Ikväll sänds då Uppdrag Gransknings program som fått namnet” Bögbotarna i Svenska kyrkan”. Trots beslutet om samkönade äktenskap fortsätter enskilda präster att begå övergrepp mot homosexuella.

”Bögbotare” förstör för kyrkans trovärdighet

Helena Myrstener

Ikväll sänds då Uppdrag Gransknings program som fått namnet” Bögbotarna i Svenska kyrkan”. Trots beslutet om samkönade äktenskap fortsätter enskilda präster att begå övergrepp mot homosexuella.

Kyrkomötet bestämde sig 2005 för att formulera riktlinjer för Svenska kyrkan att inte fördöma, diskriminera eller försöka bota homosexualitet. Vagheten hos Kyrkomötet får sedan sin kulmen i den väjningsrätt som införs i samband med beslutet om samkönade äktenskap. En rätt som har bidragit till att legitimera homofobi hos präster inom Svenska kyrkan.

Uppdrag Granskning skulle aldrig sänt detta om det inte fanns något att lyfta fram. Förmodligen får Svenska kyrkan nu svart på vitt höra vad väjningsrätten har fått för konsekvenser. Hur den har lämnat fältet fritt för övergrepp mot enskilda människor.

Det värsta som kan hända efter kvällens program är att företrädare för Svenska kyrkan fortsätter att förbittras över Uppdrag gransknings metod att fejka enskilda samtal för att få fram sanningen. Den debatten måste nu läggas åt sidan annars blir det förödande för Svenska kyrkans förtroende. Kyrkans företrädare måste ta på allvar att övergrepp sker runt om i landet mot homosexuella och kommer att fortsätta ske genom somliga prästers skrämmande bibelsyn och Gudsbild.

Frågan gäller också hur hela hbtq-frågan hanteras inom Svenska kyrkan. Hur till exempel transsexuella känner sig behandlade och bemötta inom Svenska kyrkan. Förra året beslutade Kyrkomötet att Svenska kyrkans arbetsplatser ska ”uppmuntras” att hbt-certifieras. Var och en förstår ju hur vagt också detta är sagt. Hur ordet ”uppmuntra” lämnar stort utrymme för att beslutet ska behandlas som luft av Svenska kyrkans församlingar.

Idag är ändå förhoppningen att Svenska kyrkan brett går ut med uttalanden omkring kärlekens många olika ansikten och mångfald. Att vi idag hyllar kärlekens skönhet, storhet och mysterium! Lunds domkyrka startade under tisdagen och har fått stort genomslag på Facebook med sin bild på präster som håller en regnbågsflagga framför sig. Genomslaget tyder på att det finns ett behov att manifestera Svenska kyrkans identitet och beslut. Det får inte råda något tvivel om på vilkens sida Svenska kyrkan står.

Hur övriga kommunikatörer och teologer inom Svenska kyrkan har resonerat återstår att se. Det är möjligt att många vill se programmet först trots att Uppdrag Granskning inte är ett okänt program. Vi vet att deras program ofta upprör och att deras koncept är att beröra och att lyfta fram och belägga känsliga frågor och missförhållanden.

Det är möjligt att församlingar tagit beslutet att ligga lågt för att inte i onödan väcka den björn som sover. Men bögbotare är ett starkt ord. Varje kommunikatör vet att detta ord är en katastrof för en organisation som vill stå för öppenhet och kärlek. Teologer vet att detta ord är spiken i kistan för tilliten till präster. Ingen ska behöva riskera andliga och själsliga övergrepp när hen möter en präst.

Idag är det verkligen dags för varje församling att införskaffa en regnbågsflagga. För livets och kärlekens skull.

17 kommentarer på “”Bögbotare” förstör för kyrkans trovärdighet

  1. Bo Rydén skriver:

    Utan att på något sätt vilja förminska eller relativisera lidandet för de som blivit utsatta för övergrepp av anställda inom Svenska Kyrkan så skulle jag ändå vilja påminna om att Uppdrag Granskning i första hand är ett underhållningsprogram med indignationen som dramaturgisk idé.

    För att detta skall fungera krävs ett enkelt och svartvitt förhållningssätt till det som tas upp och det är tragiskt om det än en gång blir så att präster och biskopar skadeglatt hänger ut enskilda kolleger som dessutom i programmet med största sannolikhet inte får en rimlig chans att förklara eller försvara sitt agerande.

