Paulus spelade ett högt diplomatiskt spel, där församlingarna i Rom spelade en viktig roll. Det kan förklara många av Romarbrevets egenheter och rendera brevets "storstadsteologi" i ett nytt ljus, skriver Niklas Olaison.

Romarbrevet är ett teologiskt tiggarbrev

Niklas Olaison 150x195Paulus spelade ett högt diplomatiskt spel, där församlingarna i Rom spelade en viktig roll. Det kan förklara många av Romarbrevets egenheter och rendera brevets ”storstadsteologi” i ett nytt ljus, skriver Niklas Olaison.

Låt oss göra ett tankeexperiment och förflytta oss bakåt i tiden, till den tid då människor fortfarande kommunicerade över avstånd genom att skriva brev. Låt oss vidare anta att vi följer en ung man, en student, som skriver till sina föräldrar. Man kan tänka sig att brevet innehåller lite rapporter om hur studierna framskrider, några anekdoter ur studentlivet, hälsningar och förhoppningar om att familjen mår bra, och så på slutet, liksom i förbifarten, en önskan om att föräldrarna ska skicka lite mer pengar. Även om det senare kan sägas vara brevets egentliga ärende så gör nog den unge studenten klokt i att spara det till sist.

Likadant gör Paulus när han skriver till församlingarna i Rom, även om hans vädjan inte just handlar om pengar. Efter femton kapitel av teologiska utredningar kommer han äntligen till saken: han behöver hjälp med sitt missionsprojekt till Spanien. Han har förebådat detta lite diskret i början av brevet (Rom 1:13) men först nu förklarar han sina planer närmare. För somliga, särskilt de som är lutherskt skolade till att fokusera på de första åtta kapitlen, så kanske detta kan förefalla som att svansen viftar med hunden, men varenda retoriker värd sitt salt vet att man lägger sin huvudpoäng sist i ett anförande. Även om missionen till Spanien inte är Paulus enda ärende i Romarbrevet så är kapitel 12-15 brevets moraliska tyngdpunkt, inte ett parentetiskt tillägg. Det är i de kapitlen Paulus skisserar en etik grundad på ömsesidighet och tolerans och respekt för mångfald, det som är själva grundstenen i hans livsverk som hedningarnas apostel.

Men vad vill Paulus egentligen romarna, när det kommer till kritan? Det är klart att Rom är en nyckelpunkt i hans strategi. Rom är ju ändå maktens centrum i Paulus värld och de romerska församlingarna har, även om de själva vare sig är rika eller mäktiga, en nyckelposition och ovärdeliga kontakter. För Paulus själv är Rom bara ett tillfälligt uppehåll på vägen till Spanien (Rom 15:24, 28) men det råder inget tvivel om att när Paulus missionsprojekt i västra Medelhavet drar igång så kommer församlingarna i Rom att spela en nyckelroll. Redan från början litar han på att de kan stödja honom med översättningar, rekommendationsbrev och kanske till och med följeslagare.

Samtidigt är Paulus noga med att inte säga åt romarna vad de ska göra. De står inte under hans auktoritet, eftersom de inte är en församling som han grundat. Därför räknar han istället med att deras eget förstånd och andens bistånd ska vara tillräckligt för att leda dem på rätt väg. Det är i det sammanhanget jag tror man ska se Romarbrevet. Det är därför det är så långt och har betraktats som en sammanfattning av Paulus teologi. Det är det också, en sammanfattning av Paulus teologi för romarna, ett svar på de specifika utmaningar en brokig storstadsförsamling, splittrad i flera olika kyrkor, möter. Och det är därför, tror jag, som Romarbrevet talar direkt till oss. Vi är också kallade till att lita till vårt förstånd och andens ledning förutom Bibelns ord och berättelser.

Det som Paulus slutligen ber om i sin sista vädjan är inte heller pengar, utan de romerska kristnas förböner när han ska frakta sin stora insamling till Jerusalem. (Rom 15:30) Denna insamling till Jerusalems fattiga har varit hans flaggskepp under flera år, det uppdrag han fick som motprestation till förtroendet att verka som hedningarnas apostel. (Gal 2:10). Och det var inte utan orsak, för hans vistelse i Jerusalem blev ödesdiger för honom och ledde i förlängningen till hans död. Men det var inte detta som oroade honom – han hade helt överlämnat sig åt sin uppgift, kosta vad det kosta vill – utan han fruktade att Jerusalem inte skulle ta emot hans gåva och att detta skulle leda till en splittring i kyrkan. Paulus spelade ett högt diplomatiskt spel här.

Omvänt så syftade hans insamling, om den skulle tas emot, till att överbrygga motsättningarna mellan judar och hedningar, samma motsättningar som han ägnat halva brevet åt att bilägga i själva Rom. Därför innebär de romerska kristnas förböner också att de ställer sig bakom hans projekt att ena kristenheten, och därför avslutar han sin hemställan med att åkalla fridens Gud. (Rom 15:33) För om vi kristna inte kan enas sinsemellan så kan vi inte heller hela världen.

Kommentarsfältet är stängt.