Kärnvapnen har en stor fördel. De nedrustar sig själva.

Varför tiger Natoanhängarna om kärnvapnen?

Bernt Jonsson

Kärnvapnen har en stor fördel. De nedrustar sig själva. Det beror på radioaktiviteten. När den verkat tillräckligt länge, blir den kritiska massan för att en explosion ska kunna utlösas inte stor nog. I stället för en omfattande BOOOM kan vapnet möjligen bli en fjutt, om än förödande om radioaktiviteten sprids. En form av radiologiska vapen som Sverige förgäves har försökt få förbjudna.

Trots att de dåvarande kärnvapenmakterna i ickespridningsavtalet 1970 förband sig att avveckla sina kärnvapen, har de inte gjort det. Inget talar för att de alls har någon sådan avsikt. Nio stater, inklusive Israel och Nord-Korea, har nu kärnvapen. Det gör inte världen tryggare, fast motivet sägs vara avskräckning, som ska avhålla från krig. Argumentet är, att man ska behålla andra-slags-förmåga med kärnvapen, om den andra sidan anfaller först med eller utan kärnvapen. Strategin sammanfattades i begreppet MAD – Mutual Assured Destruction. De som faktiskt förespråkade användning av kärnvapen kallades Nuclear Use Theoreticians, NUTS.

Endast Kina (1964) och Indien (1988) har lovat att aldrig vara den som använder kärnvapen först. Även Sovjetunionen lovade, men Ryssland följde Natos exempel. En viktig Nato-doktrin är att man förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, även om man inte blivit angripen med sådana vapen. 1999 försökte Tyskland förgäves få Nato att anta principen om no first use.

Vi vet numera, att världen varit mycket närmare ett kärnvapenkrig, än vi insett. 1983 kom den spännande spelfilmen ”WarGames”, där en hacker hade tagit sig in i USAs toppenhemliga centrala militära dator. Hans datainspel tolkades som verkliga, vilket var nära att utlösa tredje världskriget. Regissören John Badham var närmare verkligheten än han troligen anade.

Samma år, när spänningen mellan Sovjetunionen och USA stod på sin höjdpunkt, ”upptäckte” överste Stanislov Petrov att amerikanska missiler var på väg. Eftersom de var få, höll han huvudet kallt. De borde ha varit fler, om det verkligen var ett anfall. Därför rapporterade han inte ”attacken” utan väntade. Om inte, hade motanfallet utlösts. Kärnvapenkriget hade varit ett faktum. Ett datorfel var orsaken. Motsvarande har hänt på den amerikanska sidan och inte bara i Hollywood. Flera liknande incidenter har rapporterats, och mörkertalet för de icke kända vet vi inte.

Reagan, som med sitt tal om ”Axis of Evil” hade bidragit till den sovjetiska paranoian, förstod till slut att  ”ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och får aldrig utkämpas.” Filmen ”The Day After” (= efter kärnvapenkriget) lär ha påverkat honom starkt.

Varför har världen då undgått den stora katastrofen trots stora och dramatiska misstag? Stor folklig mobilisering (inklusive World Christian Conference on Life and Peace i Uppsala 1983), ren tur, modiga moraliska män, stark internationell norm mot bruk av kärnvapen eller svårigheten att använda dem taktiskt, dvs med preciserad och  begränsad effekt?

I det sistnämnda avseendet är nu en ”smart”, styrd atombomb (B61-12) på gång i USA och tänkt att ersätta nuvarande kryssningsmissiler i Europa. Den beräknas vara i full produktion 2020. 400 bomber får man för $11 miljarder = en del av den gigantiska upprustning man tänker sig de närmaste decennierna. Stämmer dåligt med Obamas uttalade ambition att rusta ner kärnvapnen. Också bland dem som pläderar för modernisering av vapenarsenalen finns det röster, som vill bromsa satsningen. För stora risker säger en del höga militärer.

Skälet är inte minst, att frestelsen att använda B61-12 är större. Dess sprängverkan kan moduleras och i förening med större precision kan suget att ta till den bli starkare. Och så har kärnvapenkriget börjat, och när det väl har börjat, är eskaleringen nära.

Det är gott och väl, om kärnvapen aldrig stationeras på svensk mark, men inte ens det har vi fått några garantier för. Inte heller Peter Hultkvist vågar försäkra oss om detta, vilket han rimligen kunde ha satt som ett minimivillkor för värdlandsavtalet. Än värre är att han avstår från sitt allra starkaste argument mot svenskt Nato-medlemskap:

Att vi som medlem faktiskt legitimerar ett potentiellt bruk av kärnvapen.

Varför tiger han och Nato-anhängarna om kärnvapnen? Varför låtsas de som om kärnvapnen inte finns? Varför hyllar inte Nato-entusiasterna öppet kärnvapendoktrinen som vår säkerhetspolitiska livlina, när det ändå är den som de förlitar sig på?

På regeringssidan undergräver denna tystnad trovärdigheten i de förnyade svenska nedrustningssträvanden, som Margot Wallström förtjänstfullt väckt till liv igen. Men då gäller det, att avspänning – och inte avskräckning – konsekvent får bli huvudspåret i den svenska säkerhetspolitiken.

Kommentarsfältet är stängt.