    För vi vet ju att om Uppdrag Granskning bestämmer sig för vilken sanning man ska leverera så ser man till att det är så sanningen ser ut, eller hur? Eller är det någon som tror att de faktiskt är opartiska?

    När ni tittar på programmet fundera då lite över vilka knep som används för demonisera de som skall hängas ut. Jag tror vi kommer att se en hel del av dessa.

  2. helena myrstener skriver:

    Bo Rydén: Tack för ditt inlägg, men tänk om din indignation istället gällde de människor som blir utsatta för prästers försök till botande.Det är den introverta kyrkan som är fokuserad på sig själv och att försvara sitt eget och i detta låter människor fara illa, som är så olycklig.Här handlar det inte om någon skadeglädje i att hänga ut någon. Här handlar det om att nå fram till en kyrka som förkunnar evangelium och Guds kärlek.Det är det som måste vara vår angelägenhet och vårt mål.För att nå fram dit behöver vi konfronteras med hur det faktiskt ser ut, vad människor kan få möta när de uppsöker själavård.
    Visst är det så att Uppdrag granskning har sin dramaturgi men det kan ju inte förminska Svenska kyrkans problem med bögbotare.

  3. Anna skriver:

    Men när du angriper väjningsrätten – menar du då att den som vigdes i en tid då homosexuella inte fick vigas i kyrkan ska tvingas att göra det nu, eller sluta? Jag stödjer helhjärtat att de ska kunna vigas i kyrkan, men om jag var dem skulle jag inte vilja bli vigd av en präst om egentligen inte vill utan bara är rädd att förlora jobbet. Det vore hemskt tycker jag.

  4. John Nilsson skriver:

    Ja, men det hela är väl bara nästan lika tragiskt som när kvinnor talar om att de har två, nej tre ”barn” där hemma att ta hand om (med hänvisning till sin manliga partner som det tredje ”barnet”), eller när en del kvinnor säger att det är deras uppgifta att ”civilisera” männen etc? De nyligen framröstade ”mansbotarna” i F! (till EU-parlamentet), har ju till och med institutionaliserat denna mycket traditionella kvinnliga uppfostrarsträvan och lagt fast den som sin politik i sitt miljöprogram (min kursivering):

    ”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för att analysera och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

    https://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/2014/05/12/darfor-rostar-jag-pa-feministiskt-initiativ/

    (Typ ironiskt inlägg, då…)

    Så visst, kritisera gärna dem som vill ändra på andras medfödda läggning, vare sig det nu är genom religiös förbön eller politisk ”omskolning”, men ge gärna en mera rättvisande uppmärksamhet åt det problem som omfattar flest personer, vilket lär vara den förmodligen ganska stora grupp kvinnor som vill ”göra om” sina och andras män (men som gissningsvis ändå aldrig kommer att bli nöjda…), snarare än den lilla grupp (företrädesvis manliga?) präster, som vill ”bota” bögar. Det tokiga är att de förra kan uppträda helt öppet, bli omhuldade och omskrivna med djup respekt (och dessutom bli framröstade i allmänna val), medan de senare görs till paria och skall stötas ut.

    Feminismens faiblesse för bögar är för övrigt lite märklig, tycker jag. De är ju de män som är som mest ointresserade av kvinnor, även sexuellt, som ”går sin egen väg fullt ut” så att säga, utan att bry sig det minsta om någon kvinnlig validering eller något kvinnligt ”godkännande”. Feministerna borde sky dem som pesten, eftersom detta torde vara de män som är som mest ”immuna” mot kvinnor, och således borde vara de svåraste att manipulera och att exploatera för kvinnor.

    Själv hoppas jag på att både ”bögarna” och den hittills övervägande heterosexuellt präglade ”mansrättsrörelsen” ska finna varandra, och lära av varandra. Om någon är lämpad att ”omskola”, eller kanske snarare ”befria” män, och visa dem en möjlig väg ut ur en begränsande heterosexuell mansroll (formad i relationen till ”kvinnan”), så borde det väl främst kanske vara de homosexuella männen, snarare än de till synes ständigt lika besvikna och bittra (feministiska) kvinnorna? Bögar är ju i alla fall omvittnat intresserade av och tycker om andra män, rentav som de är, utan föregående uppfostran, ”civilisering” eller ”omskolning”. Eller hur?

