Romarbrevets sista kapitel är något man sällan läser, och inte gärna. Det är mest en lång lista med hälsningar till sedan länge döda människor som vi knappt vet något om och en uppsättning svulstiga fraser till avsked.

Paulus sista budskap: Var inte främlingar

Niklas Olaison 150x195Romarbrevets sista kapitel är något man sällan läser, och inte gärna. Det är mest en lång lista med hälsningar till sedan länge döda människor som vi knappt vet något om och en uppsättning svulstiga fraser till avsked. Men samtidigt vet den som kan det allra minsta om retorik att slutet är det allra viktigaste i ett tal, det är den lilla snärten där själva essensen levereras.

Men hur slutar egentligen Romarbrevet? Det är faktiskt inte så enkelt att svara på. Paulus brev har ju samlats ihop och redigerats, ibland av ganska klåfingriga redaktörer, inte minst Marcion som under andra århundradet av vår tideräkning försökte redigera om hela Nya testamentet för att passa hans teologi och som klippte bort hela de två sista kapitlen. Många forskare har varit skeptiska till huruvida kapitel 16 alls hör till Romarbrevet. Det är inte så konstigt – både Markus och Johannes har ju fått sina slut påbättrade i efterhand och forskare är djupt oeniga om hur flera av Paulus brev har sett ut från början – men det ställer frågan hur Paulus egentligen slutade sitt brev.

Själv tror jag att kapitel 16 till största delen är av Paulus, men inte hela kapitlet. För mig är det ganska tydligt att de otrevliga verserna 16:17-20 inte är av Paulus. Bland annat lyckas denna korta text innehålla inte mindre än sju ord som Paulus aldrig använder annars, och dess teologiska budskap går stick i stäv med Romarbrevets annars så försonliga ton. Förmodligen är också den avslutande lovprisningen (16:25-27) tillagd i efterhand. Många manuskript saknar den eller har den på diverse olika ställen. Förmodligen blev den tillagd för att ge en avslutning till Marcions avhuggna version av Romarbrevet. Både språkligt och teologiskt så avviker den från den Paulus vi lärt känna, inte minst därför att den öppnar för en ersättningsteologi som var Paulus fjärran.

Paulus sista ord bör alltså ha varit: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla” (Rom 16:20b), och dessa ord utgör också (med tillägget ”Amen”) den i vår översättning strukna vers 24, som förmodligen var det autentiska slutet.

Det finns en sak i Paulus slutkläm som återkommer i flera av hans brev (1 Kor 16:20, 2 Kor 13:12, 1 Thess 5:26), nämligen uppmaningen att hälsa varandra med en helig kyss. Det betyder en kyss på munnen och det gäller både män och kvinnor. Ur ett queerteologiskt perspektiv är det förstås roande att Paulus avslutar sitt långa brev med att uppmuntra främmande män att kyssa varandra på munnen när de möts. Även om det inte finns något sexuellt i denna hälsning – det är den normala hälsningen mellan familjemedlemmar och nära släktingar – så är den ändå slående intim, och den för med sig budskapet att alla kristna är en enda stor familj. Och det är inte en metafor, det är en fysisk, köttslig verklighet, som kyssen visar.

Det är utmanande att släppa främmande människor så nära inpå sig, och det är kanske inte en sedvänja att bokstavligen ta efter, men samtidigt är det en påminnelse om exakt hur radikala krav som Jesus och Paulus ställer oss inför. Även om vi inte nödvändigtvis måste krama om varandra i gudstjänsten så är det något som är sjukt i en kyrka där man tycker att det är jobbigt att räcka varandra handen och önska varandra Guds frid. Förvisso är vi olika, och det är en klok ordning att låta den som vill förbli sittande i fred. Men vi behöver påminna oss om att det inte är och inte kan vara ett individuellt projekt att vara kristen. Vi kan inte vara främmande för varandra, och inte heller för varandras kroppar eller sexualitet, även om vi alla har rätt till vår egen kroppsliga integritet.

Detta är min sista betraktelse och jag kan nu se tillbaka på över ett år av studier av Romarbrevet, som har lett mig mycket längre än jag kunnat ana. Det var nästan med motvilja som jag bestämde mig för att tackla Romarbrevet, och jag vet att flera av oss har delat denna känsla, för Romarbrevet har ju traditionellt varit en källa till fördömanden och elände. Men genom vår samlade klokhet (och Andens ledning för den som så vill), genom den vänlighet och humor som alltid funnits i gruppen, genom Paulus ord och med Robert Jewetts kommentar som vår Vergilius så har texten öppnat sig för oss som en väldoftande blomma och blivit en ständig källa till glädje och uppbyggelse.

Gemenskapen i bibelstudierna har varit en livlina för mig. Ur den steg Queermässan likt fågel Fenix ur askan och ur den fick jag kraft att lämna ett förtryckande sammanhang och tillsammans med andra bilda ett helt nytt samfund, en kyrka som på allvar är öppen för alla utan hierarkier (jag tror på en ecclesia semper reformanda) där både QTBH-personer och alla möjliga former av mänsklig mångfald inte bara tolereras utan firas.

Det hade inte varit möjligt utan lärdomarna från Paulus, och framför allt hade det inte varit möjligt utan den gemenskap som under snart tio års tid vuxit fram i de queera bibelstudierna, där fröet till queermässans gemenskap såddes och där vi lärt oss att hälsa varandra med en helig kyss. För vi är alla en enda stor spretig stjärnfamilj, och det är inte en metafor.

Detta är min sista betraktelse i den här formen och jag vill tacka Dagens Seglora för att ni upplåtit plats för mig att få så att säga tänka högt och dela våra gemensamma reflektioner kring Paulus. Tack för mig och nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.