Vår tro handlar inte om sanning, den handlar om blint förtroende, som Abrahams tro när han var villig att göra avkall på sitt förkroppsligade hopp om odödlighet: hans son. Likaså är det med oss: vi behöver riva våra trösklar, öppna våra gränser och sluta skilja på vän och fiende.

Tron är inte en tröskel

Olaison 150x195Vår tro handlar inte om sanning, den handlar om blint förtroende, som Abrahams tro när han var villig att göra avkall på sitt förkroppsligade hopp om odödlighet: hans son. Likaså är det med oss: vi behöver riva våra trösklar, öppna våra gränser och sluta skilja på vän och fiende. Vi behöver sätta allt på spel för att vinna allt, skriver Niklas Olaison.

Jag kan aldrig riktigt låta bli att le när människor inom kyrkan talar om vikten av höga trösklar. För när jag växte upp så var höga trösklar, cement i sandlådan och grön brandbil ett stående skämt, en synonym för en taskig barndom som förklarade varför en är som en är. Och det är klart att för ett spädbarn som just kommit igång med krypandet så måste ju höga trösklar vara frustrerande. Men om man begrundar metaforen lite så kan man fråga sig vad de där trösklarna ska vara bra för? Är de för att förhindra smuts att tränga in eller för att hindra den heliga Anden från att rinna ut? Visst vore det väl hemskt om nyfikna spädbarn, kreti och pleti kunde ta sig in oinbjudna? Man kunde ju rent av få in syndare!

Jag ska inte raljera mer. Separatistiska rum behövs, inte för att upprätthålla något slags renhet, utan för att skapa trygga platser där människor som är utsatta för någon form av underordning kan få uttrycka sig fritt utan att bli tystade, avbrutna, förlöjligade eller attackerade. Det är ju därför vi började med de queera bibelstudierna. Men våra bibelstudier är inte och har aldrig varit separatistiska, bara en plats där normerna så att säga får ta semester en stund. Till oss är alla välkomna.

Det finns en föreställning om renhet som jag tycker väldigt illa om, vare sig den dyker upp hos religiösa människor eller progressiva människor (feminister, antirasister, miljövänner etc.). Den handlar om – och här hårddrar jag lite – att ta avstånd från saker, inte för att förändra världen utan för att markera en identitet såsom lite bättre än andra. Det är den attityden, som finns hos oss alla i växlande grad, som är den lilla kärnan av sanning i det missbrukade begreppet PK. Och jag tror att det är det som Paulus syftar på när han säger att “synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär hos mig” (Rom 7:8). “Ha inte för höga tankar om er själva” säger han, och tro inte att du har så mycket kunskap att du kan döma andra. (Rom 12:3) Och allra mest explicit här: “Den som är svag i tron skall ni godta utan att sätta er till doms över olika uppfattningar.” (Rom 14:1)

För att fortsätta med samma metafor och tala med liknelsernas språk: Ingen av er låter väl ert syskon stå ute i regnet medan ni diskuterar. Nej, bjud henom in till er och sätt er till bords. Tvätta hens fötter och ge henom att äta, så kan ni sedan reda ut era olika uppfattningar.

För om tron kommer att handla om att hålla för sant sex omöjliga saker före frukost, då har den faktiskt förvandlats till gärningsrättfärdighet även om den dessutom lyckats undgå att göra någon konkret nytta. Om man delar upp världen i goda och onda och låter skiljelinjen bero av ett försanthållande, då är man illa ute. För fienden är inte de otroende, det är synden, och synden finns i lika hög grad hos de troende som de otroende. (Rom 2:12)

Vår tro handlar inte om sanning, den handlar om blint förtroende, som Abrahams tro när han var villig att göra avkall på sitt förkroppsligade hopp om odödlighet: hans son. Likaså är det med oss: vi behöver riva våra trösklar, öppna våra gränser och sluta skilja på vän och fiende. Vi behöver sätta allt på spel för att vinna allt.

Om Paulus ber oss att välsigna dem som förföljer oss (Rom 12:14), hur kan vi då ta avstånd från våra syskon i tron? Hur kan du förakta din egen bror (eller syster)? (Rom 14:10) Och det muslimska firandet av Eid som just varit, till åminnelse av Abrahams beredvillighet att offra sin son Ismael, borde stämma oss till eftertanke om att vi kanske, likt barn till en erotiskt vidlyftig far, har fler syskon än vi vet om.

Samtidigt bör de kristna ha ett (om än tillfälligt) försteg, precis som judarna hade det på Paulus tid. (“De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. (Rom 9:4)) För jag tror att en av de mer subtila och mer provocerande saker som Paulus lär oss är att vi har ett särskilt ansvar för våra nära och kära, vår församling och våra medkristna, att “charity begins at home” så att säga, samtidigt som vi måste odla en radikal öppenhet inför dem som tror annorlunda och kanske till och med följer Kristus under ett annat namn. Nyfikenhet, ödmjukhet och helig avund är bättre ledstjärnor än exklusivitet. För vi ska heller inte gå i samma fälla som den unge Paulus, som rent av förföljde Kristus i nästans gestalt.

Så jag hoppas att vi kan lämna de höga trösklarna bakom oss, och att vi kan låta dem få förbli ett minne från en gammal och inte så god tid, en tid med cement i sandlådan och grön brandbil.

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.