    Sist, men inte minst:
    Hur ska nedanstående nästan helt färska publikation tolkas in i sammanhanget? Borde inte också denna boks författare jagas och ”brännmärkas”, som de föregivet ”bögbotande” (manliga?) prästerna? De vill ju ”bota heterosexuella kvinnor”, kan man ju hävda?

    http://www.leopardforlag.se/bok/liten-handbok-i-konsten-att-bli-lesbisk/

    (Och som Dagens Seglora:s Arne Carlsson citerar på sin blogg:

    ”Fienden är den människa som beslutat sig för att inte dela hela bördan av världens komplexitet med dig.”)

  5. Marie Fredin skriver:

    Hur kan man som präst i Svenska kyrkan anse att dolda inspelningar av själavårdssamtal inte är upprörande? Respekten för den absoluta tystnadsplikten, vart tog den vägen?
    Journalister som hävdar sin absoluta rätt att aldrig avslöja en källa använder olagliga metoder för sensationsprogram.

  6. Jonas Nilsson skriver:

    Svenska kyrkan har inte problem med bögbotare som är kända, möjligtvis med sådana präster som inte skrivit på men som ändå inte tror på saken. Kalinlistan har blivit en bra signal på att det finns sådana som inte viger homopar. Bra om Svenska kyrkan kunde erkänna att de finns så slapp Uppdrag granskning lägga tre månaders arbete på saken.
    Ett gott råd till alla som söker en själavårdare är att fråga om vederbörande själv söker själavård för sin egen del, alla präster gör inte det. De som inte gör det är olämpliga att lotsa andra. Man kan/bör även fråga någon i församlingen om vederbörande kan vara vettig. Ett tredje råd är att undvika springa från den ene till den andra för att få höra precis det man själv vill. Den präst som inte tyst eller bäst med den sökande bett om Andens ledning i den Treeniges namn kan man skippa.
    Undrar hur många själavårdssamtal som Uppdrag granskning fick gå igenom innan de fick höra vad de ville höra. Sådana inledande triviala böner kan knappast vara intressanta som bevismaterial.

  7. Anders Nilsson skriver:

    Det finns konsekvenser som gör detta svårhanterat.

    1. Vad är själavård? Finns det skillnader mot den professionella samtalsteknik som psykologen, läkaren eller psykoterapeuten har? Vilken internkontroll har Svenska kyrkan som organisation av dem som anförtros själavårdande uppgifter? Vilken är utbildningen i själavård? Är yrket ens legitimationsgrundande?
    2, Var går gränsen för respekt för konfidenten mot empatiskt lyssnade, vanlig medmänsklig kontakt och djupare teologisk bildning med respekt för Gud? Kan man drivas och påverkas av ett subjektivt eget tyckande eller påverkas av konfidenten? Har alla som erbjuder själavård tillräcklig självkännedom?
    3. Är det förenligt med kristen tro att gömma sig bakom bikthemligheten och tystnadsplikten i generella frågor?

    Vad som bortom det politisk korrekta i detta sammanhang är bedrövligt, är att några med relativt god akademisk skolning ger sig ut på vatten där inte ens en amatör vistas. Att i ett första möte med en konfident ta upp möjligheten av tidiga trauma utan att veta vilka de övriga pusselbitarna är (och var det positiva stödet finns) torde vara förkastligt. Detta kan utlösa de mest obehagligakris reaktioner (även suicid) hos en jagsvag och skör konfident som skulle kunna vara självmordsnära.

    Kameran och några av prästerna gör det man misstänkt mycket tydligt – att det finns kvacksalvare) inom själavårdssvängen. Vilket inte är oförenligt med att man kan vara en god teolog eller församlingsledare. Här tycks det finnas ett ordentligt städjobb att göra i Svenska kyrkan.

