Det blir bara fem minuter med Idol på teve. Jag hör en tonårstjej med en imponerande röst, men snart överskuggas musiken av hennes skrik in i kameran: jag är bäst, jag ska stå på de största scenerna … Jag stänger av.

Peppen: livsmod eller livslögn?

David Berjlund

Det blir bara fem minuter med Idol på teve. Jag hör en tonårstjej med en imponerande röst, men snart överskuggas musiken av hennes skrik in i kameran: jag är bäst, jag ska stå på de största scenerna …

Jag stänger av.

Lite senare är jag på en skola och pratar hbt-frågor – jag gör det rätt ofta – och en lärare tipsar mig om en föreläsare som rör sig någonstans i samma ämnesområden. ”Kolla honom!”

Jag kollar. Den här föreläsaren har en tung livsberättelse, med sjukdom och motgångar, och poängterar överallt på hemsidan att det lett till styrka och stolthet.

Skönt. Även om jag gillar motgångshistorier (det är nog faktiskt så att jag nästan tror på motgång, kanske har det att göra med min tro på en gud som har dött) så vill jag ju att det ska gå bra för folk.

Och vem vill inte vara stark?

Fast för att vara ärlig: så fort jag gått in på den här hemsidan börjar jag snubbla. Över dålig svenska och distanslöshet. När jag slagit ner Jante och felfinnaren inom mig är det fortfarande något som skaver. Idén som föreläsarens livsberättelse ska bevisa: att ”allt går bara man vill”.

Inte ”det gick bra för mig”, utan ”allt går bara man vill”.

Det är ju inte sant.

Allt går ju inte.

Kanske ger de här föreläsningarna bra möten och goda samtal, jag vet inte, barn och vuxna kanske går hem med nya kunskaper och en tro på att svårigheter kan övervinnas. Bra, i så fall.

Men den här verklighetsuppfattningen. Allt. Bara man vill.

Det predikas ju inte bara av en föreläsare. Peppkyrkan är en jättelik trosriktning i det liberala tillväxtsamhället. Grenarna in i politik, kommers, new age och allmänt tankegods är feta. ”Allt går bara man vill” är första trosartikel, och med sin kristna syster framgångsteologin delar man de magiska föreställningarna om viljans triumf och det individualiserade svaret på människans vanmakt: din vilja, din tro, DU ska betvinga makterna, du ska vinna, stå på de största scenerna.

Missförstå mig rätt: jag gillar också att vinna, och jag vet att man ibland kan behöva intala sig att allt är möjligt, för att inte ge upp, för att mobilisera. Och visst: människor underskattas, ofta – vi är mer än vi vet och räknar med (jajamen, jag tänker Tranströmer, valven inom oss …).

Men måste man ljuga för det?

Peppen riktar – inte alltid, men ofta – ljuset bort från verkliga förhållanden. Är du arbetslös? Kom igen! Dåligt med käk? Det är upp till dig!

Det kan låta som livsmod, men det är livslögn. Det kan låta som hopp, men är ett lögnaktigt svar på vår vanmakt. Vi är ju begränsade. I våra kroppsliga och själsliga förmågor, av ekonomisk och politisk makt, av virus och cancerceller, bombanfall och släktband.

Jag tänker på tjejen med rösten. Hoppas att hon – oavsett på vilka scener, om ens några – kommer att sjunga mycket, och ha roligt. Hon ropade nog bara så där för att samla kraft just då.

Men … åh, om vi fick vila i hur det är. Åh, vad vi då skulle kunna vara.

2 kommentarer på “Peppen: livsmod eller livslögn?

  1. Else-Britt kjellqvist skriver:

    Tack för viktiga ord i vår tid! Tänker på Kristus: vägen, sanningen och livet. För mig är sanningen lika med verkligheten. Att följa Kristus är att leva i verkligheten. Och det är det stora svåra, att leva utan livslögner och omnipotenta föreställningen men den enda vägen om man vill bli ”fri” också i enlighet med Kristus.
    Else-Britt Kjellqvist

  2. Ulf inte skriver:

    Har inte hört talas om ”peppen” förut. Låter förvillande likt en fotbollstränares paussnack. Så långt ifrån verkligheten. Närmare verkligheten kommer Else-Britt. Människor som lever med en Gudstro hittar ofta alternativ som inte bygger på egen kraft och förmåga. Guds heliga Ande ger andra möjligheter. Det borde ”Peppen ” prova.