Vem får egentligen komma in i Guds rike? Det handlar inte om läggning eller medfödda privilegier, utan om gärningar, skriver Niklas Olaison.
När jag var i Taizé blev vi svenskar tillfrågade om att ge synpunkter på översättningen av taizésången ”Beati voi poveri”. Den svenska översättningen löd ungefär ”Var glada, ni fattiga; ni ska få ta del av Guds rike.” Jag var aldrig så bekväm med den, inte för att jag ogillade att man översatte det som på svenska har blivit ”saliga” till ”glada” utan därför att de fattiga i Luk 6:20 inte blir lovade att få ta del av Guds rike, de blir ensamma ägare. De blir inte bara insläppta, de får själva nyckeln. Det påminner om en gammal första maj-slogan som jag alltid har gillat: ”Vi vill inte ha mera kaka, vi vill ha hela jävla bageriet.”
Det är lätt att fuska bort radikaliteten i Jesus ord och likadant är det med Paulus. Det radikala i Paulus budskap kan sammanfattas med att Jesus har givit bort nycklarna till himmelriket, inte till judarna som tidigare varit betrodda med dem, utan till vem som helst som tror på honom. Men vem får egentligen komma in i Guds rike? Frågan är nog lika brännande idag som på Paulus tid och det är väl orsaken till att det är ett av de största missbruken av Paulus som gjorts.
Paulus påstående att ”Israel är inte alla som kommer från Israel” (Rom 9:6) är både befriande och djupt problematiskt. Det är befriande därför att det frigör gudsriket från den biologiska härstamningen och öppnar det för alla, men det är problematiskt därför att den kristna kyrkan historiskt har tagit detta som en förevändning för att marginalisera och förfölja det ursprungliga Israel, alltså judarna, vilket förmodligen skulle få Paulus att vända sig i sin grav.
Idén om att förkroppsliga det sanna Israel är också grunden för den västerländska kolonialismen och har förenats med nationalism, både i den amerikanska och i den svenska kontexten, för att bara ta ett par exempel. Att ge ett transcendentalt rättfärdigande till nationalistiska anspråk öppnar dörren för fruktansvärda illgärningar, eftersom allt kan rättfärdigas i himmelrikets namn, såväl svenskarnas härjningar under trettioåriga kriget som utrotandet av den amerikanska urbefolkningen och apartheid.
Även ur ett queerperspektiv har Paulus ord använts för att skapa gränser om det förmenta gudsfolket och utestänga och förfölja andra, inte minst queera personer. Här har dock kanske Första korintierbrevet spelat en större roll än Romarbrevet. ”Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike.”(1 Kor 6:9f) Det låter som dåliga nyheter för homosexuella – men bara enligt vår översättning.
De ord som klumpigt översatts med ”män som ligger med andra män” (i den första versionen stod det rent av ”homosexuella”) är två grekiska ord, malakoi och arsenokoitai. Ordagrant betyder de ”mjuka” och ”manliggare”, och det första syftar ungefär på vällustingar, människor som saknar moralisk stadga och är hängivna åt utsvävningar. Det andra ordet är mer gåtfullt och förekommer nästan ingenstans annars, så faktum är att ingen vet vad det egentligen betyder. Att tro att etymologin ska avslöja ett ords betydelse är enfaldigt, för i så fall skulle en brandman vara en pyroman och en mansslukerska en kannibal. Utifrån de sammanhang där ordet förekommer kan man sluta sig till att det handlar om något slags utnyttjande av andra människor, kanske sexuellt.
En möjlig översättning skulle alltså kunna vara ”parasiter och hallickar”, för det är uppenbart att Paulus här talar om människor som är destruktiva för sina sammanhang. Deras synder är inte privata utan något som bryter ner gemenskapen. Det handlar inte heller om människor som har en viss läggning, utan om människor som ägnar sig åt något som skadar andra människor.