  8. Helle Klein skriver:

    Marie F, hur kan du som diakon inte uppröras över det andliga förtryck mot homosexuella personer som dessa präster ger uttryck för? Obegripligt att rikta in sig på tystnadsplikten då det ju inte var ett regelrätt själavårdssamtal utan fejkat för att kunna avslöja unken teologi. /Helle

  9. Jonas Nilsson skriver:

    @Anders Nilsson 27/5 22:07
    1) Kristen själavård som fenomen utgår från att människan har en själ som står i relation till en gudomlig skapare. Det finns kristna själavårdare som mer eller mindre ansluter till terapeutiska utgångspunkter. Det finns professionell specialisering som erbjuds bl.a. på http://www.sanktlukas.se/. Liknande rörelser har dock kritiserats för att de i första hand agerar utifrån en sekulär spelplan.
    2) Lika omöjligt som det är att mäta graden av självkännedom sekulärt lika svårt är det teologiskt. Jag menar att det hypotetiskt skulle föreligga en bättre potential att möta sig själv i förhållande till ett du (kristen Gud) än utan. Den som inte erkänner ett subjektivt tyckande som drivkraft ska nog fundera på om vederbörande är en lämpligt ansvarstagande människa.
    3) Just inte i de generella frågorna. Det är just här UGs upplägg har kritiserats hårdast. Att dessa präster ställt sig avvisande till att i kyrklig akt erkänna enkönade äktenskap är offentligt känt sedan länge. Just i det kunde man anta att konfidenterna i viss utsträckning kunde vara trygga. Ev kunde epitetet ”bögbotare” vara en signal/ varning/ kravmärkning om att själavårdaren räknar med traditionell syndakatalog. Problemet för den som idag söker kristen själavård är ffa att man inte vet om vederbörande spelar på teologisk eller sekulär spelplan. (Själavårdssamtal är inte detsamma som bikt. Men bara prästen kan ”ta emot” bikt.) Ev kan man anse programuppslaget som ett avancerat försök att undersöka hur kristen själavård går till. Det finns berättelser där den kristne själavårdarens svar blivit diktläsning eller oförståelse rakt av. Biktutbildningen varierar kraftigt. Somliga har helt enkelt glömt vad det skulle vara. Blir detta utbildningsmaterial vid kyrkans själavårdsutbildningar?!? Det är en dyrköpt metod och i kyrkans sammanhang ett förbjudet tillvägagångssätt. Det har varit nära dödstraff på att ens yppa att du som präst haft ett specifikt själavårdssamtal. Det står konfidenten fritt att göra vad man vill med det. Jag kan undra hur mycket UGs reportrar var inlästa på just det. Fejkade syndabekännelser är inte att rekommendera. I bikten läser konfidenten sin syndabekännelse inför lyssnande präst. Då står det vederbörande fritt att nämna särskilt tyngande synder. Finns det en sund ånger är prästen skyldig att meddela förlåtelseorden. Det är prästens särskilda profession att kunna bedöma om ångern är sund. Det är tyvärr ingen regel att präster själva går till bikt därför kan man inte rekommendera vilken präst som helst att höra bikt. Första steget är att själv be om sina synders förlåtelse. Ett traditionellt sätt att bilda sig en uppfattning är att lyssna till någon predikan prästen håller. Nämns där inget om synd så är knappast bikt något aktuellt ö.h.t.
    Det är naturligtvis en mycket svår avvägning hur mycket själavårdaren ska fråga om. I vissa fall görs det retoriskt utan att svaret vägs in i en helhetsbedömning. Den avvägning är antagligen svår att fånga med dold kamera.
    En lite bättre intro i detta är en nu gammal bok ”Själavård ifrågasatt” av Hans Sjöström. Den torde satt en del av ramen för de själavårdare som undersöktes.
    Min gissning är att de som undersöktes hörde till det mer erfarna skrået, som givetvis kan bli bättre som alla yrkeskategorier. Hur det går till hos de många som inte tagit ställning till något annat än att de tror på en Gud vågar jag inte ens tänka på.

  10. […] Castor: ”Uppdrag granskning om förbön” På Dagens Seglora skriver Helena Myrstener: ”Bögbotar förstör för kyrkans trovärdighet” och Helle Klein: ”Markera mot homofobi förklädd till […]

  11. John Nilsson skriver:

    Ämnet släpper mig inte, så här kommer lite till.

