Rättfärdiggörelsen genom tro är en långtida teologisk snuttefilt som får stora konsekvenser för vår gudssyn. Men den leder till dålig teologi, skriver Niklas Olaison.

Rättfärdighet genom tro är dålig teologi

Niklas Olaison 150x195Rättfärdiggörelsen genom tro är en långtida teologisk snuttefilt som får stora konsekvenser för vår gudssyn. Men den leder till dålig teologi, skriver Niklas Olaison.

Som tonåring så deltog jag i en marxistisk grundkurs. När vi kom fram till något som kallades “profitkvotens fallande tendens” så började alla fnissa. Det visade sig att “profitkvotens fallande tendens” var ett stående skämt bland marxister, något som ingen egentligen begrep, men som var en grundsten för att en viss form av marxism skulle gå ihop. Enkelt uttryckt är tanken att eftersom vinst genereras av mervärde, vilket utvinns ur lönearbete, så skulle vinsten minska med tilltagande mekanisering och därmed minskande lönearbete. Inte för att någon av oss kunde iaktta någon sådan tendens, men teorin innebar ett löfte om att kapitalismen förr eller senare skulle gå under av sig själv.

När jag började studera teologi stötte jag på ett liknande begrepp, ett begrepp som var en hörnsten i teorin men som ingen riktigt begrep eller kunde förklara. Det var läran om rättfärdiggörelse genom tro, en grundpelare i luthersk teologi. Tanken var förstås god, att frälsningen inte berodde på prestation. Det var bara det att så som läran kom att fungera i praktiken så gjorde den det i alla fall, eftersom tro är en mental handling.

I The Deliverance of God analyserar Douglas Campbell denna lära i dess mest renodlade form. Grundproblemet med läran om rättfärdiggörelse genom tro är att den utgår från en liberal föreställning om kontrakt, där välinformerade och förnuftiga individer ingår moraliskt bindande avtal.

Rättfärdiggörelseläran utgår alltså från en förnuftig, egennyttig individ. Gud å sin sida framträder som kosmisk laggivare och domare, och Guds rättvisa förstås framför allt som retributiv rättvisa, att ge igen, att ge var och en det hen förtjänar. Himmel och helvete blir en nödvändig del av denna kosmiska ekvation, om nu som uppenbart är fallet rättvisa inte alltid skipas på jorden.

Kort sagt förutsätter denna lära en straffande Gud.

Människan har en medfödd förmåga att inhämta korrekt kunskap om Gud. Denna kunskap innebär också en kunskap om Guds vilja, alltså en etisk kunskap, särskilt när det gäller rätt och fel på det sexuella området (en glidning som kan iakttas i Romarbrevets första kapitel). Heterosexualitet och monogami är föreskrivna för alla. Varje människa är därför ansvarig för sitt sexuella beteende och för de andra synder som hon begår. Och eftersom ett annat drag i modellen är att människor är medfött syndfulla så kommer hon att begå åtskilliga, vilket innebär att hon förtjänar straff, närmare bestämt dödsstraff.

Detta kräver någon form av kompensation och det är här som Kristus kommer in. För att kunna rädda åtminstone några måste Kristus dödas för våra synder. Men för att komma i åtnjutande av denna kompensation så krävs något av människan, nämligen tro. Vad tro är, är lite oklart. Ibland tycks det vara ett försanthållande, ibland snarare ett ställningstagande. Det viktiga är att det är något som man kan göra eller låta bli, och som man alltså är ansvarig för. Och inte bara måste människan tro, hon måste dessutom upprätthålla denna tro över tid, vilket förutsätter ett stabilt och avgränsat jag.

Tyvärr är människan medfött syndfull och oförmögen att välja det goda, vilket skapar en dubbelbindning (eller dubbelbestraffning, som det kallas som härskarteknik), ett retoriskt genidrag från Luthers sida. Människan är nämligen evigt förtappad på grund av sin syndfulla vilja, men förväntas ändå kunna sätta sig över detta och ge sig hän åt tron. Detta kastar dock tvivel över Guds rättvisa, som ställer krav på människor som Gud mycket väl vet att de inte kan leva upp till, och sedan straffar dem för detta. Historiskt sett har detta mildrats genom att de människor som straffas är sådana som man ändå tycker förtjänar det, som judar, katoliker (för Luther) eller homosexuella och andra sedeslösa. När det kommer till kritan är det alltid någon annan som i första hand förtjänar straff. Själv hoppas man på nåden.

Men nåden löser inte heller problemet, eftersom det innebär att Gud godtyckligt räddar ett fåtal ur det elände som Gud själv har ådömt mänskligheten. Och detta godtycke har också en tidslig och rumslig aspekt. Kunskapen om Gud och den egna syndfullheten är nämligen allmän och tidlös medan kunskapen om Jesu död och uppståndelse med nödvändighet är historisk. Detta innebär att alla de människor som av rent historiska eller geografiska skäl inte nåtts av kunskapen om Jesus är dömda till evig förtappelse. Detsamma gäller förstås människor som framhärdar i homosexualitet eller andra former av avvikelse.

Denna lära överensstämmer väl med vad Paulus skriver i Rom 1:18-31, men jag tror inte att det är vad Paulus menade, och jag ska återkomma till varför. Snarare är det en lära som fungerar som teorin om profitkvotens fallande tendens, en teoretisk snuttefilt i en hård tid och en försäkran om att den egna gruppen kommer att få rätt till slut.

Niklas Olaison

2 kommentarer på “Rättfärdighet genom tro är dålig teologi

  1. Kristian skriver:

    Fascinerande. Så trots att liberalismen kom långt efter både Luther och Paulus är det alltså, som så ofta här på Seglora Smedja, liberalernas fel. Som om individer inte tecknade kontrakt med varandra före liberalerna…?

  2. Kristina Lovén Mattsson skriver:

    Varmt tack för att du på ett så lättillgängligt sätt åskådliggör detta. En fröjd att få läsa det jag själv har svårt att formulera.