Jag är född katolik och är inne på min sjunde påve.  I mars 2013 när Jorge Bergoglio valdes till påve bad Helle Klein Gert Gelotte och mig att skriva en artikel i Dagens Seglora om den då fullkomligt okände nye påven och redan dagen efter valet skrev Gert och jag artikeln ”En mer katolsk och mindre romersk kyrka”  som står sig bra även efter tre år.

Vi avslutar artikeln med orden ”Franciskus I är motståndare till kvinnliga ämbetsbärare. Det är djupt problematiskt eftersom katolska kyrkans könsapartheid undergräver trovärdigheten i kyrkans budskap om rättvisa och rättfärdighet. Men ingen som lever i katolska kyrkan kan vara omedveten om kyrkans djupa kris, bristen på trovärdighet. Kanske har Franciskus I kraften att ompröva, så som en annan de fattigas påve hade, Johannes XXIII. Vi hoppas på en katolsk kyrka som blir mer katolsk och mindre romersk.”

”Och ändå rör hon sig” som Gailei lär ha sagt  om jorden – och som också skulle kunna  sägas om katolska kyrkan.  Ja, att kyrkan rör sig är bl a sr Madeleine ett bevis på.

Sr Madeleine har talat om Vatikanens syn på kvinnan som komplementär- en syn som jag som född katolik och kvinna delade fram tills jag var 33 år och skilde mig.  Jag upptäckte att min katolska karta plötsligt inte alls stämde med terrängen där jag skulle ta mig fram.

Skilsmässa fanns inte på min katolska karta.  Ingenting stämde längre ty det är svårt att vara komplementär som frånskild ensamstående trebarnsmamma.
Jag hade gått mina första sex skolår på 50-talet i Sankt Eriks katolska folkskola bredvid katolska domkyrkan vid Medborgarplatsen  i Stockholm. Enbart ordenssystrar och präster var där lärare.

Varje dag inleddes med en mässa och eftersom man även gick i skolan på lördagar och hade mässplikt på söndagar så innebar det att jag gick i mässan sju dagar i veckan under sex års tid.

Nu kommer det jag mycket funderat på i efterhand. Mina skolkamrater som var pojkar ministrerade under varje mässa, men det föresvävade mig aldrig någonsin  att ens fundera på varför inte också vi flickor skulle kunna få  ministrera. Eller att prästen som celebrerade mässan alltid var en man.

Det var långt senare som jag insåg orsaken till varför tanken på kvinnliga ministranter eller kvinnliga präster  aldrig slog mig under min skoltid.  Det var tyngdlagen.  Vem ifrågasätter tyngdlagen?   Att flickor inte ministrerar, att bara män kan bli präster därför att  de är män och män alltid är överordnade kvinnor var ju lika självklart som tyngdlagen  för mig när jag växte upp.

1994 stadfäste ”Kongregationen för Gudstjänstliv och sakrament” att den lokale biskopen fick bestämma i sitt Stift om han ville tillåta flickor att få ministrera. Ett beslut som sedan dess har beklagats av vissa konservativa biskopar och kardinaler –framför allt i tredje världen.   Att vara ministrant ses av motståndarna just som en förberedelse för pojkar att bli inspirerade att bli präster och varför då låta flickor ministrera och locka in dom på något som de ändå aldrig kan fullfölja.

En av värstingarna bland de konservativa kardinalerna kardinal Burke – som tidigare varit högsta chef för Högsta Domstolen i Vatikanen och medlem i Vatikanens Biskopskongregation – anser att flickor som ministranter är orsak till att pojkar allt mindre  vill ministrera eftersom de tvingas göra detta tillsammans med flickor.

Burke varnar också för feminiseringen av katolska kyrkan. Detta samtidigt som han skulle kunna framträda i vilken dragshow som helst i sin utstyrsel av idel spetsar och bredbrättad hatt.

Franciskus har inte förlängt Burkes medlemskap i Biskopskongregationen och även omplacerat Burke från Högsta Domstolen till en ceremoniell tjänst som beskyddare för Malteserorden.

Att jag nämner detta beror på att jag tolkar Franciskus aktiva handlande härvidlag som ett sätt att frigöra sig från en av kyrkans starkaste  motståndare vad reformer beträffar.

Flickor  kan nu sedan 22 år ministrera i mässan  och precis som sr Madeleine berättar har Franciskus tillsatt en kommission att utreda ett kvinnligt diakonat.

Numera har kyrkan många utländska katolska kvinnliga teologer  som skriver  nydanande teologi.  Men vi har också exempel på svensk närproducerad, hållbar och miljövänlig teologi som ett av bidragen i   boken  Catholic women speak – en antologi som getts  ut av nätverket med samma namn och i vilken 44 kvinnor – varav sr Madeleine är en – medverkar med var  sitt kapitel.

Sr Madeleine skriver om Apostlarnas apostel Maria Magdalena som förkunnade det glada budskapet.  Som predikarsyster vore det naturligt att även vår egen sr Madeleine skulle få predika dvs få venia. Om detta handlar bidraget från Sverige.