    Bögbotande präster kritiseras alltså i hårda ordalag, men varför? Är inte sexualiteten ”flytande” och könsrollerna i hög grad ”socialt konstruerade”? Om heterosexuella kvinnor kan uppmanas att ”finna flatan i sig” så att säga, varför skulle då inte en själavårdande präst, som svar på en konfidents hjälpsökande, kunna uppmana homosexuella att ”finna heteron i sig”? Är det så himla väsensskilt? I synnerhet som heterokvinnor som vill fortsätta att leva ut sin heterosexualitet skambeläggs (för vem vill kallas ”galning”?):

    ”Tänk om sexualiteten inte är statisk?
    Tänk om alla kvinnor kan finna sin inre flata?
    Då skulle bara en galning fortsätta att leva med män i ett ojämställt samhälle.
    Eller?”

    http://www.leopardforlag.se/bok/liten-handbok-i-konsten-att-bli-lesbisk/

    Mer om denna bok (en ”feministisk stridsskrift” enligt en av författarna) kommer fram i Epstein och Nordegrens program nedan, där för övrigt talet om män som ”barn” bekräftas å det starkaste (angående min tidigare kommentar):

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5872961

    Notera också hur den ena av författarna uttalar sig tämligen avvisande om att män skulle behöva ”finna sin inre bög”, och framhåller att heterosexuella män gör bäst i och har mest att vinna på att stanna i den relation till den kvinna som de eventuellt lever med. Den kvinnliga självgodheten når här nya höjder, där detta att ”finna sin inre bög” blir en fråga om att gå mot mera fjollighet och feminitet, snarare än att tillåta sig själv att känna alla typer av känslor och och kämpa för sina egna rättigheter, att sluta se sig själv umbärlig, att vägra att ta rollen som förbrukningsvara i ett samhälle som offrar män för kvinnors och samhällselitens räkning i farliga arbeten, militärt försvar eller bara genom att ignorera deras problem och låta dem gå under i social misär eller genom självmord. Hur lite feminismen handlar om jämställdhet och mäns rättigheter kommer tydligt fram i följande fomulering: …”men om man nu tar fasta på det feministiska argumentet i det här, då så finns det ju ingen anledning för män att sadla om [till att bli bögar]”… Som i Vänsterpartiets ”internfeministiska handbok” värnar författaren här om den kvinnliga könsseparatismen och den möjlighet till befrielse för kvinnor som hon menar att den ger, men verkar i praktiken främst se en manlig könsseparatism och möjlighet till befrielse (från kvinnor och deras krav) som ett hot och inte som en möjlighet. Bah, säger jag! Tydligare än så här blir det väl inte att feminism stavas g-y-n-o-c-e-n-t-r-i-s-m?

    Till sist, åter till ”Uppdrag granskning”:s program:
    Om det nu är så att det faktiskt är skambeläggande att utifrån religiösa dogmer och bibelcitat, i teologisk nit säga till en homosexuell hjälpsökande konfident att ”Gud kan befria dig från din homosexualitet”, typ, vad är det då som gör det mindre skambeläggande att utifrån feministiska dogmer om att ”allt som har med kön att göra bara är sociala konstruktioner” etc, i genuspedagogisk nit säga till uppväxande pojkar och flickor och de behöver ”befrias” från just den läggning och den lust de känner, oavsett om det berör det sexuella, pojkars vilja att ”leka herre på täppan” eller flickors vilja att leka med dockor? Både präster och genuspedagoger utgår ju från obevisade dogmer och ideologi i sina strävnaden, som de försöker påföra andra i tron att det som dessa andra är just nu, ännu inte är ”gott”, ”tillräckligt” eller ”helt”.

    Biologiska argument ignoreras helt i båda läger, om de nu inte i något sammanhang skulle kunna visa sig gynna den egna ideologiska positionen. Och är det inte det som sker just här, när man argumenterar för att homosexuella inte kan, bör eller behöver ”omvändas” – att det är en medfödd läggning, och således inte bör skambeläggas eftersom den ”sitter i biologin” så att säga? Vad är annars argumentet mot ”bögbotandet”? Och när man sedan samtidigt vägrar att tillerkänna biologin en möjlig roll i utvecklingen av pojkars och flickors, respektive mäns och kvinnors intressen, beteenden och könsroller – visar man då inte bara att ens drivkrafter är ideologiska och könspartiska, snarare än grundade på vetenskap och en strävan efter ”lika villkor” för båda könen?

  12. Mackan skriver:

    Tror du att Gud är allsmäktig?

    Hur ser du på den väldigt breda åsikten, delvis stödd av forskare, att vissa människors sexualitet är flytande?

    Ex. står det på tjejjouren.se så här: ”En del är lesbiska hela livet, medan andra attraheras av killar i perioder.”