Det är inte kött och blod som ska ärva Guds rike, det är inte din medfödda läggning som avgör om du hör till Guds folk. Det är vad du gör, om du bygger upp gudsfolket eller om du splittrar och river ner. För om du gör det senare kan du vara aldrig så omskuren, aldrig så präktigt heterosexuell och kysk, och ändå inte vara bättre än hedningarna som är uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. (Rom 1:29)
Det finns inga medfödda privilegier i Guds rike och när de sista ska bli de första och de fattiga ärva Guds rike, då gäller inte längre några mänskliga hierarkier eller normer. Då ska queera av alla de slag glatt få gå in medan näthatare, rasister och homofober får stanna utanför. Ingen sådan får ärva Guds rike.
Niklas Olaison
Det här är uppenbarligen min väg in i ett intresse för teologi. Problemet att folk lämas utanför trots att de är resultat av sociokulturella förutsättningar tycks kvarstå i tolkningen. Rättfärdigar det inte på så vis en fortsatt religiöst motiverad ”vit mans börda”? /Halvödmjukt bibelobeläst frågvis
Hej och tack för en bra fråga (om jag förstår dig rätt, återkom gärna annars). Jag uttrycker mig förstås lite polemiskt här, men vad jag menar är att det inte är alla beteenden som är förenliga med Guds rike, nämligen inte de som kränker eller skadar andra. Jag tror inte att någon blir homofob, näthatare eller rasist av sociokulturella förutsättningar. Om du tänker på ”parasiter och hallickar” så får väl också det läsas polemiskt och i sin ursprungskontext tolkas som slavhandlare. Det är klart att ingen människa är utesluten på grund av sin tidigare profession (se Sackaios) men en del yrken och roller måste upphöra. Om du har vägarna förbi är du välkommen att fortsätta diskussionen med oss på Baresso torsdagar udda veckor. Ingen bibelbeläsenhet krävs och bara halv ödmjukhet. :)
Tack för inbjudan och ett fint svar! Jag hoppas att jag en dag har vägarna förbi Stockholm och att jag den gången haft möjlighet att pricka in en udda torsdag. Jag fattade mig kort och därmed något otydligt eftersom jag klippte in meddelanden jag skrev till Segloras twitterkonto. Jag inser också att jag förlorar en dimension då jag inte har kunskap nog för att tolka texten utifrån sin ursprungskontext. Med det sagt vill jag ändå försöka mig på ett svar. :)
Du gör en för mig viktig distinktion i kommentaren som jag kanske missade i texten, kanske för att det är underförstått. Distinktionen att vad som inte är eftersträvansvärt i samhället och vad som leder till att en människa inte kommer till himmelen inte behöver vara detsamma. I grunden en förlängning av åtskillnaden mellan handling och person. Jag kan inte invända mot de av Gud givna kriterierna för att få komma in i himmelen. Men när kritiken mot en förståelse av himmelsuteslutningen ändå lyfts mot bakgrund av vad den rättfärdigar ville jag utforska implikationerna av alternativet, både utifrån sina egna externa kritik i det samhälleliga och utifrån tillträdet till himmelen i sig självt.
Det första innebär likväl att ett ”vi” upprättas som grundas i uteslutandet av ”de andra”. Jag tänker här på Foucault, medeltidens prästerskap och de spetälska. På hur det diskursiva hålet som lämnas efter icke-troende, mot vilket identiteten ”vi” skapas, här fylls av exkluderingen av personer som är destruktiva och/eller parasiter. Det kan anses mindre skadligt då det inte är identitetsgrundade utan förtryckande grupper, men maktrelationen som har förmågan att definiera och skilja den önskvärda från den oönskade är likväl där. Sådan makt är aldrig oproblematisk. Det kanske är viktigt att förtydliga att jag tar avstånd från idéer om något övergripande fritt val här och lägger mer vikt vid sociokulturella omständigheter. Tänker på alla samhälleliga klimat där personer formas till det destruktiva. Kan inte det också rättfärdiga att omvärlden kan fortsätta utesluta dem eller värdera dem lägre? Är det inte destruktivt i sig?
