Common sense-filosofins tro på textens entydighet ledde till att vi upphöjde våra egna fördomar till sanning i Bibelns namn. Å andra sidan finns risken att lekmän stängs ute när antikens intrikata kultur ska deschiffreras, skriver Niklas Olaison.

Vi lägger pussel med glödande kol

Olaison 150x195Common sense-filosofins tro på textens entydighet ledde till att vi upphöjde våra egna fördomar till sanning i Bibelns namn. Å andra sidan finns risken att lekmän stängs ute när antikens intrikata kultur ska deschiffreras, skriver Niklas Olaison.

Var och en som har studerat antiken vet att det ofta är som att försöka lägga ett pussel där hälften av bitarna saknas. Ofta är man tvungen att gissa sig till själva motivet. Likadant är det med Bibeln, särskilt Gamla Testamentet, dels därför att det är äldre men också för att det finns så lite andra bevarade texter på hebreiska. Det gör att texten här och var rent av är i slamsor och att det finns många ord och uttryck som ingen vet vad de betyder.

Uttrycket i Ordspråksboken om att samla glödande kol på någons huvud (Ords. 25:22) är ett sådant. De mest välrenommerade bibelforskare är här tvungna att kasta in handduken och erkänna att de inte vet vad det betyder. Men här börjar det intressanta, för det betyder att vi alla måste gissa vad Paulus menar när han citerar det (Rom 12:20).

Genom tiderna har människor som konfronterats med texter som inte längre är begripliga, eller där texterna – avsiktligt eller oavsiktligt – lämnar en del luckor, försökt att fylla i dessa. Eftersom det är en process som har fortgått länge så är en del av dessa ifyllda luckor, det som vi kallar tradition, rena konstverk, som en skickligt stoppad strumpa där lagningen till och med kan vara av högre kvalitet än originalet – medan andra kan vara klumpigt utförda och snarare förstör det som de menar sig laga.

I många bibelstudier låter vi texten tala till oss och våra erfarenheter genom att läsa den högt och begrunda den. Det är en bra metod, men den kan också leda till misstolkningar eftersom vår situation skiljer sig så mycket från Bibelns ursprungliga åhörares. Till exempel är “skugga” och “regn” något negativt för oss på våra kalla breddgrader, medan båda begreppen i Bibeln är starkt positiva. På samma sätt är det oundvikligt att en kultur som får sitt ljus och värme genom elektricitet får andra associationer av “glödande kol” än där detta är något vardagligt.

Ett traditionellt bibelstudium kan inte hjälpa oss att undvika denna sorts missförstånd, som är mycket vanligare än vi tror (och många av dem är vi inte ens medvetna om). Detta gör att översättaren, eller möjligen författaren till notapparaten om det finns en sådan, får en orimligt stor auktoritet. Det skapar också en spricka mellan den teologiska experten och lekmannen.

Ännu värre är det inom traditionen från 1700-talets common sense-filosofi, där övertygelsen om att Anden talar direkt till oss människor och att Bibeln har en entydig mening som är lätt att förstå även utan att känna till kontexten leder till att man upphöjer sina egna fördomar (och dem man har övertagit från andra) till sanning i Bibelns namn.

Men något som blir tydligt när vi inte vet vad en text vill säga utan måste gissa är att vi väldigt gärna ser vad vi vill se. Att samla glödande kol på någons huvud låter inte särskilt trevligt, och det finns många bud om vad det kan tänkas betyda. En tolkning är att de kommer att dra på sig ett gudomligt straff, en annan är att de kommer att få skämmas (känna en brännande skam) och en tredje är att de får en chans att omvända sig.

Paulus citerar alltså ett gammalt talesätt från Ordspråksboken som har lånat mycket tankegods från egyptisk och mesopotamisk visdomslitteratur. Där kan man finna paralleller till uppmaningen att ge sin fiende att äta och dricka. (Ords 25:21; Rom 12:20) Det finns också en egyptisk ritual där en kunde bära en skål med glödande kol på sitt huvud (vilket där och då var det normala sättet att bära saker) som ett tecken på att en var beredd att försonas.

Ingen vet vad Paulus menade med att samla glödande kol på någons huvud. Vi besitter helt enkelt inte tillräcklig information för att ge en slutgiltigt övertygande tolkning. Vid en viss punkt måste vi helt enkelt gissa, och då blir frågan vad vi vill att texten ska säga. För egen del tycker jag att det starkaste argumentet för den tredje tolkningen är att Paulus redan har sagt att vi ska välsigna dem som förföljer oss (Rom 12:14) och inte löna ont med ont (Rom 12:17). Då vore det hyckleri att hoppas att Gud ska straffa dem, ens med samvetskval. Ja, värre, det vore att göra Gud till ett verktyg för vår egen illvilja.

Vår gudsbild och vår bibelläsning samspelar med varandra. Som vår bibelläsning är, så blir vår gudsbild och vice versa. Därför försöker vi i de queera bibelstudierna att skapa en miljö som är öppen både för den personliga levda erfarenheten och den bästa tillgängliga forskningen – och dessutom lämna plats för mysteriet. Det finns faktiskt ingen motsättning mellan dessa tre om de bara brukas rätt.

Det är en stor utmaning för vår tids teologer att ge även lekmän tillgång till de verktyg som krävs för att förstå Bibeln, om det så handlar om obskyra egyptiska sedvänjor. Det finns ingenting som är så förödande som dåligt underbyggd teologi. Det skulle i så fall vara den fasta övertygelsen att en besitter hela sanningen.

Kommentarsfältet är stängt.