Bilden av Paulus är skadad av flera århundraden av direkt felaktig läsning. Patriarkala krafter har förvanskat texterna och idag behöver vi arbeta igeno lager av dålig teologi, innan vi kan påbörja en dialog med Paulus själv, skriver Niklas Olaison.

Dålig teologi gjorde kvinnor till män

Niklas Olaison 150x195Bilden av Paulus är skadad av flera århundraden av direkt felaktig läsning. Patriarkala krafter har förvanskat texterna och idag behöver vi arbeta igeno lager av dålig teologi, innan vi kan påbörja en dialog med Paulus själv, skriver Niklas Olaison.

Junia är en av de mindre kända transpersonerna i Bibeln, för liksom Orlando så har hon fått uppleva somliga århundraden som man och somliga som kvinna. Kyrkofäderna var klara över att hon var en kvinna, och egentligen var det först med Luthers bibelöversättning som hon allmänt började betraktas som man. Det är nämligen så att Paulus hälsar henne i ackusativ, Junian, som också kan vara en form av ett mansnamn, Junias.

Visserligen är Junia ett mycket vanligt romerskt kvinnonamn medan Junias knappt finns belagt alls. Men Junia betecknas också som apostel, och för kvinnohataren Luther, liksom för många andra, var det otänkbart att en kvinna kunde vara apostel. Så än idag blir Junia alltså felkönad i vår bibelöversättning, vilket jag tycker är en smärre skandal.

Junia är inte den enda kvinnan som Paulus hälsar till och inte ens den enda som han kallar apostel. (Rom 16:7) Medan diskussionerna om Paulus kvinnosyn oftast utgår från hans yttranden i Första Korintierbrevet, om att kvinnan ska tiga i församlingen (14:34) och inte profetera barhuvad (11:5) (vilket i sig tyder på att befallningen att tiga nog inte är så absolut), så komplicerar hans hjärtliga hälsningar till kvinnliga medarbetare bilden på ett intressant sätt.

Hälsningarna i Romarbrevet är något som man gärna hoppar över när man sitter och läser på sin kammare, för det är ju namn som inte säger oss något. Men de är en guldgruva av historisk information, och inte minst det faktum att Paulus tilltalar en hel rad kvinnor som uppenbarligen har framstående positioner.

En av de mer framstående är Foibe, som varit föreståndare (diakonos) för församlingen i Kenchreai, en av Korints två hamnstäder. (Rom 16:1) Att döma bland annat av hennes namn är hon en hednakristen och förmodligen en frigiven slav. Det är typiskt att diakonos och dess avledda verb ofta får helt olika tolkningar när det gäller kvinnor och män. När kvinnor tjänar så tolkas det ofta som att passa upp; när män gör det har det ofta ett andligt innehåll, som vi har i ordet ”minister”. Men det råder ingen tvekan om att Foibe är en resursstark kvinna i flera bemärkelser (det ord som märkligt översätts ”stöd” i Rom 16:2 betyder snarare ”mecenat”) och det är mycket möjligt att det är hon som har anförtrotts själva brevet och alltså är Paulus ambassadör till Rom, så att säga. Hon var alltså en centralgestalt i missionen, inte något slags tjänstehjon.

Prisca (eller Priscilla) var en annan viktig person som nämns före sin man Aquila (Rom 16:3), förmodligen för att hon var av högre börd. Hon var en uppskattad medarbetare och hade räddat Paulus liv vid minst ett tillfälle. Gissningsvis var hon romarinna och han en judisk frigiven slav. Hennes och Aquilas relation och deras liv (vi möter dem både i Efesos och i Rom, där de spelar en ledande roll för Jesus-rörelsens utbredning) korsar många gränser och är en inspiration för en queer förkunnelse.

Paulus nämner många fler kvinnor med viktiga positioner, som Euodia och Syntyche i Filipperbrevet 4:2, Tryfaina och Tryfosa (två kvinnor som nämns som ett par, i sig en intressant konstellation) samt Persis i Rom 16:12 och många andra, och han drar sig inte för att framhålla dem som medarbetare och apostlar.

Det är däremot att gå för långt att säga att Paulus var feminist – eller att Jesus var det. Det är något av ett önsketänkande att de skulle leva upp till vår tids värderingar, särskilt som de inte tänkte i universalistiska termer. De hade alltså ingen föreställning om jämlikhet eller kvinnors rättigheter, och även om Jesus kunde upprätta många enskilda kvinnor så var ingen av dem engagerad i att förändra könssystemet i grunden. Föreställningen om anden som en gemensam gåva som överskrider gränser pekar förstås mot en möjlig annan värld. (Gal 3:28) Men det är inte säkert att de tänkte sig att detta omedelbart skulle omsättas i praktik. Snarare väntade de sig att gudsrikets inbrytande skulle göra mänskliga institutioner irrelevanta.

En historiskt mer sansad beskrivning är att åtminstone Paulus generellt betraktade mannen som överordnad kvinnan, men samtidigt att andens ledning medgav undantag. (1 Kor 11:3) Paulus tänker inte i våra universalistiska termer att män och kvinnor har samma rättigheter, snarare då att de har samma färdigheter. Men om man med feminism menar ”den radikala föreställningen att kvinnor är människor”, så ja, då var både Paulus och Jesus feminister.

Det är tyvärr alltför vanligt att man tillskriver de bibliska författarna, och inte minst Paulus, en dålig kvinnosyn på grundval av en slarvig läsning och en dålig översättning. Som så ofta så beror felkönande på en alltför snäv syn på kön och på vad en man respektive kvinna kan göra, för att inte tala om de människor som inte passar i någondera kategorin. Senare tiders teologers svårighet att se kvinnor i ledande positioner färgar vår läsning av Paulus och ger honom skulden för senare tiders misogyni. En queer postkolonial och feministisk läsning måste därför arbeta sig igenom lager av dålig teologi innan vi alls kan börja en dialog med Paulus själv. Det finns ingen rättvisa i världen.

Kommentarsfältet är stängt.