Tron på en straffande Gud skapar rädsla och aggression, ofta mot utomstående grupper. En mer hälsosam kristen gudsbild kunde undvikit mycket blodsspillan, skriver Niklas Olaison.

Gör upp med tanken på en straffande gud

Niklas Olaison 150x195Tron på en straffande Gud skapar rädsla och aggression, ofta mot utomstående grupper. En mer hälsosam kristen gudsbild kunde undvikit mycket blodsspillan, skriver Niklas Olaison.

Det finns en Kalle och Hobbe-stripp där Kalle blir upprörd över att hans far vägrar bränna höstlöven. Kalle menar nämligen att om man inte bränner höstlöven till vädergudarna så kommer det ingen snö till vintern. Hans luttrade fars kommentar är att han inte vet om det är Kalles bristande kunskaper i meteorologi eller teologi som är de mest oroande.

Idag samlar en amerikansk advokat in underskrifter för en folkomröstning om en lag om att avrätta homosexuella, eftersom homosexualitet ådrar sig Guds vrede, vilket drabbar många oskyldiga människor. Tydligen ska det räcka med att någon rör vid någon annan med homosexuella avsikter för att avrättas. Galenpannor har alltid funnits, men det som gör den här historien intressant är att man tror att det finns en reell chans att människan får ihop 365.000 namnunderskrifter, vilket är vad som krävs för att tvinga fram en folkomröstning. Det är uppenbarligen något som inte står rätt till med teologin.

Det är lätt att skratta åt denna primitiva form av tro, men samtidigt riskerar skrattet att fastna i halsen på den som liksom jag är föremål för denna presumtiva utrotning, inte minst som jag har mött teologier som inte är alldeles olika denna även på hemmaplan. Ibland är de mer sofistikerade, men bara ibland. Det visar sig inte minst i de 22 pastorernas debattartikel om att homosexuella minsann inte kommer till himlen. Lyckligtvis har det också kommit fram många mer konstruktiva röster från olika håll i den svenska kristenheten.

Jag tänker att tron på en straffande Gud är en bidragande anledning till att diskussionen om homosexualitet blir så inflammerad, och att denna tro är betydligt mer utbredd än vi vill kännas vid, och att den därmed är desto mer angelägen att bekämpa. Denna mycket mänskliga föreställning understödjer nämligen en form av kapitalism och militarism som på olika sätt hotar mänsklighetens överlevnad, vilket gör det hela så mycket mer angeläget. Jag vill inte tillskriva någon denna tro i dess rena form; det är ett teologiskt motiv som är mer eller mindre utpräglat, och som jag tror att vi måste vara vaksamma på, för jag tror att det ligger latent hos oss alla.

Teorin om en straffande Gud kombineras ofta med tanken på en straffande Gud, genom det som brukar kallas den objektiva försoningsläran, som betonar att Guds rättvisa innebär att Guds vrede måste stillas genom offer. Att detta offer tillgodosågs genom offret av Jesus, gudamänniskan, tycks inte ha hjälpt eftersom Gud enligt detta tänkesätt fortfarande agerar minst lika hämndlystet som på de värsta ställena i Gamla Testamentet. Rädslan för gudomliga straff har förgiftat alldeles för många människors liv.

En straffande Gud är naturligtvis en Gud man måste vara rädd för. Och precis som Freuds teori om kastrationsångesten nog kan förklaras av att även liberala och välmenande föräldrar som “Lille Hans föräldrar” rutinmässigt hotade sitt barn med att klippa av hans penis om han rörde vid den, så kan en tro på en straffande Gud inte undgå att sätta sina spår. Rädsla skapar aggression och aggression riktas gärna mot en utomstående grupp, så tron på en straffande Gud går som hand i handske med rasistiska föreställningar.

I Nya Testamentet är det främst i Romarbrevet som denna teori finner sitt stöd, särskilt i dess tre första kapitel. Men tänk om jag skulle säga att detta beror på en felläsning och att Paulus aldrig har avsett att presentera en sådan gudsbild. Att denna gudsbild egentligen hör hemma hos Paulus meningsmotståndare, som han karikerar i Romarbrevets första kapitel och ägnar de följande kapitlen åt att vederlägga? Det är en teori som Douglas Campbell lägger fram i sin The Deliverance of God och som jag här vill presentera på svenska. Jag hoppas få tillfälle att utlägga detta i mer detalj men jag menar att teorin är tillräckligt trovärdig för att kasta ett allvarligt tvivel över varje teologi som stödjer sig alltför tungt på Romarbrevets första kapitel, som just diskussionen om homosexualitet.

Med tanke på dess minst sagt dödliga konsekvenser är det en historisk ironi som nästan saknar motstycke att det mesta av vår samtida teologi bygger på en felaktig förståelse av Paulus. För ofta är det bara ett par enstaka textställen, varav inget mer än just detta ens är särskilt tydligt i vad det syftar på. Istället underbyggs argumenten ofta av en förlegad och essentialistisk biologisk och psykologisk syn på kön och sexualitet.

Om vi förmår att förnya vårt begrepp på vad rättvisa innebär, att det snarare handlar om upprättelse och nyskapelse än straff, då tror jag att vi kan finna en mycket mer hälsobringande Gudsbild som kan förena teologer av många olika schatteringar i ett mer respektfullt och konstruktivt samtal.

Niklas Olaison

10 kommentarer på “Gör upp med tanken på en straffande gud

  1. Karin Ranieli skriver:

    Vad anser du om de bibelställen som omtalar Jesus Kristus som Guds lamm som tar bort världens synd? Att straffet var lagt på honom. Varför i all sin dar finns syndabekännelse o bön om förlåtelse i så gott som varje gudstjänst?

