Gåvor användes ofta för att knyta människor till sig genom tacksamhetsskuld. Därför var det saligare att giva än att taga.

Välgörenhet var inget för Paulus

Niklas Olaison 150x195Gåvor användes ofta för att knyta människor till sig genom tacksamhetsskuld. Därför var det saligare att giva än att taga. Men de fattiga i Jerusalem ska inte känna sig tacksamma över nödhjälpen, enligt Paulus; de ska känna sig stärkta av att de är en del av en större gemenskap som har kraft att rädda dem ur nöden, skriver Niklas Olaison.

Det är saligare att giva än att taga, det visste varenda romare. Anledningen var att en gåva alltid krävde en gengåva, så att den som tog emot en gåva blev försatt i tacksamhetsskuld tills gåvan kunde återgäldas. Om gåvan var sådan att den inte kunde återgäldas så kunde man hamna i ett permanent beroendeförhållande, där man ständigt måste vara tacksam. Men att avvisa en gåva kunde å andra sidan uppfattas som en ovänlighet och leda till fiendskap. Därför var en spontan gåva ofta ovälkommen. Det är inte konstigt att det heter hos Vergilius: “jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor”. Just i det fallet, när det rörde sig om den ökända hästen från Troja, så får man säga att fruktan var minst sagt väl berättigad, men även annars var gåvor problematiska.

Att ge till den som inte kunde ge tillbaka var däremot en dårskap för de flesta romare men en dygd för judarna. “Sänd ditt bröd över vattnet”, säger Predikaren (11:1) och i judisk tro var det självklart att Gud skulle återgälda den som gav allmosor. Det är detta Matteus menar när han uppmanar till att samla skatter i himlen. (6:20) Men ingen vill vara en tiggare. Det är saligare att ge än att ta emot.

Samtidigt kan en gåva vara en början till en vänskap. Till och med erotiska relationer inleddes hos grekerna alltid med gåvor, som var en del av uppvaktningen. Och i ett levande utbyte av gåvor som kännetecknas av äkta vänskap så är det ingen som räknar välgärningarna, utan de flödar naturligt som en följd av den ömsesidiga välviljan.

Det var just det ömsesidiga som Paulus strävade efter att upprätthålla i alla sina relationer: mellan sig själv och de romerska kristna, mellan sig och andra församlingar, mellan församlingarna sinsemellan. Till skillnad från det omgivande samhället, som var hierarkiskt och statusfixerat så ville han att relationerna mellan kristna alltid skulle vara jämlika.

Det var inte meningen att någon skulle känna sig som den fattiga kusinen från landet, som levde på någons godhet. Istället var det en fråga om solidaritet. Den som för tillfället hade mer skulle dela med sig till den som hade det knapert, och den som inte hade så mycket materiella gåvor hade kanske desto mer andliga gåvor att ge.

Andliga gåvor ska här förstås mer konkret än vi ofta är bekväma med, vi som inte gärna tror på underverk. Men i den bibliska världen (både i Nya och Gamla Testamentet) så måste en profets ord beledsagas av tecken, alltså underverk som bestyrker det han (eller ibland hon) säger. Evangeliet ska enligt Paulus spridas “genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft”. (Rom 15:19) Om vi tror att det enbart är Paulus argument som ska omvända hedningarna så tar vi fel, och i så fall har upplysningsfilosoferna rätt i att de i sig är för svaga för att åstadkomma en omvändelse. Det krävs mer. Det krävs kraften i tecken och under, något som i vår sekulariserade tid är lite svårt att förstå. Så sägs det om Jesus att “han undervisade med makt” (Mark 1:22).

Ibland är undren lite mer subtila och mer inombords. “Brann inte våra hjärtan när han talade till oss […]?” (Luk 24:32) Paulus tanke är att åhörarnas hjärtan ska brinna när de hör hans brev läsas upp liksom när han själv talar, för i likhet med profeterna är det inte han själv som talar utan Gud. “Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.” (2 Kor 3:5) Och det stannar inte vid honom, utan alla som hör ordet förvandlas därigenom. (2 Kor 3:18) Det är en verkligt viral process som förvandlar helt vanliga människor till Guds sändebud genom att bokstavligen fylla dem med ande. Det gäller även de romerska kristna, även om de inte har mottagit evangeliet från Paulus själv. “Mina bröder, för min del har jag blivit övertygad om att ni själva är så fyllda av godhet och har så mycket av den fulla kunskapen att ni kan vägleda varandra.” (Rom 15:14). Det är alltså vuxna och fullärda människor som Paulus talar till.

Det är detta som gör att Paulus inte behöver argumentera innehållet i sitt evangelium: det talar liksom för sig själv. Vad han behöver argumentera för är att just han är ett trovärdigt vittne om det. I de församlingar som han själv har grundat så har han lyckats etablera sig som en person som är fylld av ande och som alltså talar sanning, även om han ibland blir ifrågasatt. (2 Kor 10:10). Men romarna har inte samma förhållande till honom. De har ingen anledning att underkasta sig hans auktoritet.

Därför väljer han här en annan strategi. Vad han gör här är att han erbjuder dem sin vänskap. Men det är en vänskap utan hierarkisk över- och underordning, utan istället en vänskap på jämlik basis. Han möter de romerska kristna som jämlikar och ber till och med om ursäkt för att han påmint dem om saker som de redan vet. (Rom 15:15) Både Paulus (och de församlingar han representerar) och de kristna i Rom kan förväntas ha ett ömsesidigt utbyte av varandra, ett utbyte av gåvor som inte syftar till att manipulera varandra. Alla församlingar världen över är bröd från samma bak, lemmar i samma kropp, grenar på samma träd.(Rom 11: 16, 11:17-24,12:4f)

Det Paulus förespråkar och praktiserar är alltså inte välgörenhet utan solidaritet. De fattiga i Jerusalem ska inte känna sig tacksamma över nödhjälpen; de ska känna sig stärkta av att de är en del av en större gemenskap som har kraft att rädda dem ur nöden.

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.