Saras framtid får inte hänga på jurister som så fatalt brister i grundläggande kunskaper om svenska språket alternativt har högst dubiösa skäl till den orimliga tolkningen av lagen. Vi behöver också en genomgripande ny migrationslagstiftning, utan humanitära slukhål, skriver Peter Lööv Roos.
Sara, som egentligen heter något annat, är livrädd för att återvända till sitt gamla hemland, en hårdför diktatur. Den skräcken har funnits med henne under de 13 långa år hon bott i Sverige. Hennes släkt och vänner finns här. Hon har sökt asyl, flera gånger, men fått avslag.
Med en ny lag tändes ett nytt hopp hos Sara: hon kunde ”byta spår” och bli arbetskraftsinvandrare om hon hittade ett jobb – och det gjorde hon. Sedan kom chocken: först Migrationsverket och sedan Migrationsdomstolen förklarade att hon inte uppfyllde kravet att ha haft en anställning under de senaste sex månaderna. Anledningen? Saras första arbetsgivare hade gått i konkurs. Verksamheten togs över av en ny huvudman dagen efter och jobbet var precis likadant som tidigare – men lagen säger ”en anställning”. Därför ska Sara utvisas.
Den uppseendeväckande tolkningen av lagen och ordet ”en” har diskuterats vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. ”Vi använder ogärna stora ord, men migrationsdomstolens tolkning är upprörande”, säger docenten och språkforskaren Görel Bergman-Claeson till Upsala Nya Tidning:
”I formuleringar som att ha en anställning är ’en’ inte ett räkneord utan en obestämd artikel. Om man vill framhäva att det gäller just en anställning, och inte flera, måste man skriva det i klartext. Om jurister håller sig med andra grammatikregler än oss andra är det ett hot mot rättssäkerheten”.
Sara utvisades med gränspoliseskort i tisdags men återvände samma dag eftersom landet hon skickades till inte tog emot henne. Nu väntar en tillvaro som papperslös och ett liv i limbo, helt utanför samhället, om Migrationsöverdomstolen inte omprövar sitt tidigare beslut att inte ta upp fallet – och kommer till en ny tolkning som ger Sara rätt.
Det enda rimliga är att Migrationsöverdomstolen gör det, går med på en överprövning; något annat skulle allvarligt skada tilltron till domstolarna som institution. Saras framtid får inte hänga på jurister som så fatalt brister i grundläggande kunskaper om svenska språket alternativt har högst dubiösa skäl till den orimliga tolkningen av lagen.
För övrigt skulle alla vinna på en amnesti för papperslösa, men det är en fråga för politikerna. Vågar man hoppas på att det blir en valfråga, att det finns politiskt mod och vilja till att på allvar stå upp för människors värde och värdighet? Vi behöver en genomgripande ny migrationslagstiftning, utan humanitära slukhål.
Frågan säger så mycket om vilket sorts land vi vill vara. Sara hör hemma här.