Religion är mer än en privatsak. Det säkraste sättet för en religion att inte bli utnyttjad är att vara en aktiv part i den politiska offentligheten, skriver Arne Carlsson.

En våldsvåg drar fram mot kvinnor världen över. Föreställningen om mannen som norm måste övervinnas, skriver Helena Myrstener.

Vi behöver göra upp med religiöst helgad kapitalism, där landgrabbing och amerikansk framgångsevangelism gynnar den globala nykolonialism som rycker åt sig råvaror och återstående tillväxtutrymme. Klimatförändringar och klimatflyktingar utmanar oss till förändring av vårt globala samhälle skriver Arne Carlsson.

Saras framtid får inte hänga på jurister som så fatalt brister i grundläggande kunskaper om svenska språket alternativt har högst dubiösa skäl till den orimliga tolkningen av lagen. Vi behöver också en genomgripande ny migrationslagstiftning, utan humanitära slukhål, skriver Peter Lööv Roos.

De fattiga människornas närvaro på gatorna i allt fler städer borde nu leda till att Svenska kyrkan försöker skapa sig en bild av läget och vilka stödjande insatser som görs av församlingar i landet, skriver Helena Myrstener.

Kanske kyrkans viktigaste gåva till ett rotlöst, mångkulturellt och postsekulärt samhälle är det öppna samtalet som vågar lämna myternas förutbestämda verklighet och pröva religionens kraft i relation till vår expansiva historiska kontext skriver Arne Carlsson.

Nu är ansvaret överlämnat åt oss att förvalta Jesu ord och föra in dem i samtiden, verka folkligt, i samhället, politiken och folkrörelserna, skriver Hanna Stenström.

Kyrkomötets vaghet i frågan om homosexualitet har bidragit till att legitimera homofobi hos präster. Det behövs självkritik, inte förbittring över dolda kameror. Annars förödas Svenska kyrkans förtroende, skriver Helena Myrstener.

Det är inte teologin som bestämmer kyrkans uppdrag, det är världen. De kyrkor som under 30-talet inte protesterade mot den eskalerande antisemitismen, eller samarbetade med fascistiska och nazistiska regimer, svek sitt uppdrag som kyrka, skriver Arne Carlsson.

Något har hänt, allt fler släpper på ängsligheten och talar klarspråk. Än kanske vi har en bit kvar innan biskoparna, som i England, gemensamt och offentligt vågar deklarera ”att rösta på eller stödja ett rasistiskt parti är som att spotta Gud i ansiktet”, men också Svenska kyrkan har börjat släppa på ängsligheten. Det är välkommet, skriver Peter Lööv Roos.