliga sanningarnas livsväg. Detta gäller varje dag, också den sista.
