På bensinmacken i det lilla samhälle där jag växte upp jobbade Jenny. Hon verkade alltid vara så oerhört glad och kvittrade som en hel fågelkör: ”Hej hej!”, ”Allt väl?”, ”Har du klippt håret?”, ”Jaharå, bara bra!”

Jag och min kompis Agge gav henne smeknamnet ”Gladan”, efter en fågelart som jag sett i en bok. Vi brukade fascinerat hitta på Gladan-historier, om hur de allra rysligaste scenarion utspelade sig därinne på Statoil, alltmedan Jenny kvittrade. ”Hej hej, nu anfaller zombierna och jorden går under. Chips och folköl var det, ha så mysigt nu!”

I vår fantasi stod hon stadigt kvar bakom disken, i hästsvans och basebollkeps – brett leende – medan zombierna löpte amok, rev ned butikshyllorna omkring henne och världen gick under.

En dag när vi stod vid hyrfilmerna på macken och garvade åt något erotiskt på hyllan högst upp tittade Agge plötsligt forskande på mig och jag undrade varför. ”Jomen det ser ut som att någon har kastat in dina tänder i käften på måfå. Du ser fan inte klok ut när du skrattar!” Det var bara ett skämt, så jag garvade. Men det kändes som att marken rämnade.
Tonåren kan vara en hård tid. Sårbarhet känns livsfarligt. Det gäller att hålla igen, så att man inte blir straffad av andra oroliga unga själar. Så man håller efter varandra, garvar och skämtar. Skammen ligger ständigt på lur och håller alla på plats, kvar i fållan. Man biter ihop sina käkar, gömmer sig bakom en cigg och får ont i huvudet.
När jag med maxpuls köpte mina första kondomer på macken och Gladan högt och ljudligt kvittrade: ”Hej hej, ett paket kondomer var det! Ha så kul nu!” Då höll jag på att dö av skam och vaggade hem till Agge likt en zombie.

”Det kan ju inte vara äkta?” muttrade vi. ”Antingen är hon inte så smart eller så fejkar hon. Ingen kan vara så glad jämt.” Samtidigt fascinerade hon mig, i smyg. Vad gjorde den här skinande varelsen egentligen i vår tråkiga glesbygd? Hur pallade hon att vara så glad?
”Missunna ingen människa hennes sken av lycka”, lyder ett gammalt ordspråk, ”för du känner inte hennes hemliga sorger.”
Jag hade ingen aning om vilka hemliga sorger som dolde sig bakom Gladans ystra kvitter. Längtade hon i själva verket bort? Ville sprida sina vingar och färdas mot en varmare och mera färgstark miljö? Där människor skrattade och log som hon? Nej, det där var nog min hemliga sorg och längtan. Och jag var ingen glada.
Men jag blev en flyttfågel. Mina föräldrar sände mig till utlandet på ett utbytesår, och livrädd landade jag i ett nytt sammanhang. Lite tilltufsad blev jag först,  men i krockarna med den nya kulturen i Karibiens övärld började mitt skal att spricka.

Gladan visade sig ha alldeles rätt i att man kan ha kul med kondomer, att världen inte går under för att det blir lite pinsamt, och att man kommer långt med ett leende, även om ens tänder är sneda. När jag ett år senare öppnade dörren in till macken hörde jag från kassan ett glatt kvitter och fylldes av en djup respekt.
Jag tänker idag på kyrkofadern Augustinus bön om att ”skydda de glädjefulla”. När vi möter vår omvärld öppna och leende är vi på sätt och vis mycket sårbara. Men det finns samtidigt en styrka i glädjen. Något trotsigt och dyrbart.

Jag tror att vi en dag, när det blir dags, får gå in i en glädje som övergår allt förstånd. Och att den glädjen redan idag kan genomlysa våra hemliga sorger. Men kanske måste skalet få spricka först, i mötet med något nytt och annorlunda, för att vi ska kunna sträcka på oss och slå ut våra vingar. Då vågar vi skina, släpper ned våra axlar och andas ut. Då lyfter vi – som glador – och lyfter varandra.