  2. Karin Ranieli skriver:

    PS. ville bara tillfoga att jag tar avstånd ifrån kravet på dödsstraffet som några i USA vill ha för utlevd homosexualitet, men pga att Jesus dog för våra synder. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.Därför kallas vi att vända om från det som är emot Guds vilja.

  3. Niklas Olaison skriver:

    Jag tänkte skriva mer om att Jesus dog för våra synder nästa vecka men kort kan jag säga att det faktiskt inte förändrar något i Jesu gärning om han dog för att ta vårt straff eller för att befria oss från synden. Det som skiljer sig är synen på Gud som Fadern.

    Det är naturligt att en luthersk kyrka lägger stor vikt vid syndabekännelsen, men alla kyrkor gör inte det. Det går utmärkt att vara kristen ändå.

  4. Anna skriver:

    Jag upplevde inte riktigt detta inlägg som den uppföljning till det förra som jag hade hoppats på även om det inte är något fel med detta heller.

    I det förra tog du upp lite det med tron, och alla de som levt före Jesu eller aldrig hört talas om honom osv. Men om vi lämnar Paulus, säger inte Jesus just att man ”måste” tro på honom?

    Jag betraktar mig (nog) som kristen men just det där troskravet när Gud vet att alla inte kan tro är stötande. Varföe ska bara den som tror på Jesus ”bli räddad”? Det låter som en ond diktator…

    Jag förklarar det hela med att jag inte är bokstavstrogen rätt och slätt men vill gärna läsa andra.

    Jag kan också förstå att man blir räddad när man upplever sig räddad och tror på kärleken och förlåtelsen som Jesus ”stod för” men det skaver ändå lite för han sa ju inte riktigt så?

  5. Niklas Olaison skriver:

    Det är rikigt; den här betraktelsen skrevs egentligen innan den förra så de har kommit lite i oordning.

    Jag hoppas komma tillbaka till det där med tron men jag tror att en början på en lösning på dilemmat är att inse att ”tro” på grekiska (pistis) snarare betyder ”trofasthet”. Det är inte så mycket att hålla något för sant som att hålla sig till någon, mer en känsla än en tanke. Hoppas det är till någon hjälp.

  6. Anna skriver:

    Det kan det vara.

    Jag ser fram emot ”resten”.

  7. Olle skriver:

    Niklas, så Paulus tar och pratar tvärtom-språket som barn brukar göra i första kapitlet? Och om det är meningsmotståndarnas åsikter han gör sig lustig över – vilka är då ”de” i texten?

    Och hur tänker du dig att förhållningssättet blir angående de som är ”uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja” och
    ”De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa.”

    Är det något som skall tas med en nypa salt? Eller hur menar du?
    /Olle

  8. Andreas Holmberg skriver:

    Men hallå, det här är ju ungefär lika smart och meningsfullt som att skriva: ”Gör upp med tanken på ett rättssystem!” (eftersom det missbrukas av elaka kärande och sega rättshaverister). Eller: ”Gör upp med tanken på en dömande Gud!” (Och med tanken på en frälsande?). Enligt en missionspastor jag hörde trodde Britt G Hallqvist inte på en dömande Gud. Nehej, tänkte jag, vilken Gud trodde hon på då månntro? Det är ju inte precis bara några kapitel i Romarbrevet som vittnar om en både dömande och straffande – och i största möjliga utsträckning frälsande – Gud. Det blir mycket att klippa bort ur Skriften här.

    Men det får vi ju inte. Hör den straffande Gudens allvarsord genom Johannes i bibelns sista bok: ”Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesus. Nåd från herren Jesus åt alla.”

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Jojo, där hör man (5/5): ”Rättfärdighet genom tro är dålig teologi.” Där fick Habackuk och Paulus så dom teg!

  10. John Nilsson skriver:

    Några tankar om Rene Girards teori om mimetiska begär, syndabocksmekanismen och hans slutledning att det är vi människor som kräver att någon måste straffas, snarare än Gud? Att det är vi människor som inte klarar av en kärleksfull Gud ibland oss, utan att vi istället förskjuter honom (…) och ”driver ut honom ur världen, upp på korset” som väl D. Bonhoeffer har uttryckt det. Borde vara i linje med det du skriver ovan.

    http://m.youtube.com/watch?v=g8Y8dVVV4To

    En fundering om homosexualitet som något som väcker ”Guds vrede”:

    Jesus säger någonstans något i stil med att ett hus eller rike?) som står i strid med sig självt inte kan bestå. Om då Gud i sin skapelse frambringar homosexuella män och kvinnor, och blir vred över deras existens och att de vill leva ut sin natur – står då inte Gud i strid med sig själv. Om det enda som sen kan blidka honom är att hans förmodat perfekte heterosexuella son (som inte heller ”får” leva ut sin ”goda” heterosexualitet) avrättas, som ett ”ställföreträdande” offer för oss – vad gör det med vår gudsbild? Framstär då inte gud ”Fadern” som både sadistisk, blodtörstig och hämndlysten (och ”av ett helt annat väsen än Sonen”…)?

    Nej, jag tror mer på en ”girardisk” Jesus, som visar oss att det inte är Gud som vill straffa och kräver offer, utan vi själva. En Jesus som visserligen ”klär av oss” det vi skyler oss med, men som till sist ändå älskar oss i vår sårbarhet och nakenhet.