    Apropå boken som nämns tidigare, så har dess författare Mian Lodalen sagt så här: ”Jag är visserligen ingen forskare eller psykolog men tar mig ändå friheten att hävda att sexualiteten inte är så statisk som tidigare gjorts gällande.” Något hon hänger upp på de vetenskapliga studier Kinsey gjorde i mitten på förra seklet.

    Om uppfattningen om flytande sexualitet är korrekt och accepterad, på vilket sätt är det då övergrepp att be för någon som vill ”flyta”? Speciellt när det var på uppmaning från personen i fråga.

    Sen försvarar jag inte prästernas övriga hållning och syn på homosexualitet, men jag förstår verkligen inte hur någon kan anse att de smygfilmade prästerna gjorde övergrepp. De skulle givetvis tryckt på att Gud älskar alla för den de är, men vi fick ju åh andra sidan enbart höra en väldigt liten del av samtalet och vet absolut inget om vad som sades i övrigt.

  13. Görel skriver:

    Helena.

    Jag är gärna indignerad mot de präster som försöker bota homosexuella som kommer i själanöd över sin sexualitet, men säg mig då:

    1) Hur många gånger sker detta per år?
    2) Hur vet vi det?
    3) Vem har tagit initiativet till själavårdssamtalet, varför och hur? Samt hur har detta samtal sett ut replik för replik.

    När du svarat på dessa frågor så att jag verkligen vet att bögbotartraditionen är ett strukturellt problem i Svenska kyrkan och inte bara enstaka tragiska händelser (som vi givetvis måste ta på allvar)

    Problemet är nämligen att vi som är för HBTQ-rörelsen alldeles för lätt förstorar roblemet med bögbotare eftersom vi tycker att det är så hemskt och för att vi av andra PK-skäl så gärna vill sätta dit konservativt kristna så fort vi kan, för tänk om vi hemska tanke, hade en kyrka där folk tänkte själva och hade olika åsikter och ibland t o m gick emot det politiskt korrekta och trendiga, kanske t o m INTE röstade på F,, hur skulle det se ut?

    UG utgör ett större problem för kyrkan än bögbotare, även om homofobi är ett allvarligt problem vi kristna måste diskutera teologiskt. Men ska diskutera det, ska vi inte använda UGs vulgära retorik som grund, utan öppna teologiska frågor oss kristna syskon emellan.

    För jag hoppas att du ser bögbotarkristna som lika mycket kristna syskon som du ser kristna bögar som syskon.

  14. Bo Rydén skriver:

    Helena Myrstener,
    Genom att använda ordet ”bögbotare” så vulgariseras hela detta samtal till att bli partsinlagor för eller mot något. ”Bögbotare” är det ord Uppdrag Granskning tog till för att demonisera de präster man ville hänga ut enligt principen ”argumenten svaga, höj rösten. Det är, precis som ”flyttskatt”, ”stupstock” eller ”massinvandring”, ett ord som är avsett att väcka negativa känslor och passar därför illa i ett samtal.

    Så när du nu har visat att du vill proklamera, inte samtala, så mäler härmed jag ut mig ur detta. Jag hade, mot erfarenhet visserligen, hoppats att företrädare för Dagens Seglora skulle kunna föra ett samtal men kan nu konstatera att det inte är möjligt.

  15. Marie Fredin skriver:

    Helle! Som diakon kan jag ha två tankar i huvudet samtidigt, dels att kämpa för alla människors lika rätt att respekteras för den man är och att uppröras över ohederliga journalistiska metoder.

  16. Helle Klein skriver:

    Marie, den första tanken framkom inte alls av ditt tidigare inlägg. Du väljer att skjuta in dig på journalistiken istället för att uppröras över homofobin. Det valet vittnar om vad du anser viktigt att bekämpa.

  17. Görel Gerdin skriver:

    Helle:

    Det är precis det omvända i diskussionen efter programmet:

    Du bekämpar inte homofobi genom att falla pladask för UGs intetsägande resultat, du visar bara förakt mot syskon i tro.

    Istället borde vi ännu mer samlas över dessa idiotiska fromhetsgränser och diskutera sexualitet, inte som många gör nu bara köpa billiga svar och förakta och skapa hat runt människor för ett fenomen av förbön, som vi inte ens vet i vilken utsträckning den sker.

    UG har inte kunnat bevisa att förbön sker, och det är det som är den viktiga frågan, inte huruvida den i vissa fall skulle kunna ske, för det visste vi redan. Skillnaden däremellan är väldigt stor.