Vi borde kunna arbeta för att åstadkomma många roller och yrken med religiösa argument om vad som är rätt, utan att för den sakens skull hävda att personen blir stoppad vid pärleporten? Vad händer annars med de personer som formats till destruktivitet? Är de inte lika förlorade som de som förr, när tron tänktes sanktionera himlaresan, aldrig hört talas om Gud?
[…] läser med viss förvåning (förvåningen kan givetvis orsakas av mina bristande kunskaper) i Dagens Seglora hur prästen Niklas Olaison tvärsäkert avvisar människor från Guds nåd. Olaison sammanfattar […]
Av nåd är ni frälsta och icke genom gärningar!
Ditt inlägg och Dina slutsatser, Niklas, behöver nog förtydligas på flera punkter.
Menar Du exempelvis att normer och regler för samlevnaden mellan människor och folk – såväl vad gäller sexualmoral som moral i största allmänhet – inte är viktiga i jordelivet? Här måste väl ändock försiktighet, hänsyn, omtanke och respekt för medmänniskan vara centrala vägmärken, eller hur?
Jag vet inte varför Du särskilt, vid flera tillfällen, nämner ”queera av alla de slag” i texten som skall denna mycket lilla grupp särskilt framhållas. Därmed markerar Du den sexuella identifikationen. Är den på något sätt avgörande för att komma in i Guds rike eller har med inträdet där att göra?
Sedan reagerar åtminstone jag mot att Du i ett stycke drar in såväl trettioåriga kriget, kriget mot den amerikanska urbefolkningen, den västerländska kolonialismen som apartheid i ett slags obegriplig analys om dagens Israel. Samtliga är ju för mycket länge sedan (utom apartheid)
passerade skeenden långt innan demokratins förankring, där för övrigt Europa gick främst.
Därmed gör Du som flera andra debattörer, har jag märkt, nämligen hoppar över det värsta våldseklet i historien, 1900-talet, med dess kommunistiska och nazistiska tyranni. Och sedan länge förföljs nu kristna på flera håll i världen för sin övertygelse. Fasornas situation som – tycker många – vår kyrka bör ägna mycket större uppmärksamhet än vad den nu gör.
Att sätta fingret på detta är betydligt viktigare än att – med all respekt för det lilla fåtal som berörs av dem –
diskutera s k queerfrågor i Sverige.
Tack för en insiktsfull kritik. Jag måste erkänna att jag slirar på inte mindre än två områden.
Det ena handlar om skillnaden mellan uttolkning och konstruktiv teologi. Huvudsakligen ägnar jag mig här åt att tolka Paulus, även om jag gör utvikningar. Det råder inget tvivel om att både Jesus och Paulus använder ett språkbruk som gör skillnad på ”vi” och ”de”. Mitt inlägg var ett försök att tolka Paulus på ett mer konstruktivt sätt, men det är som du säger fortfarande problematiskt.
Det andra slirandet är besläktat och har att göra med paradoxen att skriva ur en utsatt grupps position. Det är mänskligt att vilja göra en omkastning och så att säga låta förtryckaren smaka sin egen medicin, i alla fall i retoriken (och både jag och Paulus hemfaller ofta till ganska grov retorik). Så länge det bara rör sig om ett smakprov så tror jag att det är bra och nödvändigt, men det är sant att man inte bygger ett samhälle, än mindre gudsriket, på ett sådant åtskiljande.
Sen vill jag poängtera att det inte så mycket handlar om ett hinsides himmelrike och vem som får tillträde som en konkret fråga om himmelriket här och nu och hur vi vill att det ska gestalta sig. Paulus visar tydligt var hans gräns går när han förordar en uteslutning i 1 Kor 5 på grundval av ett flagrant fall av incest. Om vi ska följa honom eller inte och hur vi ska hantera sådant som hotar gemenskapen är en öppen fråga. Min ambition är mest att presentera Paulus som en möjlig utgångspunkt för den diskussionen även för progressiva kristna som, avskräckta av en traditionell läsning, ofta valt att tona ner eller bortse från Paulus.