I likhet med flera andra världsreligioner så blev kristendomen på ett tidigt stadium viral. På något sätt skedde det en exponentiell tillväxt där en galileisk proteströrelse blev till en universalistisk religion.

Paulus skapade en fredsmaskin

Niklas Olaison 150x195I likhet med flera andra världsreligioner så blev kristendomen på ett tidigt stadium viral. På något sätt skedde det en exponentiell tillväxt där en galileisk proteströrelse blev till en universalistisk religion. Paulus spelade en nyckelroll i denna utveckling men det är svårt att sätta fingret på vad han egentligen gjorde. Utan att försöka bedöma exakt vilken betydelse Paulus egentligen hade – var han en radikal innovatör eller har han först i efterhand gjorts till galjonsfigur för något som han ursprungligen bara var en mindre beståndsdel i? – vill jag lyfta fram det nomadiska draget i hans tänkande (för att tala med Deleuze och Guattari).

Oavsett vilket genomslag Paulus hade i hans samtid – och hans brev och livsöde visar ju med all önskvärd tydlighet att han inte fick stå oemotsagd – så är hans verkningshistoria desto mer omfattande. Genom Apostlagärningarna och samlingarna av hans brev har han blivit en betydande del av den kristna kanon. Men mer intressant är att jag tycker mig urskilja en kvalitet i Paulus tänkande som gör honom av bestående intresse: han har, liksom Jesus, en förmåga att bli viral.

Evangeliet för Paulus skulle kunna liknas vid det som Deleuze och Guattari i sin essä om nomadologi benämner “krigsmaskinen”. Men redan där bryter språket samman, för evangeliet är ju raka motsatsen till en krigsmaskin. Jag är frestad att istället beskriva det som en fredsmaskin. För även om det finns likheter med en krigsapparat, att den är rörlig och att den bryter ner motstånd i sin väg, samt att den livnär sig själv på det som den möter, så är dess målsättning radikalt annorlunda.

Liksom nomaderna är Paulus ständigt rörlig. Han bygger inga tempel; han bygger församlingar och omvänder lärjungar. Genom sin undervisning och sina brev fyller han människor med Guds ande, vilket leder till en omorientering som leder både till ett rättfärdigt leverne, men också till att den omvända människan i sin tur kan sprida anden till människor omkring sig, med dess frukter av rättvisa och fred. Därför är Romarbrevets avslutande kapitel (12-15) brevets huvudpoäng (tvärtemot vad de flesta forskare hävdar), för det är här som Paulus presenterar sitt program för en kristen livsstil, vilket är både mål och medel på samma gång.

Jag vill inte tala om icke-våld, för det finns ingenting negativt eller reaktivt i detta. Evangeliet, eller anden, har en kraft i sig själv, som inte behöver vänta på något för att ta sig uttryck. Den är inte heller passiv, men den är inte destruktiv förutom gentemot själva destruktionen.

Deleuze och Guattaris främsta exempel på krigsmaskinen är ju Mose, som formerade ett band av slavar till ett folk, gav dem en riktning och en identitet och satte dem i rörelse, en rörelse vars kraft ännu inte ebbat ut. Samma sak gjorde Jesus med sina lärjungar och Paulus tog detta ett steg vidare och gjorde ett seriöst försök att föra evangeliet till världens ände, alltså Spanien.

Ofta beskrivs Paulus världsomspännande ambition som något som står i motsättning till den judiska partikularismen men detta är en falsk dikotomi. Paulus gör istället en universalistisk tolkning av Moses lag, samtidigt som han polemiserar mot sina tidigare kollegor fariséerna för en religion utan omskärelse och med en liberal tolkning av renhetslagarna. Vad han skapar är en hybridreligion om man så vill, men en som är helt och fullt judisk och har kvar den fulla kraften i Moses lags etiska imperativ.

Därför bör Paulus projekt inte heller benämnas som en fredsmaskin, eftersom ordet fred (och ännu mer det besläktade ordet frid) snarare betecknar stillhet. Först när man tänker in att fred förutsätter rättvisa (som i det hebreiska ordet shalom) kan man fånga något av dess kraft.

Men rättvisa är också ett knepigt begrepp eftersom staten så fullständigt har lagt under sig det, så att vi omedelbart förknippar rättvisa med staten och dess apparatur, rättsväsendet. Men om man kan tänka sig en nomadisk rättvisa, en laglös rättvisa som Ted Jennings uttrycker det (“Outlaw justice”), en rättvisa som man inte kan slå fast utan alltid måste bära med sig, en rättvisa som är ständigt skiftande alltefter situation och omgivning, men som ändå är igenkännbar, som kräver kreativitet för att uttryckas, ja då börjar det likna något.

Precis som krigsmaskinen alltid riskerar att absorberas av staten, och alltid på nytt bryter sig loss därifrån, så har Jesus och Paulus rättvisemaskin gång efter annan fångats in av sin absoluta motsats och kommit att tjäna institutioner och stater. Men tack vare sprängkraften i texterna och deras förmåga att likt ett virus ständigt mutera och finna nya sätt att skriva in sig i en främmande arvsmassa, så lever och verkar Paulus bubblande rättvisemaskin fortfarande, och hotar ständigt med ett fredsutbrott.

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.