Ett annat kapitel heter ”Jesus and women: ”You are set free” av  Elizabeth Johnson – ordenssyster och tillika professor i teologi och världsberömd pionjär inom ämnet katolsk feminism. Elizabeth Johnson beskriver i sitt kapitel hur kristendomen utformades inom det romerska imperiet och dess patriarkala struktur.  ”Män undervisar och beslutar. Kvinnor lyssnar och lyder.”

Redan 1992 skriver Elizabeth Johnson i sin bok som blivit en klassiker ”She who is”  utförligt om begreppet patriarkat. Hon utgår från  ordets grekiska grundbetydelse ”fadersvälde.”  För säkerhets skull ser Stockholms katolska stift  till att inte medverka till att översätta katolsk feministteologi!

Jag citerar  ur ”She who is”  i egen översättning ”Patriarkat  är en form av social organisation i vilken makten alltid ligger hos den man eller de män som dominerar och med de andra  i gradvis underordad rangordning ända ner till de som har minst makt och som utgör den breda basen. Denna klassiskt aristoteliska politiska filosofi, detta system innebär inte bara det naturliga härskandet av män över kvinnor utan för att vara mer exakt den frie mannen som det absoluta överhuvudet över hela hushållet med kvinnor, barn, manliga och kvinnliga slavar och annan icke-mänsklig egendom. Detta var en hörnsten i statens hela struktur. Detta traditionella mönster av en pyramid av olika sociala relationer  inom stat, kyrka och familj har sedimenterat de härskande männens dominans så till den grad att det verkar helt naturligt.”

Så avslutar Elizabeth Johnson med att säga ”Religiöst patriarkat är en av de starkaste formerna för denna struktur då detta patriarkat ser sig själv som gudomligt grundat och som en konsekvens av detta säger  de härskande männen att deras makt har delegerats till dem av Gud (som undantagslöst benämns i manliga termer) och som utövas genom ett gudomligt mandat.”  (I samma gudomliga kategori m a o som tyngdlagen – min anm)

Johnson avrundar med att säga ”Androcentrism från grekiskans andros / manlig människa kallas det sätt att tänka och handla och som får det karaktäristiska i mäns sätt att härska att framstå som det normativa för hela mänskligheten.”

Därefter kommer Johnson  in på katolska patriarkatets  chefsideolog par préférence Thomas av Aquino (1225-1274) vars syn på  naturlig över-och underordning mellan man och kvinna – under deras tid på jorden –  utövat oöverskådligt  inflytande på kyrkan via prästseminaristers obligatoriska studier tiderna igenom. Thomas av Aquino var influerad av Aristoteles antika konceptionsteori från 300 f Kr och dennes syn på kvinnan som en defekt man.  I ärlighetens namn bör dock tilläggas att Thomas av Aquino var noga med att framhålla  att i livet efter döden är dock kvinnan helt jämställd med mannen.

Elizabeth Johnson tar  upp den klassiskt hellenistiska synen på kvinnor, barn  och slavar som mannens egendom och ser vi på den judiskt-kristna bakgrunden så finns där motsvarande syn som tydligt illustreras genom ”10 Guds bud” där tionde budet lyder i Bibel 2000 översättning ” Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”   Dvs  en oxe och en åsna var lika värdefull egendom som en hustru för en man.

Jag vill avsluta med att kommentera och instämma i sr Madeleines ord ”att påvens handlingsutrymme är begränsat, men att det viktiga är vilka processer han sätter igång och som överlever hans pontifikat.”

Franciskus för mig hittills viktigaste handling har varit att han önskar att det ska råda parrhesia dvs att katoliker  – utan att få sanktioner – ska få tala öppet, ärligt och frimodigt. Det är detta som på sikt också kan ändra synen på kvinnor och kvinnliga ämbetsbärare och på sikt leda till en mer demokratisk kyrka.

Om det  är något  jag önskar att Franciskus ska hinna reformera under sitt pontifikat så är det urvalet till att komma ifråga som biskopskandidat och hela tillvägagångssättet kring biskopsutnämningar. Som det idag fungerar så får det inte framkomma att en tilltänkt  biskopskandidat  anser att vigningssakramentet för präster också ska öppnas för kvinnor ty en sådan uppfattning är den främsta kontraindikationen att komma ifråga som katolsk biskop.

Katolska kyrkan har under hela mitt liv satt en ära i att sitta inne med den enda  absoluta sanningen.

I samband med Franciskus besök i en evangelisk–luthersk kyrka i Rom  förra året fick påven frågor om vem och vilka som ska få delta i katolskt eukaristifirande varpå Franciskus spontant  svarade genom att tala  om   ”försonad mångfald” och  att ”det finns olika förklaringar, olika tolkningar… Livet är större än förklaringarna och tolkningarna!”

Ett sådant uttalande blev för mig otroligt hoppingivande för att komma från en påve och bådar gott för  framtiden i många frågor och särskilt i frågor om  kvinnor  i allmänhet och om kvinnliga ämbetsbärare i synnerhet.

Föredraget ovan höll Irène Nordgren på Seglora smedjas fördjupningssöndag  om påven Franciskus och kvinnorna i katolska kyrkan, den 18 september i Nacka kyrka.